En bok: ”Hur jag dog”

hur jag dog

I november 2012 sätter författaren och journalisten Niklas Ekdal i sig näve efter näve med starka tabletter. Han vill inte leva längre – men hittas i sista stund.
Den 28 augusti 2016 publicerade DN ett utdrag av hans bok ”Hur jag dog” sin tidning, ett utdrag och en intervju av boken. Jag läste med stort intresse, då jag också försökt tre gånger, varav två med samma metod och samma resultat. 

Djupt andetag i källarförrådets dammiga luft. Första burken: Propavan, femtio stycken. Tabletterna slinker ner utan motstånd. Ja det var så lätt, så befriande att få göra det. Jag kände mig trygg och jag kände mig glad.

Högsta fart med pillren nu så att allt kickar in samtidigt. Stilnoct, Oxascand, Flunitrazepam, Zopiklon, Alvedon, Mirtazapin, Theralen och Gud vet allt vad det heter. Näve efter näve, rena middagen. När burkarna ligger tomma på golvet känner jag den första välsignade yrseln. Stressen lättar. Amen, kom, Herre Jesus – eller vem som har jouren på andra sidan i kväll, om det finns en andra sida.

Jag har gett upp, jag är färdig, och lägger mig ner på betongen. Ja så var det, fast jag själv låg i sängen när jag gjorde det. Yrselanfallet kom, och det snurrade i skallen, men jag var glad. Alla tomma tablettburkar och folie från tabletterna låg bredvid mig. Ingen skulle behöva tveka på vad jag hade gjort. Att jag mådde dåligt visste de flesta, även om detta slut skulle komma som överraskning för den, så skulle de nog förstå. Ja det var mina tankar. Visst skulle det fällas många tårar när en nära vän, anhörig försvinner och säkert kanske mer när jag var så ung. Men min tröst var att de nog skulle förstå varför och mer kunna glädjas åt att jag inte behöver lida mer av det invärtes som tärde på mig, precis som en cancersvulst som äter upp mig sakta inifrån knappt utan synliga tecken.

Jag skall inte berätta för mycket detaljer, men jag tror samtidigt det är viktigt att prata om detta, då det ofta är en ämne som inte vågar pratas om. En del i Niklas Ekdals berättelse hände ju mig också. Vi har ju alla något i ryggsäcken, kanske sådant som ingen vet om, vi påverkas i vår vardag av mycket omkring oss, av vad som sägs till oss, om oss, inte minst i sociala medier. Sådant kan påverka oss, utan att det syns utan på, förrän det är för sent.

Jag har sedan många år tillbaka min diagnos Panikångest, och jag vet hur jag skall hantera den, men ändå vill vänner, bekanta och andra sätta andra diagnoser på mig. vidrig, inte tillräckligt hårdhudad, en riktig man, psykfall och Gud vet allt. Vilket ansvar tar vi medmänniskor för det vi säger om och till varandra. En del människor säger att jag skall inte visa hänsyn på nätet, för det är inte jag. Jag skiter i varandra tycker och tänker. Visst, vi behöver inte visa hänsyn på nätet, vi kan gå fram som ångvältar och krossa allt i vår väg.

En fråga som Åsa Beckman ställer i intervjun med Niklas Ekdal, lyder:

Du skriver mycket om sociala medier i boken. Kan de förstärka ohälsa? Eller tvärtom lindra?

– Både ock, förstås. Det har blivit mer av allt. Våra hjärnor och umgängesvanor har inte haft så många år att anpassa sig. Det finns skräckexempel på att folk lagt ut sina självmord i realtid på nätet, och även blivit mobbade över kanten. Men på det hela taget måste man ju tro att den goda potentialen är större, att skapa samhörighet, upplysning och mening.

På Twitter är det ganska enkelt att sluta följa och även att blockera men på Fejjan är det mycket värre och speciellt om det är vänner man tycker om. Men vänskap har sitt pris, och i det ingår att visa hänsyn mot varandra oavsett om det är i verkliga livet eller på nätet. Men det är som respekten mot varandra försvinner bakom skärmen och vi kan vräka ut oss vad vi vill, där vi sitter. Den en tycker bara är en enkel delning kan någon uppleva som mobbing, trakasseri och driva andra till självmord. Men jag är oskyldig, jag har ju bara delat min åsikt, vilket jag har rätt till i yttrandefrihetens namn. Som Niklas svarar på frågan ovan, ”Det har blivit mer av allt”. Det som jag tidigare såg var högerextremas sätt att uttrycka sig har i dag spridit sig över hela den politiska skalan, även bland personer jag nästan avgudat tidigare.

Ytterligare en fråga från Åsa:
Ungefär 1.500 människor tar varje år sitt liv i Sverige. Vad kan man göra för att sänka den siffran?

– Regeringen införde en nollvision 2008 och statistiken går långsamt åt rätt håll tack vare psykiatrin, frivilliga initiativ som föreningen Minds självmordslinje och förebyggande insatser. Det handlar om att göra det praktiskt svårare att skada sig själv. Men också om att våga snacka om det. Både för att människor i riskzonen ska få hjälp, och för att minska skuldbördan för alla anhöriga som drabbas. Självmordsförsök är en psykologisk olycka. Den som skadar sig själv är desperat och kan inte överblicka konsekvenserna.

Jag tror det är viktigt att vi börjar prata om detta med självmord, men också hur vi beter oss mot varandra både i verkligheten och via medier. Jag tror det är viktigt att vi sätter gränser och visar varandra hur långt vi kan och får gå. Detta är inte bara till hjälp för att förhindra självmord, utan även andra brott. Vi måste se varandra, prata med varandra, respektera varandra och påpeka när någon beter sig vidrigt åt, utan att skuldbelägga övriga.

 

 

 

När livet vänder #2 #blogg100

när livet vänder
Skärmdump från programmets hemsidan på SVT.se

Så var det dags för andra avsnittet av ”När livet vänder”. Detta avsnitt handlade om Sara Nyd, som har flera självmordsförsök bakom sig. I o m att jag själv har flera självmordsförsök bakom mig kändes ämnet särskilt svårt, så jag hade förberett mig genom att titta på de klipp som fanns på programmets hemsida.
Som vanligt var programmet mycket välgjort, regisserat och klippt och man fick verkligen följa Sara från barnsben, hennes tankar och känslor.
När man så ung drabbas av ”konstiga” tankar och inte varken vill eller vågar ta upp det med någon vuxen, kan göra situationen än värre.

Man får följa Saras liv genom hennes egen berättelse fram till självmordsförsöken, förberedelserna och själva utförandet. Man kände verkligen Saras tankar, vilket griper tag i en. När livet känns svårt och man ser självmord som enda utvägen, då undrar i alla fall jag vad som gått fel. När man också som i Saras fall har en dotter som behöver ens kärlek och upplevelserna är att hon får det bättre om mamma är död, kunde inte förhindra, då blir känslorna extra starka.

Efter programmet fanns också möjlighet att chatta med programledaren och representant från självmordslinjen. Detta tror jag är mycket viktigt, då det säkert väcker en massa frågor, gällande en själv men även om anhöriga och vänners situation

Länk till programmets hemsida: När livet vänder

Behöver du kontakta någon för att diskutera ämnet har SVT också en sida med information om olika hjälporganisationer. Den hittar du här

Vill du också läsa chatten och de frågor som kom där, så är det denna länk som gäller.
Ja, det är jag som är BengtOswin.

VI vet att det förekommer flera självmord per dag i Sverige, så tveka inte att kontakta någon, oavsett om det gäller dig själv eller någon annan. Hjälp finns att få…

När livet vänder #blogg100 #bloggswe

ID-10044499

Jag är en stor beundrare av TV-programmet När livet vänder med Anja Kontor. Älskar programformatet där en person får berätta sin livshistoria och där tystnaden många gånger får komma till tals… I senaste programmet som handlade om Marcus, så orkade jag inte titta på hela programmet första gången då jag kände igen mycket av det han berättade från min egen sjukdomshistoria.

För drygt 25 år sedan var jag anställd i ett företag här i kommunen där jag jobbade fackligt.
Jag var då vice ordförande och hade ett mycket bra samarbete med vår ordförande.
Det blev förändringar inne på kontoret och ordföranden fick då erbjudandet att ta den tjänsten.

Tjänsten var mer krävande än vad han hade föreställt sig, tror jag, och hans humör påverkades på ett mycket negativt sätt. Ofta blev det jag som fick ta skit från honom. Jag började må psykiskt dåligt och drog mig undan honom. Då fick jag skit för att jag sviker honom. Blev utslängd från kontoret av honom. När jag då höll mig undan så blev det ännu värre när han inte ville kännas vid vad han gjort.

Jag förstod att jag inte kan leva under dessa förhållanden och gick då till öppenpsyket. Nej, de kunde inte hjälpa mig, utan jag skulle åka till psykiatriska akutmottagningen för att få remiss. Det var ett stort steg och det tog jag inte.

Depressionen blev djupare och jag började få anfall. Anfall jag inte visste vad det var. Anfall som från börja kanske var fem till tio minuter långa. Dessa anfall övergick sedan i psykosliknande tillstånd. Jag var ”tilt” i huvudet och började vandra mellan sängen och soffan, Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Dessa tiominuters anfall blev till timmar, då jag var helt borta. Till slut fanns ingen råd, bara att åka till akuten…. Jag ville få hjälp, bli inlagd, bli bra…

Vi har inga platser, du får en remiss till öppenpsyk, några tabletter att sova på och 14 dagars sjukskrivning. Ingen hörde av sig och jag ringde till öppenpsyk, där är det väntetid i några månader.
Nya besök på akuten, nya tabletter och några veckors sjukskrivning. Attackerna kom oftare och oftare och jag han inte ens bli av med den ena innan det satte igång igen.

Äntligen fick jag tid på öppenpsyket. Nu skulle livet bli bättre…
Får träffa en kurator som skall leka psykolog med mig.
Får träffa en läkare som jag blir invisad i rummet till med orden ”doktorn” kommer strax.
Läkaren kommer in, och läser i papper som jag tror är mina journaler. Utan att lyfta blicken från pappren säger han…. ”Är du homosexuell skall du erkänna det med en gång…

Fy fan, vad jag blev äcklad av de orden och ville bara rusa därifrån, men samtidigt visste jag att jag överlever inte om jag inte får hjälp. Nya mediciner både långtidsverkande och korttidsverkande.
Ingen som informerar hur medicinerna verkar. Jag blir sämre av medicinerna, som jag idag vet är bra, men hur skulle jag kunna veta det. Nya besök på akuten, medicinjusteringar, mm mm.

En biverkan av medicinen var viktökning, 30 kilo upp på några månader. Nu var jag lat och åt fel så nu skulle jag gå på sjukgymnastik och en kurs i att lära mig äta rätt….

Fyra dagar i veckan för matlagningskurs och sjukgymnastik. Därtill korta sjukskrivningar och jag skulle jobba. Att jobba och gå på kurser samtidigt det fungerar inte…
Periodvis blev psykakuten mitt andra hem.
Hur många gånger har jag inte stannat vi bron innan sjukhuset, stått vid staketet och även klättrat över… Kan jag inte få slut på ”krisreaktion”, ”psykisk ohälsa” mm, vad de sade till mig…
Kan jag inte få slut på det, så är det lika bra att göra slut på hela livet.

Ibland valde jag att kombinera alkohol och mediciner för att lindra de värsta topparna av ångest.
Jag försökte också hålla mina närmaste utanför det som skedde med mig och tror inte de såg när det var som värst. Min dåvarande flickvän och jag hade gjort slut, under denna tid… Jag ville inte visa hur det var ställt med mig. Mina föräldrar såg inte när jag hade de värsta anfallen…

En vändning blev när jag efter drygt fem år fick reda på att jag led av panikångest, då kunde jag för första gången själv läsa mig till vad det handlade om och börja förstå.

En annan händelse som nog var den största räddningen var när vi alla blev uppsagda från jobbet.

Fortsättning följer….