Att sova bort oron, går det?


Att Stampen inklusive VTD har varit i rekonstruktion vet väl de flesta idag. Att det påverkar oss anställda kan vi nog alla skriva under fast det oftast är journalisterna som kommer till tals och inte så mycket vi tidningsbud eller personal på tryckerierna.

Vi har ju med våra ordinarie arbetstider svårt att få vår dygnsvila tillgodosedd på ett vettigt alternativ än att dela upp den i flera skift. Jag sover ju normalt i te olika perioder. En stund före en stund efter och min godaste sömn är när jag lägger mig på soffan en stund på eftermiddagen. Nu är ju jag trots allt lycklig lottad som bara jobbar varannan vecka, medan många av mina kollegor jobbar sex dagar i veckan, varje vecka. En del även sju dagar.

Men naturligtvis påverkar mitt jobb mig de lediga veckorna då jag oftast är vaken några timmar var natt. Vi bud matas väldigt ofta med olika besked att vi måste sköta utdelningen, minska klagomålen… Ja även vi får ju skit för att posten har svårt att sköta vårt uppdrag. Vi måste vara noga med att INTE lägga post/brev i tidningarna utan att man ser att det även finns brev. Är det reklam i lådan så måste vi se till att breven INTE hamnar bland reklamen utan hamnar utanför. Det finns de som slänger reklamen direkt i soptunnan, och då skulle viktig post också åka samma väg. Jag tjatar på brevlådeinnehavarna att märka lådorna, så jag kan vara 100% säker att jag levererar post i RÄTT brevlåda. Allt detta påverkar mig som bud och jag märker det på min sömn.

Jag satt och studerade min sovtid den senaste veckan och jag blir chockad. Min sovtid under mina arbetade dagar legat under två två timmar i sträck, en period med exakt två timmar och en med två timmar och 3 minuter. Min genomsnittliga dygnssovartid ligger på 5 timmar och 48 minuter och så skall vi komma ihåg att helgen som var kunde jag sova mer än 7 timmar, vilket är mitt mål. En dag förra veckan tog jag sömnmedel och kom upp i nästan 10 timmar. Hade jag inte lyckats sova så bra förra veckan hade min sovtid på arbetsveckan varit katastrofalt mycket lägre.

Så min förhoppning är nu när avtalet med mellan Stampen och bankerna är klart, och att vänner på sociala medier sluta med att smutskasta tidningsredaktioner och förhoppningar att Stampen går i konkurs, kommer påverka mig i positiv riktning. Jag drabbas ju också av de negativa tongångar som jag ser på olika plattformar…

Tyvärr som vanligt är mitt jobb osynligt tills jag inte sköte mig, då bruka det bli tongånga som heter duga.

P4 Väst, ni är absolut bäst

Sveriges Radio

I love you! De orden kanske räcker som inlägg i dag, men jag vill säga lite mer om er. Ni har under många år varit en trygghet för mig och jag tror för många fler. Ni har alltid rapporterat oberoende, sakligt, ni har lyssnat på mina tips och undersökt saker, sådant gillar jag. Ni står verkligen på tårna och är flexibla.

Attacken mot skolan Kronan i Trollhättan, då visade ni verkligen er styrka och lade om hela tablån för att få oss lyssnare att förstå vad som hänt.
Nu med oron i samma stadsdel Kronogården, så var ni fort igång.
Jag träffade reportern Peter Olsson där och frågade varför ni var så sena i starten, jag hade ju ringt Ekot i Stockholm och även nyheterna på SVT och talat om vad som hände. ”På morgonen kunde vi ju bara lita på det polisen sade, innan vi själv kunde undersöka.” Men ni undersökte och hittade nyheter, valde att prata med oss som var på Kronogården, sände direkt, träffade politiker mm.

I går kom också nyheten: ”Enskilda polisers bemötande bakom oroligheterna i Kronogården”. Jag vill på inget sätt försvara detta beteende men det kan ju ge en bra förklaring till varför det skedde.

Tidigare i somras träffade jag ju själv en polis med ”dåligt bemötande”, som jag skrev om i bloggen under rubriken ”Också ett uppvaknande”. När jag igår hörde detta om dåligt bemötande, så var det min upplevelse som spelades upp i huvudet. Många har ju gett det som hände, många olika namn, men samtidigt var det ju ett drev som pågick. Drev som pågår nästan dagligen. När man inte tycker att myndigheter och politiker lyssnar, så tar man till andra metoder. Av samma skäl, drogs får något år sedan. ett Twitterkonto som kallades snubbarna igång. Där drevades det hej vilt mot de som pratade om att våldta någon. Ja försvarar inte det beteende heller att hota med våldtäkt, men drevades gjorde det. Mot bokmässan drevades det, när det blev känt att Nya Tider skulle vara med. Mot män har det drevats nu under sommaren med att ”män våldtar”. Vissa hävdar att de använder yttrandefriheten på detta sätt, och låt så vara, men är det rätt metoder att göra på detta sätt.

Vi såg ju hur det blev nu med Boppers-sångaren Peter Jezewski, som kom ut med att han sympatiserar med stora delar av SD. Han blev avbokad av hotellet och istället blir hotellet bombhotat. Han är där för att göra sin julshow och inte för att prata om sin politiska åsikt. Vi måste lära oss att se skillnad på person och åsikt. Det glömmer i allt för ofta, tyvärr.

Tack radio väst, ni har gjort ett suveränt jobb nu, och jag är ännu nöjdare med det ni gör.

I love you, P4 Väst!

Hur mår mor?

Detta är ingen lätt fråga att svara på men jag tror det är så här…
Mor mår bra och är lycklig så länge vi inte pressar henne.
Hon behöver lite tid på sig att förstå och hänga med i pratet.
Men, när det blir stressigt och hon inte hänger med i ”svängarna” blir det lätt panik som sedan kan gå över i ångest.
När ångesten blir för stor så kommer det gärna ”vaför behandlar de mig som skit”, och liknande.
Att mor har en minnesstörning är jag klar över, men jag tvivlar mer och mer i min tro på vad den beror på. Vid de tillfällen panik utbryter hos mor, fungerar hon inte rationellt utan hon har fullt upp med att värja sig mot det hon upplever som hotfullt.

 

Det är likadant när hemvården kommer och då uppstår också situationer när mor inte hänger med i svängarna och det upplevs som hotfullt…
Ofta, men inta alltid, känner personalen en stress och de har inte tid att försöka skapa en kontakt med mor först innan rutinerna tar vid. Då hänger inte mor med i snabbheten.

 

Varför är mor så rädd för andra då?
Min teori är att mor blev rädd för medicinen som skulle intas vaginalt och detta kändes förnedrande och i samband med detta fick hon ytterligare en UVI som gjorde att hon protesterade.
UVI på en äldre person kan göra att man blir allt annat än ”som vanlig” och då fanns inte ord som kunde räcka för att kommunicera. Detta kände hon som övergrepp och den rädslan har inte gått att tygla.

 

Under de ca 8 veckorna som hon behandlades med Risperidon blev hon lugnare och jag (vi) trodde ju att det var medicinen som gjorde detta. Till slut insåg jag att det var något annat och på akuten så fick jag det bekräftat, mor var både förgiftad av medicinen och hade extrapyramidala biverkningar.
När hon sedan kom till korttidsboendet så behandlades hon som dement och ingen tog hänsyn till förgiftningen och biverkningar.

 

Även där tog det tid innan jag förstod vad som hänt, och jag kunde ju aldrig tänka mig att mina upptäckter skulle få sådana konsekvenser.

 

Så den fysiska sidan är OK utom just gångförmågan och balanssvårighetet.

 

Värre är det med den psykiska sidan.
Jag är den enda person mor idag litar på…
Inte ens mina bröder duger i det fallet. Hemvården personal har en viss förmåga att kunna byta samtalsämne med mor när det blir jobbigt för henne, men inte alltid…

 

Hemvården fungerar bra i alla delar men när det kommer till omvårdnaden så blir det problem, och då ropar hon efter mig…
Oftast kan inte jag vara ifrån henne många minuter innan hon blir orolig och börjar ropa efter mig.
Svarar jag då inte med en gång så går oron över i rädsla och sedan ångest.

 

Samma sak var det på boendet och i stället för att vara social med de övriga boende, så fick hon tillbringa tiden i sitt rum/lägenhet för att inte bli störd av de andra eller att störa de andra. Ingen har gett mig klart besked på varför…

 

Mor är idag så pigg så hon vill inte sitta sysslolös och det ställer stora krav på mig att hela tiden hitta på sysselsättning åt henne.
Hon vill vara aktiv och vara en del av vardagen.

 

Den enda tid jag har för mig själv är 2×3 timmars avlastning i veckan, plus nattetid då hon sover och ibland några extra timmar på dagen då hon sover.

 

I övrigt kan jag inte lämna hennes synfält.

 

Hon vill gärna kramas och viskar då i mitt öra, ”jag älskar dig”.
Till och från kommer också ord, ”tack för att du tar hand om mig”, eller ”jag skulle aldrig klara mig utan dig”. Ibland när det är riktigt deppigt så blir det istället ”det vore lika bra att vara död”.

 

Hon är mycket rädd för att bli lämnad ensam, lämnad i sticket.
Har det varit en extra jobbig dag, så blir det gärna, ”varför behandlar de mig som sikt, precis som jag inte är något värt”.
Hade lite diskussion med en om detta, och det kan vara ett utslag på att att alla i hemvården kanske inte alltid förstår vilken positiv utveckling mor trots allt har gjort och att hon kan mer än man kan tro.

 

Jag skötte mor helt ensam under några veckor och då var det mycket lugnare här och mor var gladare.
Nu har jag haft en kraftig förkylning och varit hängig och då har hemvården fått sköta lite mer av omsorgen vilket inte verkar vara det optimala…

 

Jag har också märk att hon varit mer orolig när sjukgymnasten varit här… 😦

 

Jag hoppas snart jag får mer krafter tillbaka så jag kan sköta mor mer frekvent och själv ta hand om omsorgen för att se om mor åter blir lugnare.

 

Framtiden får utvisa….