Vandring för jämställdhet

20170805_141350-1

När jag bror och Nussä var  Stockholm, kunde vi inte låta bli att ställa upp i Prideparaden. Vi ställde upp under parollen och organisationen MÄN för jämställdhet, och stämningen varpå topp…

IMG_20170805_130615_494

Jämställdhet, kärlek och acceptans är det enda som kan motverka hat, och visst är det härligt att kunna göra det tillsammans med andra människor. 45000 människor som tågade och ca en halv miljon som tittade på, det är mäktigt. Över en halv miljon människor kan knappast ha fel, när vi ställer upp på värderingar som allas lika värde.
Har sett vänner som delat bilder från Ukraina och deras parad och ojjat sig över hur det ser ut i Stockholm. Känns verkligen inte okey att påstå saker, när man inte själv var med och såg vad som hände. Jag gillar personligen inte allt jag ser, men jag gillar att de vågar vara annorlunda. Det är det som är acceptans. Prideparaden är så mycket mer än bögar och lesbianer, det är en parad för alla och att vi kan ställa upp för varandra. Man behöver inte vara bög att för att gå i paraden, man behöver inte vara kvinna för att ställa upp för kvinnors jämställdhet, man behöver inte vara utvecklingsstörd för att ställa upp på deras villkor. Det räcker med ett varmt hjärta.

Så bror och Nussä, jag är stolta över er, jag är stolt över MÄN för jämställdhet, och jag är stolt över alla som gick tåget. Jag stolt över alla som tittade på, vare sig man var på plats eller deltog via TV och andra kanaler. Jag är stolt över alla som tror att ”mångfald berikar”. Jag är förbannat stolt över att vara svensk!

Det var många i publiken som ville hälsa på min Pridehund och då kunde jag ju passa på att göra extra mycket reklam för MÄN.

20170812_075238

 

Vad innebär det att visa respekt?

respekt
Bildkälla: http://fortretligheter.blogspot.se/2016/02/respekt.html

Vad innebär det att visa respekt?
För mig innebär det att bemöta människor på det sätt de önskar bli bemötta och att respektera deras önskan. Det gäller också att ta de anhörigas önskan när någon har gått bort.

I lördags gick ett twitterkonto ut med att vi skulle visa respekt för de förolyckade i attentatet på skolan Kronan här i Trollhättan, och jag svarade med att jag skall arbeta med fackeltåget just av respekt för allas trygghet.

Helt plötsligt började den politiska högersidan skriva okvädesord om detta och hela tiden var jag taggad i inlägget, fast jag inte var huvudmålet för dessa påståenden.

När jag gick till manifestationen så gick jag förbi den muslimska begravningsplatsen här i stan för att hedra de omkomna. Hade en bukett med blommor med mig som jag delade i två delar för att hedra de tre döda. Ja, du kanske undrar varför jag hedrade just tre med att dela buketten i två. Svaret för mig är ganska enkelt…

Två av dem har samma synsätt som vi svenskar, att man hedrar genom besök och med en hågkomst på något sätt, vilket i mitt fall innebar rosor på graven. Den tredje familjen har synsättet att när man är död och begraven, så finns man inte mer och man talar inte eller nämner dem inte längre.Denna familj ställde upp på intervjuer och tillät att vi följde med på begravningen, sedan skulle det vara tyst. Denna grav har bara en litet märke om vem som vilar där, i övrigt växer gräsmattan över och en skylt förkunnar att de önskar att inga blommor eller annat pryder graven. Det respekterar vi.

I debatten på Twitter fortsatte det att diskuteras fast jag inte var med och diskuterade, men det plingade hela tiden i min telefon att jag var omnämnd.
Snart kom IKEA-dådet in i samtalet och både höger och vänster diskuterade högt om detta. I samband med händelserna på IKEA gick de anhöriga ut med ett öppet brev som lästes upp av deras advokat.

”Vi har förlorat en älskad dotter, hustru och mamma. Vi har förlorat en älskad son och bror. De var på fel plats vid fel tillfälle och drabbades helt oskyldigt, de mördades.

Gärningsmannen ska nu dömas. Denna fruktansvärda händelse har på ett obehagligt sätt använts som ett slagträ i olika sammanhang i media och i andra forum. Det tar vi kraftigt avstånd ifrån. Vi vill inte att deras död används och kopplas till integration och invandringspolitik.

Vi vill inte bli kontaktade och kommer inte att uttala oss mer i denna fråga. Vi ber er respektera det. Tack.”
Källa: VLT

I brevet vädjar familjen om att deras anhörigas död inte ska kopplas till invandringspolitik eller integration. De skriver att händelsen använts på ett obehagligt sätt som ett slagträ i olika sammanhang och att de vill ta ett kraftigt avstånd från det.

– De vill klargöra att de inte vill se deras död kopplas ihop på det sättet som har skett, säger advokaten Johan Strömberg efter presskonferensen till Expressen TV.

– De ansåg det viktigt, säger han.
Källa: Expressen

Samma sak med det tredje dödsoffret i Trollhättan. På manifestationen nämndes tre dödsoffer, men bara två namn, och två talare om två av dem. Den tredje hyllade vi genom att inte nämna. Ett av våra politiska partier gick ut med en bildtext på dessa tre namn och bad oss att inte glömma dem. Vart tog respekten vägen?
Hur skall vi få de på höger sida att respektera att vi inte skall använda IKEA offren i debatten eller de i Trollhättan om vi från vänstersidan inte samtidigt kan visa denna respekt?

Vi kanske inte kan förstå allt, men vi kan i alla fall tillmötesgå de önskningar som de drabbade har.

 

Familjerådslag

puzzle-pieces

Så länge jag kan minnas har vi i familjen alltid samlats på kvällen för en stunds samvaro. Tiderna har justerats efter hand som det skedde förändringar inom familjen. Detta skedde runt åtta-tiden på kvällen de senaste åren. Ämnen som diskuterades har ju förändrats över tid och beroende på vad som kändes aktuellt att prata om. Naturligtvis försökte ju anpassa oss efter varandra om vi hade saker som skulle göras på andra ställen en just dessa möte att prata var oerhört viktiga för oss.

När vi gick i skolan så var det ofta diskussioner o hur det gick i skolan, o det var problem som måste lösas. Här kunde vi då diskutera om vi kände oss orättvist behandlade, mobbing, eller orättvisor eller om det var något som var positivt. Vi ventilerade och försökte hitta bästa lösningar. Ibland var det saker som vi barn kunde lösa själva ibland var det saker som mor eller far skulle prata med läraren om. Detta gjorde ju att även vi barn växte och blev lyssnade på och accepterade.

När vi blev lite större och farfar levde och bodde med oss, var han ju också med i samtalen. Vi diskuterade hur jordbruket skulle skötas, vad som skulle göras den närmaste tiden mm.
Mor och far började jobba en del på andra platser och var hemifrån en del och jag blev pappa för mina småsyskon och då var det ännu viktigare att diskutera igenom hur vi skulle agera framledes. Hela familjen blev på sådant sätt tajtare och kom närmare varandra och vi ställde upp för varandra. I o m att vi barn hela tiden var involverade, så var det sällan problem att ta över andras uppgifter när när något hände, det kändes bara naturligt

När vi blev äldre och far blev sjuk, så kändes det bara helt naturligt. Far blev ordinerad vin, med extra näring, och vi gjorde sällskap på kvällarna med ett glas vin också, bara ett glas, men det gjorde stämningen lite festligare och mysigare.

Nu är ju både mor och far borta men jag och bror har kvar våra samkväm. Ett mindre glas vin, vi pratar om vad som hänt på jobbet, vilka problem vi har upplevt under dagen ed olika saker, om vi skall göra något speciellt under kommande tid. För bror är detta mer viktigt än någonsin, då han har en del problem att uttrycka sig, och berätta känslor. Det märktes speciellt när en kompis avled under konstiga skeenden.

Tänk vad det betyder att man kan mötas med respekt över generationsgränser, att min röst som barn är lika viktig som föräldrarna och även farfar. När vår familj utsattes för hot och hat, pga av fördomar, så stod vi varandra väldigt nära. Det hände att vi hade olika åsikter sinsemellan men utåt stod vi enade och blev starka tillsammans. Jag tror att vi som växt upp på detta sätt också har lättare att acceptera andra, att möte andra med respekt, att möta andra på deras förutsättningar utan att gruppera och bygga saker på fördomar, som gärna spirar i dagen samhälle. Vi är alla unika och förtjänar alla att tas på allvar.

En bok: ”Hur jag dog”

hur jag dog

I november 2012 sätter författaren och journalisten Niklas Ekdal i sig näve efter näve med starka tabletter. Han vill inte leva längre – men hittas i sista stund.
Den 28 augusti 2016 publicerade DN ett utdrag av hans bok ”Hur jag dog” sin tidning, ett utdrag och en intervju av boken. Jag läste med stort intresse, då jag också försökt tre gånger, varav två med samma metod och samma resultat. 

Djupt andetag i källarförrådets dammiga luft. Första burken: Propavan, femtio stycken. Tabletterna slinker ner utan motstånd. Ja det var så lätt, så befriande att få göra det. Jag kände mig trygg och jag kände mig glad.

Högsta fart med pillren nu så att allt kickar in samtidigt. Stilnoct, Oxascand, Flunitrazepam, Zopiklon, Alvedon, Mirtazapin, Theralen och Gud vet allt vad det heter. Näve efter näve, rena middagen. När burkarna ligger tomma på golvet känner jag den första välsignade yrseln. Stressen lättar. Amen, kom, Herre Jesus – eller vem som har jouren på andra sidan i kväll, om det finns en andra sida.

Jag har gett upp, jag är färdig, och lägger mig ner på betongen. Ja så var det, fast jag själv låg i sängen när jag gjorde det. Yrselanfallet kom, och det snurrade i skallen, men jag var glad. Alla tomma tablettburkar och folie från tabletterna låg bredvid mig. Ingen skulle behöva tveka på vad jag hade gjort. Att jag mådde dåligt visste de flesta, även om detta slut skulle komma som överraskning för den, så skulle de nog förstå. Ja det var mina tankar. Visst skulle det fällas många tårar när en nära vän, anhörig försvinner och säkert kanske mer när jag var så ung. Men min tröst var att de nog skulle förstå varför och mer kunna glädjas åt att jag inte behöver lida mer av det invärtes som tärde på mig, precis som en cancersvulst som äter upp mig sakta inifrån knappt utan synliga tecken.

Jag skall inte berätta för mycket detaljer, men jag tror samtidigt det är viktigt att prata om detta, då det ofta är en ämne som inte vågar pratas om. En del i Niklas Ekdals berättelse hände ju mig också. Vi har ju alla något i ryggsäcken, kanske sådant som ingen vet om, vi påverkas i vår vardag av mycket omkring oss, av vad som sägs till oss, om oss, inte minst i sociala medier. Sådant kan påverka oss, utan att det syns utan på, förrän det är för sent.

Jag har sedan många år tillbaka min diagnos Panikångest, och jag vet hur jag skall hantera den, men ändå vill vänner, bekanta och andra sätta andra diagnoser på mig. vidrig, inte tillräckligt hårdhudad, en riktig man, psykfall och Gud vet allt. Vilket ansvar tar vi medmänniskor för det vi säger om och till varandra. En del människor säger att jag skall inte visa hänsyn på nätet, för det är inte jag. Jag skiter i varandra tycker och tänker. Visst, vi behöver inte visa hänsyn på nätet, vi kan gå fram som ångvältar och krossa allt i vår väg.

En fråga som Åsa Beckman ställer i intervjun med Niklas Ekdal, lyder:

Du skriver mycket om sociala medier i boken. Kan de förstärka ohälsa? Eller tvärtom lindra?

– Både ock, förstås. Det har blivit mer av allt. Våra hjärnor och umgängesvanor har inte haft så många år att anpassa sig. Det finns skräckexempel på att folk lagt ut sina självmord i realtid på nätet, och även blivit mobbade över kanten. Men på det hela taget måste man ju tro att den goda potentialen är större, att skapa samhörighet, upplysning och mening.

På Twitter är det ganska enkelt att sluta följa och även att blockera men på Fejjan är det mycket värre och speciellt om det är vänner man tycker om. Men vänskap har sitt pris, och i det ingår att visa hänsyn mot varandra oavsett om det är i verkliga livet eller på nätet. Men det är som respekten mot varandra försvinner bakom skärmen och vi kan vräka ut oss vad vi vill, där vi sitter. Den en tycker bara är en enkel delning kan någon uppleva som mobbing, trakasseri och driva andra till självmord. Men jag är oskyldig, jag har ju bara delat min åsikt, vilket jag har rätt till i yttrandefrihetens namn. Som Niklas svarar på frågan ovan, ”Det har blivit mer av allt”. Det som jag tidigare såg var högerextremas sätt att uttrycka sig har i dag spridit sig över hela den politiska skalan, även bland personer jag nästan avgudat tidigare.

Ytterligare en fråga från Åsa:
Ungefär 1.500 människor tar varje år sitt liv i Sverige. Vad kan man göra för att sänka den siffran?

– Regeringen införde en nollvision 2008 och statistiken går långsamt åt rätt håll tack vare psykiatrin, frivilliga initiativ som föreningen Minds självmordslinje och förebyggande insatser. Det handlar om att göra det praktiskt svårare att skada sig själv. Men också om att våga snacka om det. Både för att människor i riskzonen ska få hjälp, och för att minska skuldbördan för alla anhöriga som drabbas. Självmordsförsök är en psykologisk olycka. Den som skadar sig själv är desperat och kan inte överblicka konsekvenserna.

Jag tror det är viktigt att vi börjar prata om detta med självmord, men också hur vi beter oss mot varandra både i verkligheten och via medier. Jag tror det är viktigt att vi sätter gränser och visar varandra hur långt vi kan och får gå. Detta är inte bara till hjälp för att förhindra självmord, utan även andra brott. Vi måste se varandra, prata med varandra, respektera varandra och påpeka när någon beter sig vidrigt åt, utan att skuldbelägga övriga.