För några år sedan satt jag och tittade på ett program på kunskapskanalen om nagelsvamp hos Inka-indianerna. Skämt åsido, tror inte det har funnits något program som hade detta ämne, men jag tror att det säger en del om det program jag INTE tittade på, nämligen melodifestivalen. Om man bortser från förra året med MZW och Heroes, så var intresset för mellon helt djupfryst.
Första delen av första deltävlingen fick jag ju till mig utav misstag via radion, och då blev intresset något helt annat. Duktiga Carolina Norén blev för mig synonymt med ”blåbärsrisgrönt”, vilket var en beskrivning som Bengt Grajv, f-låt Bengt Grive, kunde använda för att beskriva bilder från konståkning. Sedan klev ”Vaken med P3 och P4”:s egen tangentbordsflicka, Ronnie Ritterland, in i ljudrummet, och gjorde sin röst hörbar, förutom skrivningarna på chatten. Och mina små pikar i tidigare blogginlägg om chatten, så blev den ordentligt påspädd och kändes som en stor familj.
Även mellonörden Ola Gäverth:s mellotråd på Facebook blev ett tillhåll för mig. Han och hans vänner satte verkligen guldkant på tillvaron.
För mig och bror började melodifestivalen redan på måndag eftermiddag då vi vid middagen började prata om vad lördagens begivenhet skulle innehålla i mat och dryckesväg. Mot slutet av veckan blev det gemensam shopping, för mig och bror, och på lördagen arbetade vi gemensamt i köket för att förbereda allt inför sändning. En ny tradition var född.
Hela mellon blev ett familjenöje, som gjorde att jag och bror hittade nya gemensamma 
intressen, sådant vi inte hade sett hos varandra tidigare. Det roligaste var ju att se brors intresse växa fram, hur hans ögon glittrade, precis som ett barn på julafton. Att studera brors mimik, när han satte i tandpetarna med artisternas namn och vi såg hur konstverket växte fram, eller när han satt där med tandpetaren och justerade bokstäverna med Ola:s namn på PRINS-bakelsen. Ångrar verkligen att jag inte riggat mobilen så den kunde filmat det hela.
Ola-bakelsen fick bror äta upp, då han helt bestämt hur den skulle se ut och att han varit så noga med att den skulle vara perfekt. Han blev så otroligt glad, för han trodde vi skulle sända den express till Radio Stockholm.
Mellotårtan var precis lika fruktig och fin som radioprogramledarna.
Sveriges radio och dess medarbetare Carolina Norén, Ronnie Ritterland och Ola Gäverth (inkl hans vänner) . Ett stort tack till er alla, som betytt så mycket för mig och min bror under dessa veckor. Tack bror, för all den glädje du visat, dina glada tillrop, dina grimaser som du visat av glädje…
Vi älskar er alla! Kram och tack!
Aderton år och jag och min dåvarande tjej Laila startade egna danskurser i gammaldans. Vilka tider det var, och det bästa med danskurser var att folk vågade gå dit nyktra, vilket jag uppskattade. Hon och jag gick också kurser i att lära oss bugga. Oj, vad vi buggade bra tillsamman och vi kände verkligen varandra och var helt samspelta i dansen tempo. Vid ett tillfälle på Tysklandsfärjan när vi satt i baren, vi hade varit uppe och buggat ett flertal gånger, så ropar orkestern ut att de skulle bli dansuppvisning av bugg. Naturligtvis så vände vi oss om för att kolla in de dansande för att lära oss något nytt, innan vi förstod att det var oss som orkestern ville ha upp på dansgolvet. Det var bara att gå upp och bugga med inslag av jitterbugg medan publiken stor runt dansgolvet och klappade takten.
Tyvärr hände saker i mitt liv så den stora danslusten försvann, men jag har ändå behållit takten i blodet. Även de sista åren när mor satt i rullstol så kunde vi dansa hon och jag och hade så roligt. Danssteg kan jag liksom ta när som helst. Ibland på önskenätter i radion med Richard Herrey, så spelas så go dansmusik så jag stannar min tidningsbil och hoppar ur och börja dansa mitt på vägen klockan tre på natten. Ibland blir det en nighambo där jag lagt till ett moment att nudda mittlinjen på vägen med knät (är jag tokig?). 🙂
Även dagtid tar mina danskunskaper över. Många gånger tar jag mina danssteg när jag är ute med vovven och promenerar. Har ju ibland min spotifylista i örat som triggar i gång mig. Har hänt att bilar har fått tuta på mig för att väcka mig, så de kan komma förbi.
Ego-boost:ad det är nog egentligen inget för mig. Jag trivs nog bäst med att vara den där halvanonyma personen, jag vill vara. Jag minns själv under de år jag jag jobbade som busschaffis och var ett ”känt” ansikte i vår lilla stad. Jag hade absolut inget emot att prata och skoja med passageraren när jag jobbade, det ingick som en del av min arbetsuppgift. Men när jag sedan gick i privata kläder och var ledig och skulle shoppa, så blev det genast jobbigt. Hur skulle jag agera? Folk hälsade, ville prata eller fråga om busstider och jag, jag ville vara ledig. I bland ville man be folk flyga och fara men man bet ihop och svarade vänligt och försökte dölja vad man innerst inne kände.
Villa California 