Hjältar på Kronan

DSC_0147

Lyssnar nu på boken ”Det som inte fick ske” av Åsa Erlandsson, om attentatet på skolan Kronan i Trollhättan. Jag var på plats bara någon timma efter dådet den 22 oktober 2015, och då hade jag hört på radion vad som hade hänt…

Men vad hände innan det blev en nyhet på radion, riksmedia och i världen?
Genom intervjuer med personer, på skolan, polis, kommunen och andra myndigheter så ger Åsa Erlandsson en hel del svar på. Det beskrivs i boken vad som händer, mycket detaljerat, så jag började titta på klockan och tänkte, att hon hinner inte berätta färdigt innan polisen är på plats. Nu vet jag vilka vägar Anton Lundin Pettersson rörde sig på inne på skolan, och jag vet att jag satt ner mina skor på de ställen där blod har spillts.

Ja tänker på Marie Kide, som klarade sig undan attacken men istället blev det femte dödsoffret i attacken i Stockholm. Vad är oddsen för att råka ut för det? Men jag tänker också på rektor  Djeno Mahic, som med kall närvaro gjorde en heroisk insats. Här beskrivs hur han sprang runt från klassrum till klassrum och varnade och sade att de skulle låsa in sig. På vägen tog han två städerskor och låste in i en skrubb. Jag känner igen mig mycket i honom, då jag reagerar ungefär på samma sätt. Denna sinnesnärvaro att förstå och att handla rationellt. Men det finns många fler personer på skolan som gjorde fantastiska insatser.

Tankar har många gånger gått till poliserna som var först på plats och avlossade skotten mot förövaren och gjorde oförmögen att fortsätta sin bärsärk. Hur mår de? Hur mår släktingar, för de måste ju också haft ett helvete med sina tankar om vad som hänt, och att förstå att det var just HAN som gjorde detta.

Att gärningsmannen dödade tre personer och skadade två, är de självklara offren. Men hur många mer är offer i detta, skador som inte syns utanpå, men också behöver omvårdnad.

I boken nämns många personer som gjort mer eller mindre fantastiska insatser…
Tack till er alla!

Kronan på verket

snip_20171026105226
Kronan på verket, måste väl ändå skolan Kronan vara, eller hur?
I dagarna var det två år sedan som Anton Lundin Pettersson gick in på skolan med ett svärd och tog live t av tre personer. Jag har aldrig riktigt fått klar men vad han egentligen hade för avsikt med det han gjorde, men att han hade något hat mot de personer som dödades, är klart.

Jag minns så väl den dagen det hände. Jag hade jobbat den natten men vaknade för att besöka toaletten. Gick tillbaka till sängen och lade mig. Gjorde en blick på sociala medier och förstod att något allvarligt hade hänt. All trötthet var borta och jag försökte få ett grepp om vad som hade hänt. Jag försökte få tag i min bror, som jobbar i grannstaden utan att lyckas. Bestämmer mig för att åka till Kronogården ifall jag kan vara behjälplig på något sätt. På vägen dit får jag klart att bror mår bra och inte behöver omedelbart stöd. När jag kommer fram twittrar jag ut att bror mår bra efter det som hänt på Kronan. Detta för att våra vänner skulle veta att vi var OK. Vad jag inte räknat med var att en massa nyhetsredaktioner världen över snappade upp min tweet. Helt plötsligt var jag reporter för brittiska, kanadensiska och australienska medier på plats.

Men det viktigaste av allt var inte att förse medier med bilder och texter utan att jag kunde vara någon eller någras tröst.DSC_0132

Det jag minns mest av den dagen var att även om vi är olika, så kan vi prata samma språk. Kärlekens språk, omtankens språk, värmens språk. Det fanns de som behövde tröst, och det fanns de som hade öppna armar, en oslagbar kombo vid detta tillfälle. För även om vi inte pratar samma språk med munnen, så fanns det många andra sätt att uttrycka sina känslor med. Vi var många som stod där med öppna armar, och ingen brydde sig om hudfärg, klädsel, etnicitet, vi var alla en, i denna situation.

DSC_0170

Några dagar senare ordnades ett fackeltåg från Lextorpskyrkan till skolan och torget.
En mäktig syn att se över 5000 personer tåga genom stadsdelen för att visa att v står upp för för svenska mångfald. Översätter vi det till Stockholm, så skulle ungefär 78000 människor samlas på Sergels torg.

62dfb03a-a552-4d55-93e1-0829be1a2317
Framme vid torget så gjorde vi ett finger upp i luften ett finger som betyder att vi alla är ett. Men då vara några sajter ute att vi Trollhättebor gjorde jihadisters segertecken. Precis som så många gånger tidigare så ”kapar” vissa grupper en del tecken som sina.

Tyvärr finns det människor som bara ser det negativa och spär på otryggheten ännu mera tyvärr.

Jag ser gång på gång hur folk delar det negativa och kompletterar med sina egna negativa kommentarer och vill få det att se värre ut än det är. Varför delas inte inlägget i media ut när det tackar bland annat för mina insatser? Det är så lätt att ha åsikter när man inte är där självt och kan bidra med fakta.

Nej, Trollhättan är inte uträknat, utan vi har rest oss, och vår paroll är KÄRLEK till varandra

 

Ett år har gått i kärlekens tecken

14695381_10154058484532825_7679025789696276444_n

I går var det dags, ett fackeltåg för tolerans genomfördes här i stan. Hela evenemanget genomfördes i kärlekens tecken. Visst, det var på dagen ett år sedan attacken på skolan Kronan genomfördes och jag hoppas att denna manifestation innebär att vi kan stryka ett streck över händelsen. Inga minnesmärken har satts upp för att påminna om händelsen, det enda som skett är att tre träd planteras i närheten ett för varje offer som omkom i attacken.

Jag tror den största förändringen har skett inom oss, att vi blivit mer toleranta mot varandra, att vi lättare kan acceptera varandra, oavsett nationalitet, religion mm. Jag tror att händelserna på Kronan fick upp ögonen på många, hur vi beter oss mot varandra och fick oss fundera på vårt eget beteende.

På Twitter kom många kommentarer från ett visst håll varför vi inte uppmärksammar IKEA-morden eller morden i grannstaden Uddevalla. IKEA var ett utslag av en avslagen asylansökan och ett spontant tilltag. Uddevalla var en familjefejd. Kronan var ett attentat mot det svenska samhället och vår gemensamma syn på vårt land, som någon inte ville dela. Men manifestationen här var ju mot hat och för kärlek, så det inbegriper ju även alla dessa händelser där hatet har fått styra. Inte lätt att förklara med det är så lätt att inkludera alla i kärleken. Jag hoppas vi kan sprida kärleken vidare ut i landet, till alla och envar. Jag tror att om skomördarens avsikt var att splittra oss trollhättebor och övriga så har han misstagit sig otroligt fel. Detta har fått oss att gå samman och ”hämnas” med KÄRLEK.

Själv var jag i tjänst som trygghetsvandrare och den kärlek som mötte mig och mina vänner i gruppen, värmer. Att vara med människa är det bästa som finns!

Tack till Penilla Gunther för lån av kortet överst på sidan och Maria Nilsson för hjärtekortet nedan. Kunde inte själv vara på alla ställen men jag drog mitt strå till stacken.

Manifestation för tolerans

DSC_0171

På lördag är det ett år sedan som Anton Lundin Pettersson gick in på en skola här i Trollhättan och tog livet av tre personer. Än en gång kom våldet så väldigt nära inpå kroppen och man hade svårt att ta åt sig vad som egentligen hade hänt.

Jag Twittrade ut att jag måste hämta bror på jobbet, då han säkert är chockad och behöver någon att prata med. Mottagaren av meddelandet var ju våra vänner som kände oss och som visste att han jobbade i grannstaden Uddevalla. Hade ingen tanke på att den Tweeten så fullständigt skulle ändra min dag, och de närmaste dagarna. Helt plötsligt mitt i detta virrvarr så var jag en korrespondent för flera olika media i världen. Helt plötsligt var jag korrespondent för BBC i London, en TV-kanal i Australien och en tidning i USA. Jag fotade, skickade upp dem i mapp på mitt Googlekonto som de fick tillgång till och mina bilder spreds över världen. Fick ordnat fram intervjuoffer som kunde de kunde prata med och ge ögonblicksbilder av vad som hände. Hur mycket pengar jag tjänade den dagen, vet jag inte, men jag bad dem ge pengar till organisationer just som arbetade mot intolerans och främlingsfientlighet. Men jag tror jag gjorde ett bra jobb för att informera världen.

Nu har ett år gått sedan händelse och kommunen skall ordnar nu en manifestation mot intolerans. Denna gång kommer jag att arbeta lokalt och frivilligt som trygghetsvandrare.


Peter Asp och Gigi Cederholm höll i mötet där vi gick igenom vad som skulle ske och vad vi skall göra som trygghetsvandrare.

Så mellan 18,00 och 20,00 på lördagen blir det facketåg fram till skolan och vi hoppas på bred uppslutning och att den värme och kärlek som fanns förra året kommer att upprepas. Förra året drogs allt detta igång av några privatpersoner även om organisationer kom in och hjälpte till, i år är det kommunen som arrangerar. Det har även köpt in ett stort antal facklor så nu slipper vi åka runt till butiker själva och leta efter dem.

PROGRAM LÖRDAG 22 OKTOBER
18.00: Avgång fackeltåg från Lextorpsskyrkan.

18.30: Start program scenen Kronan (Peter Asp konferencier)

– Paul Åkerlund hälsar välkommen, håller inledande tal och tyst minut
– Jenny Andersson sjunger
– Gustav Fridolin håller tal
– Presentation av nyplanterade träd – därefter tal Djeno Mahic
– Jenny Andersson sjunger
– Presentation av vernissage Kronan (flaggor och teckningar)
– Dikt och tal från familjer till de drabbade
– Leith Eskandar framför tre låtar från nya skivan Ängel
– SLUT (troligen runt 20.00)

Kronan: Utställning flaggspel från de kommunala skolorna i Trollhättan under temat tolerans, mångfald och inkludering. Utställning av teckningar från eleverna på Kronan under samma tema.
Öppet lördag: 14.00–20.00. Söndag: 12.00–17.00.

Trygghetsvandrare finns på plats. Hjälper till med facklor samt med själva tåget och ordningen vid anländandet till Kronan.

Är du i närheten så ställ upp i manifestationen som visar att staden står enad – för tolerans, för människors lika värde och mot rasism.

 

När orden inte räcker till #bloggswe #trollhaettan

DSC_0147
En skolattack hände här i Trollhättan för några dagar sedan, som jag knappast tror har gått någons näsa förbi. Det är svårt att förstå och ännu svårare att sätta ord på.

DSC_0171För mig blev det totalstopp i några dagar, men efter fackeltåget och manifestationen vid skolan i går, så släpper detta efter hand. Att få se alla dessa människor tåga på huvudgatan genom området från kyrkan till torget vid skolan, kändes så otroligt fint. En ensam gärningsman som släckte några liv jämfört med alla dessa tusentals människor som tågar till stöd för de drabbade och visar att kärleken är större än hatet. Den känslan, som finns inom en, går inte att beskriva, när man promenerar där med sin egen fackla i handen.

3596917_2048_1152Promenaden var inte MOT något utan FÖR kärlek och  solidaritet. Att vi gemensamt sätter upp ett finger i luften som symbol för ”ett folk en människa” skapar en sådan gemenskap, att man blir tårögd. Att gemensamt kunna promenera sida med sida med människor av andra nationaliteter, andra kulturer och religioner, ger känslan av samhörighet. Här visar vi i ord och handling att kärleken till varandra är så mycket större än det hat, som vissa försöker påskina. Kärleken kan aldrig tystas med hat, utan dess låga brinner starkare för var dag.

Vi är alla människor och lika mycket värda, säger de på radion just nu, och det är något jag skriver under på. Vi skall alla stötta varandra och hjälpa varandra, det är det som betyder något.

DSC_0160Ett av blomster- och ljushaven bildar ett hjärta, ett hjärta som brinner för kärlek men också av den sorg vi delar med de som drabbats, och det ha vi alla på olika sätt gjort.

Själv har jag tillsammans med bror varit på besök runt skolan, var dag sedan händelsen. En av anledningarna var att få krama okända, dela kärlek med andra personer. En annan anledning var att försöka få bror att få ur sig sin skräck och rädsla men också visa vad kärlek verkligen innebär. Det har märkts på honom att han inte mått så bra, även om han har svårt att uttrycka sina känslor och tankar. Man måste läsa honom och försöka hjälpa honom på bästa sätt. Men att se den glädje han hade i ögonen när han med stolthet bar sin egen fackla på vägen vi gemensamt vandrade, är obeskrivligt.

DSC_0115Vår fina reporter på P4 Väst, Skoob Salihi, står här och direktsänder i radion och försöker förmedla det vi alla känner. Måste ju ge honom, men även polis, myndigheter och andra aktörer för ett fint arbete, ett arbete som började med några dramatiska minuter men sedan övergick det till att ge varandra stöd och kraft.

Skoob fick också göra en internationell karriär då han medverkade i australisk TV och BBC radio.

Det sägs gärna att invandringen splittrar Sverige men i Trollhättan har den förenat oss, vi har förenats i kärlek, empati och förståelse för varandra.

Du gick till skolan och kom inte hem mer… #bloggswe

DSC_0160

Du vaknar på morgonen och är redo för skolan. Du gick till skolan och förväntade dig en helt ”vanlig” skoldag. Du ser barnen leka o skratta på skolgården. Du hade ingen aning vad som väntade bakom skolans stängda dörrar. Du går in, möter lärare och hälsar på kompisar. Alla går in på lektion. Klockan tickar o allt rullar på. Lektionen tar slut och det är strax innan 10. Du bestämmer dig att dra till affären med din kompis, ni skrattar och pratar om allt möjligt. Under tiden ni är borta kliver in en man i skolan. En man redo att spilla blod, invandrar blod.. Han bär på en kappa, en mask och ett svärd. Allt var i färgen svart inklusive hans själ. På väg till övre våningen möter mannen barn som han gärna vill ta livet av, men en modig personal ställer sig framför honom och försöker bemanna honom, men det går snett. Han höggs till döds. Blodet rinner på golvet. Barnen får panik samtidigt chokade så dom springer iväg för att leta efter hjälp. Kronan har fått ett mörker över sig. Mördaren forsätter till övervåningen medan han släpar på det blodiga svärdet..
Du o din kompis märker ingenting. Ni går där i korridoren och blir tvungna att splittras för att du ska till ditt skåp. Du går där och bakom hörnet möter du din domedag, du möter själva djävulen som är redo att ta ditt liv. Ni stöter på varandra, ni får ögonkontakt. Du hann inte säga ett ord innan du hade svärdet i dig. Hela själen sugs ut, blodet pumpar ut, du förstår inte vad som hänt. Blodet rinner på din tröja, till jeansen och ner till skorna. Du är chockad så du stirrar på mannen och sakta faller du ner på knä täckt av ditt egna blod. Hjärtat håller på att sakta ner, det blir svårare att finna luft. Dina ögonlock blir tyngre och det blir svårare att andas. Ljudet blir svagare o svagare. Det ända du tänker på är att ”jag ska dö nu, jag ska verkligen dö. Sakta så försvinner verkligheten, sakta försvinner du från världen.

Det vi såg på filmer hände utanför våra hem. Det som inte fick hända, hände. Jag hoppas nu att alla i detta land förstår att det inte lönar sig att hata på färger eller etnicitet.
Vi människor blöder likadant, det är ingen annan färg på varken blodet eller köttet inuti oss. Vi är alla likadana på ett eller annat sätt.
Det är ingen ide att mörda varandra vi kommer ändå ligga under samma jord, oavsett om man är rik eller fattig, oavsett om man är mörk- eller ljushyad.

Ahmed, det sista du sa mig var ”vi ses bror” men det hände aldrig, ditt liv togs. Du är nu borta men aldrig glömd. Du lever vidare i oss, du lever vidare i paradiset. Du är på en mycket bättre plats nu. Vila i fred broder, vi ses. Du var en riktig kämpe.

Robin Wanli
Författare till texten
Texten finns på facebook i gruppen ”TYST MINUT I HELA SVERIGE FÖR OFFREN I TROLLHÄTTAN