Detta är ingen lätt fråga att svara på men jag tror det är så här…
Mor mår bra och är lycklig så länge vi inte pressar henne.
Hon behöver lite tid på sig att förstå och hänga med i pratet.
Men, när det blir stressigt och hon inte hänger med i ”svängarna” blir det lätt panik som sedan kan gå över i ångest.
När ångesten blir för stor så kommer det gärna ”vaför behandlar de mig som skit”, och liknande.
Att mor har en minnesstörning är jag klar över, men jag tvivlar mer och mer i min tro på vad den beror på. Vid de tillfällen panik utbryter hos mor, fungerar hon inte rationellt utan hon har fullt upp med att värja sig mot det hon upplever som hotfullt.

 

Det är likadant när hemvården kommer och då uppstår också situationer när mor inte hänger med i svängarna och det upplevs som hotfullt…
Ofta, men inta alltid, känner personalen en stress och de har inte tid att försöka skapa en kontakt med mor först innan rutinerna tar vid. Då hänger inte mor med i snabbheten.

 

Varför är mor så rädd för andra då?
Min teori är att mor blev rädd för medicinen som skulle intas vaginalt och detta kändes förnedrande och i samband med detta fick hon ytterligare en UVI som gjorde att hon protesterade.
UVI på en äldre person kan göra att man blir allt annat än ”som vanlig” och då fanns inte ord som kunde räcka för att kommunicera. Detta kände hon som övergrepp och den rädslan har inte gått att tygla.

 

Under de ca 8 veckorna som hon behandlades med Risperidon blev hon lugnare och jag (vi) trodde ju att det var medicinen som gjorde detta. Till slut insåg jag att det var något annat och på akuten så fick jag det bekräftat, mor var både förgiftad av medicinen och hade extrapyramidala biverkningar.
När hon sedan kom till korttidsboendet så behandlades hon som dement och ingen tog hänsyn till förgiftningen och biverkningar.

 

Även där tog det tid innan jag förstod vad som hänt, och jag kunde ju aldrig tänka mig att mina upptäckter skulle få sådana konsekvenser.

 

Så den fysiska sidan är OK utom just gångförmågan och balanssvårighetet.

 

Värre är det med den psykiska sidan.
Jag är den enda person mor idag litar på…
Inte ens mina bröder duger i det fallet. Hemvården personal har en viss förmåga att kunna byta samtalsämne med mor när det blir jobbigt för henne, men inte alltid…

 

Hemvården fungerar bra i alla delar men när det kommer till omvårdnaden så blir det problem, och då ropar hon efter mig…
Oftast kan inte jag vara ifrån henne många minuter innan hon blir orolig och börjar ropa efter mig.
Svarar jag då inte med en gång så går oron över i rädsla och sedan ångest.

 

Samma sak var det på boendet och i stället för att vara social med de övriga boende, så fick hon tillbringa tiden i sitt rum/lägenhet för att inte bli störd av de andra eller att störa de andra. Ingen har gett mig klart besked på varför…

 

Mor är idag så pigg så hon vill inte sitta sysslolös och det ställer stora krav på mig att hela tiden hitta på sysselsättning åt henne.
Hon vill vara aktiv och vara en del av vardagen.

 

Den enda tid jag har för mig själv är 2×3 timmars avlastning i veckan, plus nattetid då hon sover och ibland några extra timmar på dagen då hon sover.

 

I övrigt kan jag inte lämna hennes synfält.

 

Hon vill gärna kramas och viskar då i mitt öra, ”jag älskar dig”.
Till och från kommer också ord, ”tack för att du tar hand om mig”, eller ”jag skulle aldrig klara mig utan dig”. Ibland när det är riktigt deppigt så blir det istället ”det vore lika bra att vara död”.

 

Hon är mycket rädd för att bli lämnad ensam, lämnad i sticket.
Har det varit en extra jobbig dag, så blir det gärna, ”varför behandlar de mig som sikt, precis som jag inte är något värt”.
Hade lite diskussion med en om detta, och det kan vara ett utslag på att att alla i hemvården kanske inte alltid förstår vilken positiv utveckling mor trots allt har gjort och att hon kan mer än man kan tro.

 

Jag skötte mor helt ensam under några veckor och då var det mycket lugnare här och mor var gladare.
Nu har jag haft en kraftig förkylning och varit hängig och då har hemvården fått sköta lite mer av omsorgen vilket inte verkar vara det optimala…

 

Jag har också märk att hon varit mer orolig när sjukgymnasten varit här… 😦

 

Jag hoppas snart jag får mer krafter tillbaka så jag kan sköta mor mer frekvent och själv ta hand om omsorgen för att se om mor åter blir lugnare.

 

Framtiden får utvisa….

3 Comments »

  1. Bengt!
    Jag är inget proffs, men jag kan tänka mig att din mor behöver veta allt vad som ska ske. Men bit för bit, inte allt i ett svep. Typ som man gör med små barn när man vill lära dem vad allt heter 🙂 Hon har ingen förankring i minnet längre och då blir det ju otäckt när de gör saker utan att tala om. Problemet är väl då att de inte har ”all tid i världen”.
    Ser ingen bra lösning på problemet 😦
    Kanske därför min make var så lugn, jag var alltid med som den ena i dubbelbemanningen. Inte för att jag måste utan för att jag ville. Såhär i efterhand kan jag se nyttan med det. Men jag hade bara honom – du har en bror också!
    Skickar påskkramar till er alla tre ❤

    Gilla

    • Jag tror samma som du…
      Jag tror mors oro/rädsla är ett är utslag av detta att inte veta och hon accepterar det mesta men paniken kommer när det blir dags för nedre delarna. Där vet jag inte hur man skall komma åt problemet. Men jag sköter de bitarna på toaletten och det är lite naturligare än i sängen.

      Jag ser också att en del säger det som skall göras men de väntar inte på att mor skall vara med på noterna.
      Märkte själv den gången jag fick ta över och göra färdig mor i sängen att mor hjälpte till själv att rulla från sida till sida.

      Men vissa mornar har upplevelsen varit så skräckinjagande att hon gråtit ett par timmar efter händelsen.

      Ett alternativ är att jag tar över mors omvårdnad helt och hållet och att kommunen istället går in med mer avlastningstimmar för mig.
      Jag måste ju få andrum också då jag har bror…

      Gilla

      • Nej, jag tycker inte att det är ett hållbart alternativ att du tar över hela omvårdnaden. Det kommer du inte att orka i längden! Men vara delaktig – ja!
        Vad tvättar ni med? vi hade tvättkräm och mjuka papperstvättlappar. Tvål är för starkt och svårt att skölja bort. Jag köpte COOP:s tvättlappar, dyra med starka.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s