I dag delar jag med mig av två inlägg jag har skrivit på Facebook med anledning av nätmobbing mot två okända personer och en vän till mig.
Under några dagar har två okända och en vän till mig blivit utsatt för förtal och och påhopp.
Visst vi har yttrandefrihet men vi har ansvar för hur vi beter oss i det offentliga rummet.
Det är stor skillnad vad vi säger vi köksbordet med familjen och vad vi säger i ”Speakers corner”.
Innan internet och man kom in i lunchrummet på jobbat och alla tystnade kunde man vara säker på att de talade skit om en.
På Facebook mm så bryr vi oss inte om att person kommer in eller är närvarande.
Detta är ALDRIG Okey.
Själv har jag fått höra både det ena och det andra sägas till och om mig, de senaste dagarna.
Men jag vet hur det är att utsättas för hat, mobbing och förtal. Jag vill inte att andra skall utsättas för det, så därför går jag till deras försvar. Vi vet inte vad andra människor bär i sin ryggsäck.
Hälsningar
Idioten och språkpolis som har en skruv lös.
Det andra inlägget handlar om mo barn som blir mobbade.
Kommer vi någonsin dit om inte vi vuxna själva kan bete oss på samma sätt? För ett par timmar sedan kunde jag med glädje meddela min vän att administratören i en grupp äntligen tagit bort flera inlägg där personer hängdes ut, talades om ur dålig denna människa var mm.
Jag bad min vän hålla sig borta från gruppen och jag tog debatten mot personerna….
Hur jag mådde, skall vi inte tala om, men hur min vän mådde, får ni gissa er till.
Men varför gjorde jag det? JO jag har blivit utsatt för mobbing som vuxen, förlorat 10 år av mitt liv för det, för att kämpa mig tillbaka till ett liv, ett liv som absolut inte har blivit det jag hoppas och tänkt. Otaliga mer eller mindre allvarliga självmordsförsök mm.
Jag var i alla fall 29 år när det hände, men ett barn som har hela livet framför sig….
Ibland tappar jag tron på framtiden,men vet att gör jag det, så tappar jag tron på livet och ger upp.