En av femtontusen…. Ja just det, i går var jag en av femtontusen som tågade genom Göteborgs centrum, till stöd för människors lika värde. I går gjorde jag ett besök på West Pride i Göteborg, vilket kändes som en naturlig förlängning på höstens arbete med alla flyktingar som kom till Sverige.

Redan på pendeln ner plingar min telefon med att FLASH-meddelande från SVT att det varit skottlossning på en gayklubb i Florida. Redan då kände jag att mitt deltagande var extra viktigt för att manifestera att vi alla har samma värde. Ankommer Göteborg och jag börjar sakta promenera till Götaplatsen. Stannar till vid ett utomhusfik för att få lite frukost i magen. Medan jag sitter där så kommer ett äldre par på enligt egna ord 80+, som stöttar varandra och käppar i andra handen och varsin prideflagga i handen. Han från Köln i Tyskland och hon från Kristinehamn i Värmland. Nu bor de sedan länge i Göteborg och just i dag hade de tagit spårvagnen ner för att titta på äkta kärlek. Promenaden fortsatte sedan upp till Götaplatsen där folk började samlas så smått. Såg några försäljare som bland annat sålde slipsar i prideflaggans färger och beslöt mig för att köpa. Tyvärr hade de inte växel på min 200:- men vi kom in i en mycket intressant diskussion. De var från ett av våra extrempartier, men vi var väldigt nära varandra i våra tankegånger, så vi ville inte sluta prata. Hamnade vid ett annat ställe där de sålde mer prylar i regnbågens färger och kunde handla även där lite prylar, just för att få växlat mina pengar. Men där kostade samma slips 2,5 gånger så mycket, så jag lät bli att köpa utan hittade första försäljaren igen och kunde då köpa där som jag lovade.

Fortsätter mingla omkring och en dam står och studerar mig mycket noga, så jag nästan kände lite obehag. Efter en stund tar hon mod till sig och kommer fram och frågar ”är det du som har ett snart datorsystem hemma hos er”? Då visade det sig att hon lyssnat på en av mina föreläsningar om hur jag med teknikens hjälp kunde ta han om mina nära och kära. Jag berättade att mor var borta och nu tog jag hand om mig själv, för att komma tillbaka. Hon bad mig sätta igång med föreläsningarna igen, så jag får fundera vidare på det.

Fortsatte mingla och det började ropa på mig lite här och där. Där kom vänner som jag lärde känna i höstas under flyktingmottagandet. En kvinna kom med sin fru, en man med sin make. En annan kom med texten ”stolt mamma” och bredvid stod en person med ”stolt syster”. En kille från Borås på tretton år började jag prata med. Det är så viktigt att att arbeta för alla människors lika värde, så han var stolt målad med färgerna i prideflaggan och hade naturligtvis även flaggan i handen. Han presenterade de övriga som var med, mamma och pappa, lika fint målade och med var sin flagga och bakom stod farmor och farfar också de målade och med var sin flagga. Vilken uppslutning.

Paraden började och Nussä blev glad över att något hände. Halvvägs ner för avenyn så plingar åter telefonen och jag kollade upp och nu var det inte längre 20 skadade i attentatet utan 50 döda och minst 50 skadade. Då tänkte jag på Neil Armstrong när han satte sina fötter på månen. ”Detta är ett litet steg för (en) människa men ett jättekliv för mänskligheten.” Helt plötsligt kände jag att mina steg var minst lika viktiga och jag sträckte på mig ännu mera.

Ibland funderar jag på om det jag gör, verkligen betyder något och då tänker jag på den ensamma myggan i sovrummet som börjar surra precis när du släckt ljuset.