Marie Kide, till minne

20170430_103852
Jag har tänt ett ljus för Marie Kide

Ditt namn finns på mångas läppar, din bild på många löpsedlar och i tidningen.
Detta känns så fel, detta är inte du, men ändå är det du…

Vi har varit bekanta under många år och hälsat och pratat, då vi hade samma livssyn på vår omvärld. För knappt ett år sedan kommer jag till vår kyrkgård och träffar din make vid bilen. Vi pratar och han berättar att du är hos en bekants grav, precis samma grav och bekant som jag är på väg till. Vi pratar om vår gemensamma bekant, värdesätter hennes livsgärning och den kamp hon tillsammans med oss och så många fler förde.
Vi pratade om varför de fina människorna försvinner, när vi behöver dem som mest…

Strax efter lämnar även din make detta jordiska liv, och det blev åter träff i en sorglig situation. Under den kommande tiden blev våra träffar så många på vår gemensamma kyrkogård, där våra vägar av någon konstig anledning korsades. Vi pratade, ibland räckte det med att våra ögon pratade, och ibland blev det en kram. De senaste dagarna har jag funderat mycket på varför vi träffades så mycket, just där…
Kanske sörjde vi våra nära och kära mer än någon vet, kanske vi ville vara ensamma med våra tankar, just här eller kanske vi sökte styrkan att gå vidare, just här…

Just nu har jag så många frågor inom mig, varför, varför och varför….
När jag förra veckan besökte platsen på Drottninggatan i Stockholm, så hade jag ingen aning om att det var du som kämpade för ditt liv på sjukhuset efter attacken.
Det blev jag varse om när jag väl kom hem, och det blev en chock för mig. Så långt borta, men ändå så nära….

Både du och jag är med i Facebookgruppen #jagärhär
Som ett minne för vår kamp, kommer jag att skänka en summa pengar till föreningen genom att swisha in mitt bidrag till #jagärhär på nummer  1235149349 med angivande av ”Maries minne” och mitt namn, så det kommer fram vem som skänkt.

Detta tycker jag också andra kan göra.

På uppdrag av föreningen har jag också i våra ortsgrupper lagt in följande rader:

Vi är många i Sverige som deltar i den sorg som drabbat Marie Kides familj, anhöriga, vänner, elever och kollegor.

Vi har förstått att Marie var politiskt aktiv och kämpade för ett tolerant öppet, humanistiskt samhälle. Vilket också hennes medlemskap i vår grupp #jagärhär visar.

#Jagärhär arbetar mot hat, rasism och sexism på nätet något Marie alltid arbetade emot under sin livsgärning även utanför nätet.

Vi, alla gruppens medlemmar vill på detta sätt uttrycka vårt djupaste deltagande i sorgen. Och vi kommer aldrig sluta verka för att vårt samhälle ska vara öppet och tolerant.

Mer information om ”Jag är här” hittar du här

 

Fredagsbön

20170428_135410

Normalt brukar jag ta av mig huvudbonaden när jag går in i en kyrka, men nu är jag i en moske, och då var det fotbeklädnaden som gällde.

När prästen i min kyrka säger Upplyft edra hjärtan till Gud”, så ställer jag mig upp för att visa vördnad för vår Herre.

20170428_133536

Här i mosken satt vi ner och böjde huvudet mot golvet som vårdnad. Det gjorde jag också för respekt till mina medmänniskor som fanns runt omkring. När Imamen längst fram i mosken läste bönen högt på arabiska, så läste jag ”Fader vår” tyst inombords.

Vem säger att det ena är rätt och det ena är fel?
När jag sedan var framme hos Imamen och pratade med honom, så sträckte han fram handen och hälsade på mig, vilket jag besvarade på samma sätt.
Imamen var från Finland, så vårt samtal blev på engelska. Jag berättade att jag är kristen och tillhör Svenska kyrkan, vilket uppskattades, samtidigt som jag sade att jag vill lära mig mer om Islam. Jag liksom många andra har mina fördomar, men istället för att sprida dem, väljer jag att lära mig mer om det, för att kunna bygga mitt kunnande på fakta, istället för ”fake news”.


Varför skall vi göra så stor skillnad på olika religioner när vi ändå har så mycket som förenar oss? Till syvende och sist är vi alla människor, bröder och systrar…

Livet på landet

20170421_182448

Än en gång hade vår bygdegård after work.
Sedan förra AW som blev populär har nu styrelsen bildat en festkommite. Så det bådar gott inför framtiden. Här går människorna ut tillsammans och träffas och har trevligt. Här träffas hela spektrat från ung till gamma och umgås på samma villor.

Man behöver inte åka in till stan och kasta en massa pengar i baren, när man själv kan hjälpa till att ordna glädje. Att träffa människor från sin närhet, gamla bekanta, nya bekantskaper och alla tar med sig sitt festhumör.

So ung visste man inte vad krogen innebar, men gemenskapen på landet, var det bästa man visste. Det finns eldsjälar som ordnar en levande landsbygd.

Drygt 50-talet pizzor hade beställts från en lokal pizzabagare, slitsade och klara. Nu var det bara att blanda bitar från de olika sorterna, komplettera med sallad, sedan välja av de alkoholfria alternativen dryck som stod till bords, alternativt välja något medhavt.

Efter buffen så så blev det bingospel med mycket skratt och glädje, blandat med jubel.
Och priserna behövde ingen skämmas för…
Själv vann jag en lyxmiddag får två en en lyxpizzeria.

Så Harrys, Bishops arms, O’Learys  och allt vad ni heter, släng er i väggen, det är på landet det händer…

Tankar från en omsorgpersonal

Stoppat den siste orolige själen i säng, äntligen lugnt och tyst på avdelningen.

Funderar lite på gårdagens möte med en äldre dam…

Känner henne lite flyktigt men stannar alltid och pratar några ord med henne när vi möts. 78 år och relativt frisk för sin ålder, problem med knä och väntar på operation i september. Hon har för vana att alltid gå fram och tillbaka till stan men sen hon fick problem med knä så blir det inte längre av. Åka buss ensam törs hon inte längre. Dom två senaste gångerna har hon ramlat efter att hon fått bussdörren i ryggen, hon hinner inte av i tid. – Man är ju inte lika snabb längre, säger hon. Numera går hon ner till affären bara för att få någon att prata med, hemma är det ju bara väggarna som lyssnar. – Jag är frisk, äter bara en tablett B12 om dagen, mina knän är slut och jag är ensam. Ibland önskar jag att jag blev riktigt sjuk och blev inlagd, då hade jag ju någon att prata med om dagarna. Eller så vill jag flytta in på ditt jobb säger hon och skrattar.

Ja hade det varit så enkelt. Idag ska du ha en demensdiagnos för att få flytta in på ett äldreboende. Du ska befinna dig i en riskzon där du behöver tillsyn dygnets 24 timmar. Men först och främst ska du stanna hemma så långt det är möjligt, ensamhet, krämpor och ångest är inte tillräckligt.

Dagens samhälle… vi är flera miljoner invånare och ändå är ensamheten ett stort problem, inte bara hos äldre. Tänk att det ligger människor ensamma och dör i sina bostäder och ingen saknar dom. Larmet kommer först när det börjar osa skunk i huset… Är det så vi vill ha det???

Dessa tankar hittade jag på Facebook och personen har gett mig tillåtelse att ange dem i min blogg.