Etikett: omsorg

Socialdepartementet svarar mig om vårdfrågor

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg2 kommentarer

Bäste Bengt,

 

Tack för dina e-brev. Du skrev ursprungligen till både socialminister Göran Hägglund och barn- och äldreminister Maria Larsson. Jag har fått i uppdrag att svara dig.

 

Utifrån vad du skriver förstår jag det som att du är missnöjd och besviken på den vård och omsorg som din mor har fått, vilket jag beklagar.

 

När en människa vårdas på sjukhus befinner sig denne i en utsatt situation och då är det viktigt att vi får vårdas i en miljö som upplevs som trygg och som präglas av respekt för den enskildes integritet.

 

Hälso- och sjukvården i Sverige är uppbyggd enligt modellen att det är landstingen som har ansvaret för att erbjuda en god vård till dem som bor inom landstinget. Landstingen har ansvar för hur vården organiseras och vilka prioriteringar som görs. Vården finansieras genom landstingsskatten. Hälso- och sjukvårdslagen ställer dock krav på landstingen att de måste uppfylla målet om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.

 

Regeringen arbetar med frågor som rör förutsättningar för landstingen att utforma hälso- och sjukvården så att målen om en god vård kan uppnås. Regeringen har genomfört ett flertal reformer för en förbättrad hälso- och sjukvård, och ytterligare reformer kommer framöver. Det handlar bland annat om en ”kömiljard” för att minska köerna i landstingen, om en patientsäkerhetsutredning för att stärka patienternas trygghet och om en lagstadgad rätt till vårdval inom primärvården – vilket leder till ökad tillgänglighet och flyttar makt från landstingspolitiker till patienter.

 

Regeringen kommer också att förbättra möjligheterna till uppföljning och öppna jämförelser av vårdens resultat. Jämförelserna utgör bland annat underlag för förbättringsarbetet inom sjukvården, vilket är en viktig faktor för att se till att vårdens resurser används på ett effektivt sätt så att varje enskild patient ska få den bästa möjliga vården.

 

I sammanhanget vill jag nämna att om en patient anses ha blivit dåligt bemött inom hälso- och sjukvården så är det viktigt att dessa erfarenheter kan tas till vara och leda till förbättringar. För detta ändamål har många sjukhus en patientvägledare eller patientombudsman som man kan vända sig till. Det finns också en möjlighet att vända sig till patientnämnden i sitt landsting.

 

Patientnämnderna skall utifrån synpunkter och klagomål stödja och hjälpa enskilda patienter och bidra till kvalitetsutvecklingen i hälso- och sjukvården. Detta genom att hjälpa patienter att få den information de behöver, hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet, främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal, samt rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna till vårdgivare och vårdenheter.

 

Vidare om man anser att det finns brister i hälso- och sjukvården finns också möjlig­heten att vända sig till den nyetablerade Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Sedan den 1 juni i år har IVO det ansvar som Socialstyrelsen tidigare hade för att på nationell nivå utöva tillsyn för hälso- och sjukvården. Jag vill således nämna den möjlighet som finns att vända sig med klagomål rörande hälso- och sjukvården till IVO.

 

Den 1 januari 2011 trädde en ny patientsäkerhetslag ikraft, med ett delvis nytt ansvarssystem för yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Målet med en fokusering på ökad patientsäkerhet är att minimera antalet fel som begås inom vården och därmed skapa en säkrare vård.

 

Att brister i vården anmäls är en förutsättning för att rutiner ska kunna rättas till och att vården ska bli säkrare. En fungerande klagomålshantering är viktig för att upprätthålla en hög patientsäkerhet.

 

Avslutningsvis vill jag nämna något om den kommunala vården och omsorgen. Det ställs krav på både den kommunala och enskilda verksamheten utifrån socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen och kommunerna har ansvar för sin verksamhet, oavsett vem som utför den. Ledningssystemet ska därför innefatta uppföljning och kontroll av både den egna verksamheten och den verksamhet som bedrivs av andra. Om du har synpunkter på hur den kommunala verksamheten organiseras får jag främst hänvisa dig till den specifika kommunen.

 

Då bättre samordning behövs kring vården och omsorgen för de mest sjuka äldre så har regeringen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) slutit en prestationsbaserad överenskommelse som syftar till en mer sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre.

 

Genom ekonomiska incitament, och de äldres behov i centrum, strävar regeringen efter att uppmuntra, stärka och intensifiera samverkan mellan kommuner och landsting. Regeringen satsar 4,3 miljarder under mandatperioden på detta prioriterade område.

 

Målet är att få omsorgen och vården i form av hemsjukvård, äldreomsorg, vårdcentral och sjukhusvård att samverka bättre kring de äldre. Inom satsningen ingår även frågan om läkemedel. Du kan läsa mer om satsningen på regeringens hemsida:

 

http://www.regeringen.se/sb/d/14622/a/164150

 

Tack än en gång för att du tog dig tid att skriva till regeringen.

 

 

Stockholm i juni 2013

 

Med vänliga hälsningar

 

 

 

Alexandra Mossberg

Brevsvarare för socialministern, Socialdepartementet

När livet återvänder

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg1 kommentar

ID-10033345

 

Som många av er redan vet, så tog vi för några veckor sedan beslutet att avstå den hemtjänst vi är beviljade. Det är inte på något sätt uppsagd, utan vi avstår för tillfället.

Jag sköter mor idag helt själv, ev lite hjälp av bror, men det mesta ordnar jag och mor gemensamt.
Jag har ju tidvis tagit hand om mor tidigare, många gånger då mor har velat gå på toaletten och ingen hemtjänst varit i närheten. Skillnaden i dag är att hemtjänsten inte kommer hit alls.

Jag var de första dagarna rädd att helt bli utan denna hjälp då det på något sätt varit en ”bakjour” för mig. Jag vill mycket starkt betona att jag älskar majoriteten av personalen även om undantag finns.

Tidvis under senaste året har jag mått dåligt av att se vad som händer, att mor mår så dåligt av hemtjänstens hjälp. Jag har liksom många andra trott att det var en del av den sjukdom, som mor troligen har, dvs demens. De sista månaderna under våren har varit för djävliga, rent ut sagt, och mina tankar har varit av det mörkare slaget.

Men jag ser också efter att läst journalerna, som jag fick ta hjälp av primärvårdschefen för att få tillgång till, trots att mor själv skrivit under, att medicner kan ha satts in under perioder med urinvägsinfektion. Jag är inte medicinsk kunnig men jag har sett hur äldre personer kan reagera på urinvägsinfektioner och bli helt förbytta i sitt temprament mm

De olika onödiga medicner är borta även om det har orsakat mycket kamp och tagit mycket kraft från mig.

Nu efter drygt två veckors frånvaro av hemtjänsten ser jag att mor är mycket lugnare och tryggar. Hon får ingen panik när jag försvinner ur hennes åsyn utan kan lugnt vara kvar och vänta på mig. Den tiden förlängs också för var dag. Jag blir friare och lugnare.

Heller ingen panik när mor vaknar och hon inte ser eller hör mig. Hon ropar lugnt efter mig och svarar jag inte eller inte kommer händer det att hon istället somnar om.

De tillfällen hemtjänsten har varit här på besök och lagt mor på kvällen har jag fått gå och lägga mig också, för att mor skulle känna sig trygg. NU kan jag lägga mor ge henne godnattpuss på munnen och ett par kramar och säger att jag går ut och sätter mig på altanen en stund.
Mor somnar som ett litet barn, tryggt och säkert….

Den tid det tar för mig för mors omsorg, har jag fått igen i kvalitetstid för mig själv.
Den trygghet jag trodde hemtjänstens omsorg gav mig, har förbytts i en trygghet att inte ha de här.

Livet återvänder till oss alla och bara en sådan sak som att tvätta golv som var ett helt företag tidigare har förbytts i en glädje.
Nu när jag ser tillbaka på tiden innan vi stoppade hemtjänsten, så undrar jag var för jag inte gjorde det tidigare. Jag ser nu också att de reaktioner jag hade är mycket likt det jag hade när jag själv fick panikångest för drygt 20 år sedan. Detta har jag förstått nu efter att vi avstår hemtjänsten.

Som läget ser ut idag, så har vi inga planer på att koppla in någon omsorg igen förrän i augusti efter att brors semester är slut. Han behöver också se sin mor lugn och lycklig och kunna få njuta av sin mor i detta. Jag och mor och bror ser fram emot en sommarsemester där vi är trygga med varandra och vi kan åka på dagsturer och njuta av en sommar i kärlekens tecken, där vi kan visa varandra respekt och tillit.

Detta behöver hela familjen…
Hemvården får sin chans att försöka ena sina grupperingar, vilket kan ta tid, enligt mitt anhörigstöd.
Nu får de lugn och ro, och vi får välbehövlig vila och chans att leva ett rikt familjeliv.

Låt oss nu få göra det utan inblandning av en massa utomstående som vill arbeta efter sitt eget huvud. Jag tänker inte tillåta att någon utomstående förstör det paradis vi nu lever i.

Tack och lov att man vågar gå emot strömmen, och tro på sig själv, tro på mor och bror.

Jag vill tacka för den erfarenhet livet gett mig men jag vill inte ha det HELVETET tillbaka som vi tvingats leva i….

 

Image courtesy of photostock at FreeDigitalPhotos.net

Omsorgens haveri

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10050297

Vart är den svenska sjukvården på väg???

Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?

En vårdcentral, sju tillsynsärenden på 6 månader. En sparkad verksamhetschef på den samma. Konflikter mellan ledning och personal. Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser. Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem. Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning. I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnistiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor. Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.
Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…

Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma som två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett. varför????…

Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod. Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Varje dag är en kamp mellan mor och personal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbets på olika sätt. En läkare som vägrar skriva ut mediciner och istället hänvisar till enhetschefen att hon får arbeta med personalen istället. Det är hennes ansvar…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne.

Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.

Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…
Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…
Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.
Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?
På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

 

Image courtesy of arztsamui at FreeDigitalPhotos.net

Vår havererade omsorg

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg1 kommentar

ID-10025817

Tänk, jag trodde att den oro, ångest som mor visade på boendet/hemvårdsbesök var helt och hållet demensens fel.

I dag när vi avstår omsorgen växer en annan människa fram, en mor som njuter av hjälp i duschen, som vill kramas. Med kärleksfullt prat, så behöver det inte tvingas fram några åtgärder utan mor klarar det.

Varför inte ta vara på de funktioner som mor (och andra) trots allt har kvar.
Genom att bara använda rullstolen vid transporter och sedan använda vanliga stolar minskar påfrestningen på ryggen och vi kan hålla alvedonbehandlingen på rätt nivå.

Att mor idag inte kan gå, skyller jag helt och hållet på vårdcentralen/boendet. I det fallet kan vi inte göra så mycket, men vi behöver inte göra saker värre inför morgondagen.

Att slippa höra den oro mor visar för hemtjänsten, ger mig krafter och ork tillbaka.
Att mor kan vara med och hjälpa till och vara del i vardagen ger så mycket energi till mig, stället för att se mor fastkilad i rullstolen under ett bord med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig.

Jag är glad att jag har möjligheten att ta hand om mor, vilket kanske inte alla har. Jag är glad att jag har mod och ork att driva detta och min förhoppning är att fler skall triggas till att åtminstonde ifrågasätta omsorgen, så inte fler blir lidande av alla fel som förekommer.

Så länge inte vi anhöriga protesterar, så länge kommer vård/omsorg att försöka dölja detta, för att visa sina ”fina” siffror på god omvårdnad.

Tyvärr har jag tappat mycket i förtroende för vården. Inget förtroende för boendet har jag kvar. Jag pratade tidigare med mitt anhörigstöd om viss personals ageranden och uttalanden och att jag skall väga den ”bra” personalen mot den dåliga personalen och överväger den bra, så skall jag vara glad. Detta har jag gjort en längre tid. Men nu är det stopp!!!! Jag har ingen möjlighet att välja vilka som får komma hit, förutom att stoppa enskild personal.

Nu kör vi helt utan omsorg, en av mors väninnor har lovat att ställa upp om jag behöver avlastning och jag har även personal i kyrkan som vill hjälp.

 

Image courtesy of Sujin Jetkasettakorn at FreeDigitalPhotos.net

I kläm mellan vårdgivare

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-100120726Jag svarade på ett tidigare inlägg i min blogg och känner att jag vill delge er hela mitt svar…

Jag förstår att något är otroligt fel inom vår omsorg. Chefen för personalen är ny, ung och grön. De i omsorgen jag litar på tror att hon kan bli en bra chef när hon blir varm i kläderna och då vill jag ge henne chansen. Men samtalet hon ringde om att någon hade sagt att jag fuskar med mediciner fick mig att må mycket dåligt. Jag fick mig en knäck och jag tappade mycket förtroende både för henne och jag gick under flera månader och tittade snett på personalen.

Jag anser att hon kan kolla upp fakta istället för att lyssna på skvaller. Det hade räckt om hon fråga mors SSK i hemsjukvården som satt en trappa ner.

I stället ringde hon biståndshandläggaren och anmälde missförhållanden så denna kom på besök och sedan blev jag kallad till möte. Hon kunde inte se några brister och hon stödde mig. Hon förstod också att det är och har varit jobbigt med avslöjandet med vårdskandalen på vårdcentralen.

Mor drabbades sedan även av en ny förgiftning och jag kunde rehabilitera mor med hjälp av mors SSK med extra näringsdrycker tillstånd av läkare att avsluta behandling med morfinplåstret.
Då när så skedde var jag övertygad att mor bara hade dagar kvar att leva, då hon var så svag och ”borta”.
Jag ringde även hennes bror och förberedde honom på att hans syster snart är borta…

Min dundermedicin fick mor att hämta sig igen och när SSK fick se henne ville hon dra igång dagverksamhet. Sjukgymnasten började med att sätta in sjukgymnastik för att ge mor rörligheten tillbaka.

Men trots att jag bevisat två medicinförgiftningar så motarbetar delar av personalen oss.
Deras chef har jag inte längre något förtroende för.

Image courtesy of Keerati at FreeDigitalPhotos.net

Hemtjänstens schema – en omöjlig ekvation

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10020844

Jag har nu studerat hemtjänstens arbete från insidan under många år och sett många fina personer jobba där men också rena rama motsatsen.

Att det skall tjänstgöras hos oss förstår jag nog att det inte är så populärt då vi är flera vuxna plus den som måste ha omsorgen i ett och samma hus.

Det innebär som jag se det att vi är många som kan hålla ögonen på vad som sker,

Far gick bort i april för fyra år sedan och redan då vet jag att personalen skrev upp tider på egna lappar för att visa att de inte kan ta bort delar/hela tiden av förflyttningen mellan de behövande. Detta är för mer är fyra år sedan.

Vi bor på landet och vår grupp som tidigare var två grupper har slagits ihop till en grupp som skall serva två små tätorter plus större delen av landsbygden runt om kring.

Det blir mycket bilåkning runt omkring, bilåkning som tar tid.

Far var multihandikappad efter två större stroke ett antal mindre tia-attacker. Han blev lårbensamputerad efter en blodpropp i foten. Diabetiker så att den första operationen nedanför knät läkte inte, utan han blev omopererad ovanför knät. Under sista operationen fick han också en hjärtinfarkt på operationsbodet.

Men far var mycket glad i livet och återhämtade sig trots alla bekymmer, mycket bra.

Vi kunde leva vårt liv och jag skötte far mycket och vi kunde till och från avstå från hjälp speciellt när vi var ute och åkte och praktiserade min sport geocaching.

Nu är det mors tur att få hjälp pga av hennes sjukdom.
Finns ingen anledning till att i detta inlägg gå in på varför.
Mor har rätt till en del insatser vilket jag ibland sköter själv. Vi har ett underbart liv tillsammans och det är så här vi vill leva.

När jag för drygt ett år sedan fick hjälp med och avlastning för mor, så jag kunde få lite egen tid så blev jag beviljad två gånger tre timmars avlastning i veckan. WoW tre timmars ledigt för att gra vad jag ville… Naturligtvis utnyttjade jag mina tre timmar. Kommer hem efter 2 timmar och 59 minuter och personalen är stressad och skall till nästa ställe. Efter några gånger så blir jag utskälld av en personal så det visslar om det… Det borde jag begripa att de behöver femton minuter på sig för att ta sig till nästa ställe. Va, skall jag betala femton minuter för att de skall kunna åka till nästa ställe????

Detta kan inte vara sant….

Vid ett tillfälle skulle mor till vårdcentralen ev. skulle det vara lite intimare undersökningar. För respekt av mor så valde jag en medföljare, en kvinnlig sådan och helst en som mor och jag hade och att personen där skulle hämta mor och åka till till vårdcentralen med henne.
Frid och fröjd…. Trodde jag.
Ingen kom och hämtade mor, jag ringde och kollade och de skulle undersöka vad som hänt.
Jag hjälpte mor med det som då behövdes åkte ner till vårdcentralen och personalen kom och mötte upp.

Då visade sig att någon plockat bort dagverksamheten planerat in vårdcentralsbesöket lagt in tidsåtgång 90 minuter och att dessa 90 minuter skulle skötas på 45 minuter. (Har många gånger funderat på vilket skohorn de använde för det.)
Inte nog med det, EFTER vårdcentralsbesöket skulle mor få hjälp med morgontoalett, och påklädning. Jag ser en bild framför mig där mor sitter i väntrummet iklädd nattlinne, otvättad och okammad.

Mor har idag två pojkar som kan hjälpa henne med olika saker och vi är inte helt beroende av omsorgen och jag har sagt till personalen att de får ringa om det är akuta bekymmer på andra ställen och vi löser det.  Vi försöker också vara flexibla att vi kan ändra oss även med kort varsel. Men jag har ibland bokat in läkarbesök för egen del på min ”garanterade” tid och då finns inte mycket att göra. Personalen har också blivit inbokade på min ”garanterade” tid för att sköta matdistrubution eller liknande. Numera ringer jag alltid dagen innan och kollar så de inte bokat in det när jag bokat något på min tid.

Skall det behöva vara så?

Under en längre tid har jag inte känt något behov av avlastningen då jag mycket skött mors sysslor förutom vid vissa speciella måsten. Jag trivs med viss personal men inte arbetssättet som används.
Vi känner oss lugnare och tryggare utan dess hjälp, tyvärr…

I höstas när mor åter var förgiftad av läkemedel så bad vi att får ett middagsbesök. Det lades in kl 14 (cirka). Det fungerade när mor var dålig men när mor åter blev bättre efter att vi förstått att mor återigen var förgiftad så pratade vi om att förlytta tiden ca en, en och en halv timma senare.  Detta skulle bli ett av de sista uppdragen innan dagpersonalen gick hem.

Blev lovad att så skulle ske och det skulle börja på lördag. Visst det fungerade… en hel helg…
På måndag var åter som vanligt, ingen visste något och ingen hade hört talas om detta. Men det fungerade i helgen sade jag. Det var nog någon som gjort fel….

Ibland är vi färdiga med morgon eller kvällsrutinerna, personalen kommer och jag berättar om att allt är färdigt och det kommer till oss på altan eller köket. De hälsar på mor frågar hur hon mår ibalnd väntar de på svar och sedan drar iväg till nästa ställe.

Är vi inte färdiga så kommer personalen, försöker vara avslappande och hjälpa mor så gott det går, men jag märker att mor inte mår bra. Har försökt att vi skall förlänga tiden de har på sig här för att det skall gå lugnt tillväga, men det är som att köra huvudet i en vägg…

Det slutar nästan alltid med att mor tar fram sitt allra fulaste vokabulär, lägger in högsta volym och protesterar. Men vad hjälper det?
Mor mår dåligt, jag mår dåligt, min utvecklingsstörde bror springer och gömmar sig, personalen mår dåligt.
Chefen ringer mig och påstår att jag fuskar med hennes behovsmedicin, medicn som SSK i hemvården ett halvår tidigare hade pratat med mors läkare om att medicinen inte funkar. Satte in resperidon, som sedan försvann i journalerna.

Hur kan en chef ringa och anklaga anhöriga för att missköta mediciner när det FINNS dokumenterat. Hur an en chef ringa och anklaga anhöriga utan att kontollera fakta???

Jag skrev i en grupp på Facebook om att det inte fungerar längre med omsorgen.
Min tanke är att ta bort all omsorg tills vidare och att bara behålla avlastningen ett tag.

Gun Aremyr var vänlig att kommentera inlägget:
Din mor är säkert känslig för den stress som personal i hemtjänst ibland upplever och utstrålar. Det låter som en bra plan att behålla avlösning om du tror att det blir bäst för dig och din mamma. Kan ni välja bolag som utför hemtjänsten så är det ju värt att prova en av dessa. Har man tur så finns det någon anställd som kan utstråla att de har hela veckan på sig även när verkligheten är att de ska befinna sig hos nästa vårdtagare så fort som möjligt. Så roligt att ni har en valp att njuta av!

Som läget är nu, så avstår vi omsorgen och jag ber om avlastning på de tider som är uppgjort och när JAG anser att jag behöver den.
Men då skall också personalen ägna sig socialt åt mor, utan att göra någon omsorg mer än vara ”sällskapsdam” åt mor. De tillåts inte ha med larmtelefon för att ta emot larm från andra personer som behöver hjälp och sedan ringar runt till kollegor för att någon skall kunna åka och kolla larm.
Jag vill inte ha någon personal som sitter 90 minuter med sin mobiltelefon vid köksbordet och knappar, surfar eller SMS:ar, utan att titta upp på mig.
Personalen för göra det när mor sover, för att få tiden att gå, men kan i alla fall säga någon, eller fråga något när jag är i närheten. Jag kan vara intresserad av att se hur personen ser ut som är här….

Tack till all personal som verkligen försöker göra vår tillvaro till ett ljust minne för framtiden, den dagen mor inte längre finns i vår närhet. Men ni i personalen som går in med tanken ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig efter en stund ändå”, ni är inte välkomna hit längre.
Ni är en liten minoritet det vet jag men det skadar mor, det skadar mig och min bror och om ni inte tänker på er själva så skadar det i alla fall era kollegor, som vill göra ett bra jobb.

Ni i hemvården som jag älskar och gör det bästa ni kan, jag saknar er otroligt mycket…
Det är inte ert fel att det har fallererat, utan det krävs ansvar från personer högre upp…

Tack till all personal i hela Sverige, för att ni orkar arbeta under dessa villkor. Ni är beundrasnvärda!

Lite länkar:
Kommunal: Ny rapport: Vårdens kvalitet äventyras av för lite tid och resurser

Hemtjänstens schema – en omöjlig ekvation

”Jag blir chockad och illa berörd”

Hemtjänstpersonal ska vara på två ställen samtidigt

Bemötande och delaktighet som anhörig

Stressad personal säkerhetsrisk för äldre med hemtjänst

Anvarig politiker: Vård ska ges efter individuella behov och det ska vara värdigt

Äldreborgarråd och PRO debatterar stressen inom hemtjänsten

Aftonbladet ledare:  Ebba Busch borde prata med sig själv

Lite kommentarer från Facebookgrupper om just reportaget om hemtjänsten i Uppsala:

”Så sjukt!”

”saknar ord!!”

”fruktansvärt är vad det är!!!!!”

”Då borde kommunerna värna mer om omsorgen,så att de som är funktionsnedsatta och äldre,samt barn får en bra omsorg,och då måste även kommunerna inse att man kan inte spara bort omsorgen,för det finns många äldre och funktionsnedsatta som inte kan klara sitt dagliga liv utan assistans,och barnens omsorg i form av dagis och förskola är viktigt så att barnen lättare blir inskolad i första klass i grundskolan.”

”Låter fruktansvärt, vem lägger sådana scheman???
Man jobbar ju med människor! Vad som helst kan hända, vad gör man i Uppsala om någon behöver xtra tid?? Vi ska ju ta hand om våra äldre med respekt och värdighet!”

”Fruktansvärt! Delar vidare!”

”Precis så här är det…ÄNTLIGEN någon mer som säger ifrån! Kan vi utnyttja detta på nåt sätt?”

”Jag sa upp mig delvis pga. det här!”

”Ja du, det där är inget nytt dess värre. Räkna sedan med transportsträckorna mellan ”kunderna””

”Såhär skrev jag i ett par kommentarer på annat håll häromdagen:

”Nuförtiden går ju all samhällsstyrning i svart eller vitt tydligen – sinne för nyanser verkar saknas helt. Men förutom svart eller vitt är alla politiker tydligen helt färgblinda, för varken de eller någon annan ser någon skillnad på dem, eller politiska mål, oavsett parti. Samma jämna smet av brunsås rätt igenom.”

”Själv har jag nog röstat på svenska riksdagspartier för sista gången. Aktiv blankröstning är det som gäller tills vidare.”

Jag mår så gott!

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10094834

 

Detta jag nu beskriver tror jag inte bara gäller oss utan många andra som har behov av vård och omsorg även om jag använder oss som exempel.

Nu har vi haft det bara så underbart i en vecka när vi varit ensamma.

Mor mår bra, bror mår bra och jag ser livet komma tillbaka till oss..
Livet leker och ljuset finns där borta i horisonten.

Här om dagen skrev jag på twitter att jag mår så bra så det nästan borde vara förbjudet.

Men varför har vi det så bra just nu?
Vi avstår för tillfället hemvården av mor och mor är så mycket lugnare.
Himmelen är grå ute men ändå skiner solen på oss och det bara är så vackert.

Man vad jag inte förstår är varför det är sådant väsen som fort hemvårdpersonalen är här.

Mor blir orolig, hon gråter får panik och ibland ångest och jag behöver sitta med henne en bra stund för att lunga henne.

Men varför skall det behöva vara så och varför skall det enda alternativ som de vetande ser vara att mor skall till ett hem?

Mor vill bo med sina pojkar vilket hon säger både till mig och andra.
Hon säger också varför lyssnar de inte på mig och mina åsikter och vad JAG (mor) vill.

Jag har vuxit upp med handikapp i familjen och ser inte något konstigt att någon inte är ”som alla andra”, och måste alla vara det?
Det viktiga är väl att vi är oss själva under de förutsättningar som ges.

Varför inte ge oss de verktyg som behövs för att kunna leva så som vi vill istället för att stjälpa oss.

Vi tillhör de få procenten i ”vår” omsorg som har aktuell genomförandeplan mycket beroende på mig och att jag har kämpat för detta. Det finns också en ”nödutgång” i den som säger att de alltid har möjlighet att jag hjlper till eller helt tar över om någon känner att det inte fungerar riktigt som det skall, varför inte utnyttja det?
Drabbas mor av panik, så kan man bara inte fortsätta utan då måste hon lugnas.

Jag vet jag har sett mor med ångest och panik tidigare i livet och har då kunnat trösta.

Mor är lika mycket en individ som du och jag och skall då behandlas utifrån det. Mors omsorg skall också utgå från en personcentrerad insats där hon behandlas som en person och inte en diagnos. Man skall inte få henne överstökad och att hon sedan lugnar sig.

Där ser jag att det måste till en attitydförändring hos vissa.

Säkert finns det de som försöker snåla in lite på tiden hos de behövande för att få lite längre rast men samtidigt så är mor inte en person i beslutet utan ett antal åtgärder, åtgärder som beräknas ta si och så lång tid innan de måste till nästa person.

En vän skrev så här på Facebook:
”Fy så hemskt!När det kunde vara en mysig förtroendegivande stund för din mor inför natten.Men jag känner igen problemet.Jag själv kör varje kväll 1,5 mil för att natta min mamma.Hemtjänsten skall ju göra det men mamma blir ju bara orolig hela natten när hon känt sig dåligt bemött.Då ringer hon mig i förtvivlan och försöker berätta vad som hänt.Det slutar alltid med att jag får åka till henne för att trösta henne mitt i natten.De flesta av personalen är underbara men så finns dessa som inte begriper bättre och raserar allt förtroende.Ett kärleksfullt bemötande betyder allt men att det är så svårt för vissa.Övergrepp och kränkning kallar jag det här.”

Personen fortsatte i ett senare inlägg:
”Jag förstår att du blev ledsen.Särskilt som sjukgymnasten ordnat så att alla skall arbeta samstämmigt och så kommer en sådan här hurtig besservisser och raserar allt ihop.Det hjälper inte hur mycket utbildning vissa får de förstår inte i alla fall.Ett kärleksfullt bemötande är A och O.Sedan gäller det att vara absolut närvarande i nuet och kunna läsa av din mors reaktioner och spinna vidare på det som hon mår bra av. Det är ett varsamt arbete att få din mor att känna tillit igen.För något måste ju ha hänt eftersom hon lätt blir upprörd i dessa situationer.Denna händelse du skriver om här är ju en bekräftelse på att sådant kan förekomma.Sådana här personer sätter ofta prägel på gruppen om de är informella ledare och deras jargong smittar av sig och blir till en norm. Här behövs krafttag av chefen och en tillrättavisning så att allt personal förstår att så här förhåller man sig inte till människor.”

En annan person säger så här:
” Jag blir så ledsen och besviken på personal som inte kan ta till sig det som en gång är bestämt….men tyvärr känner jag igen det… och det hjälper inte att annan personal säger till på P-möt…det har jag provat…måtte chefen ta tag i denna personal…ingen löneförhöjning där inte. Jag blev inkallade till chefen en gång och hon sa att personal tyckte jag var jobbig….jag frågade är det någon boende eller anhörig som klagat på mig…nej det var det inte…då svarade jag då bryr jag mig inte om vad personal säger om mig…bakgrunden var att jag var lite för populär bland de boende…;))”

Som följd av diskussionen kom en fråga:
”Det är intressant detta med varför det tydligen så lättvindigt sattes diagnosen, stämpeln, demens på,din mor. Har du aldrig fått någon, om ens urskuldande, förklaring till detta?”

Jag gav ett långt svar på det:
” När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.

När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.

Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.

Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.

De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….

Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.

När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.

Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.

Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.

Men jag vet inte vem som satt demensdiagnosen och på vilka grunder.”

Nu skall jag njuta livet med mor och bror, hemvården får titta på, på avstånd.
Vi kan njuta och gruppen kan försöka hitta möjligheter till att smarbeta och att inte vissa raserar för mor, oss och sina kollegor.

Vi tänker må gott en tid och sedan får vi se hur vi fasar in hjälpen igen men då kommer jag att leka vår herre och personligen placera personalen på höger respektive vänster sida.

Image courtesy of stockimages at FreeDigitalPhotos.net

Personcentrerad omvårdnad

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg5 kommentarer

xperia 640
Läser socialstyrelsens information om personcentrerad vård. Anledningen till detta är det uttalande en omsorgspersonal gjorde efter kvällsbesöket i torsdags kväll.

”Det är lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund.”

Detta uttalande är så långt ifrån en värdig människosyn man kan komma.

Personligen är jag övertygad om att mor har en demenssjukdom, detta trots att ingen utredning har gjorts förutom två minnestester för ca 3 år sedan.
Efter att far dog blev jag den person som numera är familjens överhuvud. Jag älskar min mor över allt i världen och min bror som är utvecklingsstörd pga medicinsk felbehandling likaså.
Mor och bror älskar mig, vill bo med mig, vill leva med mig, umgås med mig och litar på mig.
Jag har valt detta livet själv, utan att någon har tvingat mig och det är jag stolt över.

När jag förra året förstod att inte allt stod rätt till på boendet mor tillfälligtvis var på och troligen skulle bli hennes hem de sista åren i livet, började jag rota i det hela.
Allvarliga brister upptäcktes på vårdcentralen men också på kommunens boende då de inte gjort erforderliga kontroller av journaler och medicinlistor. Trots mina påpekanden om att något var fel så ignorerades jag hela tiden. Trots att jag personligen tränade mor att hålla hennes funktioner vid liv, gångträning mm och bevisade att mor kunde gå om hon fick smärtlindring och behandlades utifrån sina förutsättningar, så reagerade ingen.
Semestertider och tillfällig personal gjorde inte saken sämre.
En sjuksköterska som inte ville lyssna och hänvisade till journaler och betraktade mig som mindre vetantande, eller rent utav dum i huvudet. Detta får hon naturligtvis tycka men hon skall behandla mig professionellt och ta min oro på allvar, vilket hon INTE gjorde.
Personalen lyssnade heller inte på mig och ännu mindre på mor. Visst, mor var inte på en demensavdelning vilket heller inte varit nödvändigt, då mor inte var så sjuk att det var nödvändigt.
Mor var förgiftad av risperidon så till den milda grad att hennes medvetande var avtrubbad. Till och från var hon som en zoombie.  Under nästan tre månader efter avslutad behandling av medicin så hade hon fortfarande parkinsonism och troligen då även starka muskelsmärtor och stelhet av medicinen.

Trots att vården och omsorgen vet detta så behandlar de henne bara som en dement individ.

På vårdcentralen är vi ett av sju fall där det är likartade problem. Missad journalföring, missade remisser och epikriser. Vårdcentralen använde sig inte av regionens gemensamma avvikelsehanteringssystem. På socialstyrelsen är vi ett diarienummer. I kommunen är vi ett personnummer men för oss är vår mor en människa av kött och blod med känslor, tankar och rädsla.

Jag har hela tiden trott att kommunens omsorg skulle ta ansvar för sina anställda och informera dem om vad som gäller, hur man skall arbeta med personer som har demenssjukdom. Att personalen blir informerad och vet vad som gäller men också att de arbetar efter dessa riktlinjer.
Vad är det för mening att göra upp genomförandeplan på genomförandeplan när många struntar i den. Vad är det för mening när viss personal väljer att köra sina egna race och strunta i allt som sägs i förordningar och lagar. Varför skall jag vara den som skall läsa in mig på texter hur man arbetar med sjukliga personer och lära personalen.

Jag var under helgen inne på socialstyrelsen sida ”äldreguiden” och tittade.
När jag läser uppgiften om  ”Delaktighet vid planering av hemtjänsten” så är siffran för vår omsorg 11% medan rikssnittet ligger på 66% och kommunsnittet på 88%. Näst sämsta är 56%
Vad är det för fel på vår omsorgsgrupp i hemvården?
Ibland önskar jag att vi hade alternativ till kommunens omsorg så man kunde byta för att se om det blev bättre. Ibland funderar jag på att byta kommun för att slippa detta helvete.

Jag vill också i sammanhanget säga att det finns mycket bra personal också, som gör sitt bästa och verkligen försöker fåt ill det på bästa sätt. Ni är UNDERBARA!

Socialstyrelsen skriver om personcentrerad vård följande:
Fokuserar på personen och inte sjukdomen, tar utgångspunkt i den sjukes upplevelse av sin verklighet, syftar till att bibehålla och bevara den demenssjukes personlighet trots sviktande funktioner, strävar efter att förstå vad som är bäst för den demenssjuke utifrån dennes perspektiv och bekräftar den sjuke i dennes upplevelse av världen och involverar den sjukes sociala nätverk i vården. Det personcentrerade förhållningssättet gör omvårdnaden och vårdmiljön mer personlig och erbjuder den demenssjuke möjlighet till medbestämmande och strävar efter att förstå beteenden och psykiska symtom ur personens perspektiv och att värdera upprättandet av en identitetsbekräftande relation som lika viktigt som att prioritera rätt utförda vårduppgifter. Personalen uppmuntrar aktivt den demenssjuke att fatta beslut om sin egen vård och de tillägnar sig rutiner som operationaliserar grundidén med en personcentrerad omvårdnad som till exempel att använda sig av information om den demenssjukes livsmönster, värderingar och preferenser och att de är beredda att underlätta för den sjuke så att denne kan bli en aktiv samarbetspartner utifrån sina förutsättningar.

Genomförandeplansmöte

Den Av villacaliforniai ÄldreomsorgLämna en kommentar

I dag hade vi genomförandeplansmöte. Det var initierat av mors sjukgymnast och mig.

Han har märk att mor inte litar på hemvårdspersonalen pga av att det är många och att alla arbetar på olika sätt.

Gymnastiken syftar till att ge mor tillbaka en del av rörligheten hon förlorade i samband med medicinförgiftningen april/maj 2012. Denna gymnastik skulle satts igång direkt på korttidsboendet dit mor kom för att återhämta sig efter förgiftningen.

Där fick hon ingen hjälp och en kort sammanfattning som jag skrev på Facebook kommer här:

När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.

När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.

Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.

Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem, hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.

De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….

Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.

När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.

Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.

Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.

8 månader efter att mor blev intagen satte kommunen in sjukgymnastik för att reparera skadorna och detta efter att sjukgymnasten hade sett mor.

I o m att hemvårdspersonalen inte kan enas så var det tvunget med detta möte.

Nu hoppas jag att det blir ordning på mors vård och omsorg

Välfärdsjobb är fel i äldreomsorg

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg4 kommentarer

Socialdemokraterna vill byta ut FAS 3 mot ´´välfärdsjobb´´. Det innebär att den som har varit utan jobb i cirka 2 år ska erbjudas en kollektivavtalsenlig lön som ersättning inom främst äldreomsorgen.

Jag är helt överens med socialdemokraterna att FAS 3 jobben måste bort, vilket enligt studier ”bara” är en form av förvaring och oftast inte leder någonstans. Många gånger tror jag att det bryter ned en
Men….
Jag håller inte med att dessa människor skall arbeta inom äldreomsorgen.
Många människor är inte skapta för att arbeta med andra människor, och många gånger i de intima situationer som detta innebär. Jobb inom äldreomsorgen är inte bara ett låglöneyrke utan också ett lågstatusyrke. Att då sätta in denna grupp människor i denna yrkesgrupp gör inte att statusen ökar i nämnda sektor. Jobb inom äldreomsorgen innebär inte att bara vara behjälplig i olika situationer utan också att kunna läsa och tolka den behövandes signaler och tankar. Den biten jämför jag med ett kvalificerat ingenjörsjobb som kräver flerårig utbildning. Vem skulle satsa på outbildad personal på sådana poster?

Visst det behövs mer personal i denna grupp men att fylla på med personer som redan har problem att komma in på arbetsmarknaden är fel. Kommunerna är heller inga änglar när det gäller att ta hand om sina anställda utan använder också olika former av vikariat för att slippa fastanställa personal. Personal inplaceras på olika former av vikariat och när chansen/risken närmar sig för att bli fastanställd så åker de ut i ”kylan” igen.

Länk till SVD:s debattartikel

Länk till DN:s nyhetsinlägg: S vill ersätta fas 3 med välfärdsjobb

Efter att ja skrev detta inlägg har ytterligare en nyhet om just hemtjänst inkommit där ett företag i branschen har ytnyttjat arbetskraftsinvandrare
Länk: Hemtjänst utnyttjade arbetskraftsinvandrare