Läser socialstyrelsens information om personcentrerad vård. Anledningen till detta är det uttalande en omsorgspersonal gjorde efter kvällsbesöket i torsdags kväll.

”Det är lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund.”

Detta uttalande är så långt ifrån en värdig människosyn man kan komma.

Personligen är jag övertygad om att mor har en demenssjukdom, detta trots att ingen utredning har gjorts förutom två minnestester för ca 3 år sedan.
Efter att far dog blev jag den person som numera är familjens överhuvud. Jag älskar min mor över allt i världen och min bror som är utvecklingsstörd pga medicinsk felbehandling likaså.
Mor och bror älskar mig, vill bo med mig, vill leva med mig, umgås med mig och litar på mig.
Jag har valt detta livet själv, utan att någon har tvingat mig och det är jag stolt över.

När jag förra året förstod att inte allt stod rätt till på boendet mor tillfälligtvis var på och troligen skulle bli hennes hem de sista åren i livet, började jag rota i det hela.
Allvarliga brister upptäcktes på vårdcentralen men också på kommunens boende då de inte gjort erforderliga kontroller av journaler och medicinlistor. Trots mina påpekanden om att något var fel så ignorerades jag hela tiden. Trots att jag personligen tränade mor att hålla hennes funktioner vid liv, gångträning mm och bevisade att mor kunde gå om hon fick smärtlindring och behandlades utifrån sina förutsättningar, så reagerade ingen.
Semestertider och tillfällig personal gjorde inte saken sämre.
En sjuksköterska som inte ville lyssna och hänvisade till journaler och betraktade mig som mindre vetantande, eller rent utav dum i huvudet. Detta får hon naturligtvis tycka men hon skall behandla mig professionellt och ta min oro på allvar, vilket hon INTE gjorde.
Personalen lyssnade heller inte på mig och ännu mindre på mor. Visst, mor var inte på en demensavdelning vilket heller inte varit nödvändigt, då mor inte var så sjuk att det var nödvändigt.
Mor var förgiftad av risperidon så till den milda grad att hennes medvetande var avtrubbad. Till och från var hon som en zoombie.  Under nästan tre månader efter avslutad behandling av medicin så hade hon fortfarande parkinsonism och troligen då även starka muskelsmärtor och stelhet av medicinen.

Trots att vården och omsorgen vet detta så behandlar de henne bara som en dement individ.

På vårdcentralen är vi ett av sju fall där det är likartade problem. Missad journalföring, missade remisser och epikriser. Vårdcentralen använde sig inte av regionens gemensamma avvikelsehanteringssystem. På socialstyrelsen är vi ett diarienummer. I kommunen är vi ett personnummer men för oss är vår mor en människa av kött och blod med känslor, tankar och rädsla.

Jag har hela tiden trott att kommunens omsorg skulle ta ansvar för sina anställda och informera dem om vad som gäller, hur man skall arbeta med personer som har demenssjukdom. Att personalen blir informerad och vet vad som gäller men också att de arbetar efter dessa riktlinjer.
Vad är det för mening att göra upp genomförandeplan på genomförandeplan när många struntar i den. Vad är det för mening när viss personal väljer att köra sina egna race och strunta i allt som sägs i förordningar och lagar. Varför skall jag vara den som skall läsa in mig på texter hur man arbetar med sjukliga personer och lära personalen.

Jag var under helgen inne på socialstyrelsen sida ”äldreguiden” och tittade.
När jag läser uppgiften om  ”Delaktighet vid planering av hemtjänsten” så är siffran för vår omsorg 11% medan rikssnittet ligger på 66% och kommunsnittet på 88%. Näst sämsta är 56%
Vad är det för fel på vår omsorgsgrupp i hemvården?
Ibland önskar jag att vi hade alternativ till kommunens omsorg så man kunde byta för att se om det blev bättre. Ibland funderar jag på att byta kommun för att slippa detta helvete.

Jag vill också i sammanhanget säga att det finns mycket bra personal också, som gör sitt bästa och verkligen försöker fåt ill det på bästa sätt. Ni är UNDERBARA!

Socialstyrelsen skriver om personcentrerad vård följande:
Fokuserar på personen och inte sjukdomen, tar utgångspunkt i den sjukes upplevelse av sin verklighet, syftar till att bibehålla och bevara den demenssjukes personlighet trots sviktande funktioner, strävar efter att förstå vad som är bäst för den demenssjuke utifrån dennes perspektiv och bekräftar den sjuke i dennes upplevelse av världen och involverar den sjukes sociala nätverk i vården. Det personcentrerade förhållningssättet gör omvårdnaden och vårdmiljön mer personlig och erbjuder den demenssjuke möjlighet till medbestämmande och strävar efter att förstå beteenden och psykiska symtom ur personens perspektiv och att värdera upprättandet av en identitetsbekräftande relation som lika viktigt som att prioritera rätt utförda vårduppgifter. Personalen uppmuntrar aktivt den demenssjuke att fatta beslut om sin egen vård och de tillägnar sig rutiner som operationaliserar grundidén med en personcentrerad omvårdnad som till exempel att använda sig av information om den demenssjukes livsmönster, värderingar och preferenser och att de är beredda att underlätta för den sjuke så att denne kan bli en aktiv samarbetspartner utifrån sina förutsättningar.