I går var jag och såg filmen, filmen jag inte ville se, men kände att jag måste se.
Filmen handlar om John Hron som mördades för 21 år sedan av nynazister.

Filmen försöker spegla Johns liv den senare delen fram till till det fruktansvärda hände, men ur ett fint, somrigt perspektiv. Men helt plötsligt klipptes bilder in från en annan rättegång, och jag kände först att detta stämmer inte, och det tog lite tid att förstå. Men när man väl förstod hur filmen var upplagd, så gick det lättare. Filmen visade många bilder och tystnad med bara musik i bakgrunden, och jag reagerade först att det blev segt, men förstod sedan att det var viktigt, då det i alla fall fick mig att använda dessa stunder till att tänka efter, att inse och att försöka förstå.

Man försökte få John att framstå som en varm människa med mycket civilkurage, vilket man lyckades med, och jag känner igen mig mycket i filmen. Filmen vill ju visa hur vi satte grupper av människor mot varandra, vilket skedde under kriget, vilket sker i dag, med flyktingsituatioen. Judefientliga, främlingsfientliga och nu sist även mansfientliga. Att gruppera oss på detta sätt, splittrar och leder bara till ond bråd död.

Jag funderade på om det är rätt tillfälle för en sådan film och kom till slutsatsen att det nog aldrig kan vara fel tillfälle, i alla fall. Så får ni chansen att se den, klart sevärd, och jag tror att den kommer att skapa många tankar om vårt samhälle idag, tjugoett år efter själva händelsen.
Ställ upp för varandra, visa civilkurage, och att vi aldrig vinner något på att sätta grupper mot varandra.