Vi är nu inne i en kris igen med omsorgen.
Alla problem med mor började med när vi tog in omsorgen med hemvård mm.
När hemsjukvården kom in e

scalerade allt.

Mor var orolig när hemvården kom och ropade efter mig, det försöktes lösas med piller, lugnande i olika slag.
Dagpiller, nattpiller och vid behovspiller.
Till slut på bara några månader så kom det tnga artelleriet in, Mor blev förgiftad, och ännu mindre vetande än hon skull behöva vara.
Vad visste jag om medicin, jag litade på vården och omsorgen att de visste vad de gjorde och hade erfarenhet.

I dag är jag mycket klokare och förstår att rubriker som ibland dyker upp att piller används istället för att ge god omvårdnad är sann.

Visst god omvårdnad kostar pengar och piller är billiga. Lagarna som styr en människas behov är också ramlagar som säger att en människa skall ha skälig levandsstandard.

Jag personligen är övertygad om hennes demenssjukdom men den är inte värre än att hon förstår vad som händer.
Mor vill gärna känna närhet och vill kramas och ge en puss och ofta viskar hon i mitt öra ”jag älskar dig” och ”tack för att du tar hand om mig”.

I höstas när läkaren och SSK gjorde hembesök efter att mor blivit pigg igen, efter senaste förgiftningen så gjorde han bedömningen att det är verksamhetscheefen för hemvården som får ta ansvaret för att personalen känner sig trygg och säker, då problemet är där. Det är inga piller som skall till utan det handlar om god och säker omvårdnad.

Verksamhetschfen hara anklagat mig för att missköta mors mediciner detta efter att personalen sagt sina påpekanden.
Hon måste tänka på personalen, är hennes syn på saken.
Men personalen måste ju kunna må bättre om de får den tid som behövs för att ge rätt vård och omsorg.
Det är insatserna som är beviljade och INTE tid och insatserna är är standardiserade vilket innebär att det är så långt ifrån personcentrerad det kan komma.

Jag ser ju en annan bild än vad vårdpersonalen ser.
Jag ser en lugn och harmonisk mor som vill bo med sina pojkar, hon vill vara aktiv och följa med.
Hon vill till affären och handla, hon vill följa med på hundpromenader hon v ill hjälpa till med matlagning och städning mm.
HOn vill vara aktiv efter det förutsättningarna som behövs.Hon blir orolig när hemvårdspesonalen är här och ibland sitter den oron med i flera timmar och jag skall trösta och värma henne.

Hemvårdspersonalen ser oftast en person som verbalt anklagar dem för olika saker och protesterar ibland vägrar att göra som de vill på sina 30-40 minuter de har tillgodo för omvårdnaden. Frisören var här och mor somnade i stolen, mor njöt av fotvårdsspecialistens omsorg. Hon njuter vid träningen när sjukgymnasten är här och vill aktivt träna för att bli bättre.

Hon säger till mig och sjykgymasten att hemvårsper

sonalen inte lyssnar….
De bryr sig inte om vad hon känner och jag sitter som en åsna och vet inte vem jag skall tro på.

Chefen försöker övertala mig att mor behöver in på ett hem, dit hon inte vill och även vi barn i dagsläget inte vill att hon hamnar.
Alternativet för mor är och så drar hon med en låtsaskniv över halsen. Ibland förtydligas detta med att verbalt säga ”jag vill dö”.

Framför mig ser jag en dam från förra året där jag får hjälpa till med toabesök, promenader och aktivering i stället för att sitta fastlåst i rullstolen under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig.

En aktiv social människa som vill prata och umgås, även om man kanske säger fel saker ibland, blir till en fånge i en isoleringscell.

Ingen brydde sig vare sig om vad jag sade eller påpekade.

Isoleringscell är det vad som kallas skälig omvårdnad och levnadsvillko

r????

Både jag och bror besökte mor så gott som dagligen och fick ofta höra att vi behöver inte komma dit och mata henne, de ser till att mor får i sig den mat hon behöver.
Vi gick inte dit för att mata mor, vi gick dit av kärlek för att njuta av mors ömhet och kärlek. Vi gick dit för vi älskade mor och vi ville njuta av den person som för många år sedan födde oss och uppfostrade och lärde oss leva livet.

Varför skall mors ”tvingas” till ett hem som varken hon eller vi vill, ett hem som vill ge henne medicin (drogas?) henne för att kunna arbeta och ge henne omvårdnad.
Jag är medveten om att mor kommer att bli sämre och kräva mer omsorg, men då måste det vara efter mors behov av bästa vård och inte politiker som försöker att spara in ytterligare kronor och dra in på vård omsorg.

Är det bara jag och bror som vill se mor ha livskvalitet även som dement, är vi så unika i vårt land?

Image courtesy of Feelart at FreeDigitalPhotos.net