Personcentrerad omvårdnad

xperia 640
Läser socialstyrelsens information om personcentrerad vård. Anledningen till detta är det uttalande en omsorgspersonal gjorde efter kvällsbesöket i torsdags kväll.

”Det är lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund.”

Detta uttalande är så långt ifrån en värdig människosyn man kan komma.

Personligen är jag övertygad om att mor har en demenssjukdom, detta trots att ingen utredning har gjorts förutom två minnestester för ca 3 år sedan.
Efter att far dog blev jag den person som numera är familjens överhuvud. Jag älskar min mor över allt i världen och min bror som är utvecklingsstörd pga medicinsk felbehandling likaså.
Mor och bror älskar mig, vill bo med mig, vill leva med mig, umgås med mig och litar på mig.
Jag har valt detta livet själv, utan att någon har tvingat mig och det är jag stolt över.

När jag förra året förstod att inte allt stod rätt till på boendet mor tillfälligtvis var på och troligen skulle bli hennes hem de sista åren i livet, började jag rota i det hela.
Allvarliga brister upptäcktes på vårdcentralen men också på kommunens boende då de inte gjort erforderliga kontroller av journaler och medicinlistor. Trots mina påpekanden om att något var fel så ignorerades jag hela tiden. Trots att jag personligen tränade mor att hålla hennes funktioner vid liv, gångträning mm och bevisade att mor kunde gå om hon fick smärtlindring och behandlades utifrån sina förutsättningar, så reagerade ingen.
Semestertider och tillfällig personal gjorde inte saken sämre.
En sjuksköterska som inte ville lyssna och hänvisade till journaler och betraktade mig som mindre vetantande, eller rent utav dum i huvudet. Detta får hon naturligtvis tycka men hon skall behandla mig professionellt och ta min oro på allvar, vilket hon INTE gjorde.
Personalen lyssnade heller inte på mig och ännu mindre på mor. Visst, mor var inte på en demensavdelning vilket heller inte varit nödvändigt, då mor inte var så sjuk att det var nödvändigt.
Mor var förgiftad av risperidon så till den milda grad att hennes medvetande var avtrubbad. Till och från var hon som en zoombie.  Under nästan tre månader efter avslutad behandling av medicin så hade hon fortfarande parkinsonism och troligen då även starka muskelsmärtor och stelhet av medicinen.

Trots att vården och omsorgen vet detta så behandlar de henne bara som en dement individ.

På vårdcentralen är vi ett av sju fall där det är likartade problem. Missad journalföring, missade remisser och epikriser. Vårdcentralen använde sig inte av regionens gemensamma avvikelsehanteringssystem. På socialstyrelsen är vi ett diarienummer. I kommunen är vi ett personnummer men för oss är vår mor en människa av kött och blod med känslor, tankar och rädsla.

Jag har hela tiden trott att kommunens omsorg skulle ta ansvar för sina anställda och informera dem om vad som gäller, hur man skall arbeta med personer som har demenssjukdom. Att personalen blir informerad och vet vad som gäller men också att de arbetar efter dessa riktlinjer.
Vad är det för mening att göra upp genomförandeplan på genomförandeplan när många struntar i den. Vad är det för mening när viss personal väljer att köra sina egna race och strunta i allt som sägs i förordningar och lagar. Varför skall jag vara den som skall läsa in mig på texter hur man arbetar med sjukliga personer och lära personalen.

Jag var under helgen inne på socialstyrelsen sida ”äldreguiden” och tittade.
När jag läser uppgiften om  ”Delaktighet vid planering av hemtjänsten” så är siffran för vår omsorg 11% medan rikssnittet ligger på 66% och kommunsnittet på 88%. Näst sämsta är 56%
Vad är det för fel på vår omsorgsgrupp i hemvården?
Ibland önskar jag att vi hade alternativ till kommunens omsorg så man kunde byta för att se om det blev bättre. Ibland funderar jag på att byta kommun för att slippa detta helvete.

Jag vill också i sammanhanget säga att det finns mycket bra personal också, som gör sitt bästa och verkligen försöker fåt ill det på bästa sätt. Ni är UNDERBARA!

Socialstyrelsen skriver om personcentrerad vård följande:
Fokuserar på personen och inte sjukdomen, tar utgångspunkt i den sjukes upplevelse av sin verklighet, syftar till att bibehålla och bevara den demenssjukes personlighet trots sviktande funktioner, strävar efter att förstå vad som är bäst för den demenssjuke utifrån dennes perspektiv och bekräftar den sjuke i dennes upplevelse av världen och involverar den sjukes sociala nätverk i vården. Det personcentrerade förhållningssättet gör omvårdnaden och vårdmiljön mer personlig och erbjuder den demenssjuke möjlighet till medbestämmande och strävar efter att förstå beteenden och psykiska symtom ur personens perspektiv och att värdera upprättandet av en identitetsbekräftande relation som lika viktigt som att prioritera rätt utförda vårduppgifter. Personalen uppmuntrar aktivt den demenssjuke att fatta beslut om sin egen vård och de tillägnar sig rutiner som operationaliserar grundidén med en personcentrerad omvårdnad som till exempel att använda sig av information om den demenssjukes livsmönster, värderingar och preferenser och att de är beredda att underlätta för den sjuke så att denne kan bli en aktiv samarbetspartner utifrån sina förutsättningar.

5 thoughts on “Personcentrerad omvårdnad

  1. Din berättelse gör mig nedstämd. Som timvikarie i hemtjänsten ser jag ibland exempel på hur bristande kunskaper hos personalen och dåligt bemötande går ut över vårdtagarna.

    Senast igår var jag tillsammans med en ny och yngre vikarie hos en person som reagerade starkt på att hon stövlade in och gav order. ”Ska hon inte fråga först?” sa vårdtagaren till mig när vi blev ensamma ett ögonblick.

    Det är viktigt att ta hänsyn till den personliga integriteten. Egentligen är det inte svårare än att fundera: hur skulle jag själv vilja bli behandlad i samma situation.

    Gilla

    1. Alla kan inte älska alla här i världen så varken jag eller hemvårdspersonalen men oavsett det så måste de ju arbeta professionellt med sina vårdtagare.

      Jag har alltid hoppas och trott att personalen på något sätt skulle vara ”självsanerande” att de som inte kunde/ville/orkade arbeta med mor också avstod detta på ett eller annat sätt.

      Morgon och middagsbesök är personalen fulltalig och då är det lättare att få ”rätt personal” men kvällar och helger är det anorlunda.

      Middagsbesök har vi avstått då mor säger till om toabesök och är oftast inga problem.

      Det har mer känts som ett hinder i vår gemensamma levnad.

      Jag hade också hoppats att den nya enhetschefen skulle ta tag i saker och ting bättre, men det känns inte så för mig och mitt förtroende för henne har sjunkit till ett lågvattenmärke.

      Jag trodde i min enfald att hon skulle få ordning på gruppen och arbeta efter samma riktlinjer, men nej. Jag vill också säga att det finns underbar personal som gör så mycket mer än bara det de skall under sin tid här…

      Mitt anhörigstöd sade till mig att jag måste bli tuffare mor personalen och välja de jag vill tillåta komma hit. Jag mår inte dåligt av mor, men jag mår dåligt av det jag ser hur de behandlar mor och ibland uttrycker verbalt men också den brist på empati som vissa visar.

      Det är inte bara att motarbeta mor, oss utan även en brist på respekt till sina kollegor som gör allt för att ge mor den vård och omsorg som hon har rätt till…

      Gilla

      1. Det är ledsamt det du beskriver. Att det handlar om hur man förhåller sig i mötet med din mor blir ju tydligt när det blir så olika resultat beroende på vem som kommer. Förhållningssättet är viktigt.

        Samtidigt blir jag imponerad av ditt engagemang! Och du skriver så vackert om de fina stunderna ni har i familjen.

        DemensCentrum har en gratis webbutbildning kring demens för personal i vård och omsorg som är baserad på nationella riktlinjer. Du kanske redan har sett den? Kunde vara en kompetenshöjande aktivitet för den enhetschef och personal som du beskriver. Du kanske skulle tipsa dem…

        http://www.demenscentrum.se/Utbildning/Fragor–svar-om-Demens-ABC/Mer-om-Demens-ABC/

        Gilla

  2. Känner igen så mycket i det här. Jag lever med en dement och sjuklig far. Krig med Hemtjänsten är mer vardag än undantag. Nu verkar det dock som om vi fått en handläggare vi kan lita på. Men det finns fortfarande personal som jag helst skulle vilja se till jobbade med andra sysslor än ta hand om gamlingar eller dementa.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s