Mitt Sverige är ett av världens vackrast länder, där vi lever tillsammans i vänskap och harmoni. Jag är född och uppvuxen Sverige av en Svensk man och en Tysk kvinna, ett par som fann varandra och gifte sig av kärlek och respekt till varandra. Jag är otroligt stolt över att de har spridit dessa delar till mig. Jag är också en stolt EU-medborgare, ett EU som gjort att jag kommit mina tyska rötter närmare, som jag är stolt över. Ett EU som bildats för att föra Europas människor och folk närmare varandra men också tvinga politiker till att samlas och diskutera istället för att ta till vapen och bomber mot varandra.

Jag läser ofta att någon säger att de inte förstår hur allting har blivit, hur hat och hot har vuxit upp mm. Hat och hot har alltid funnits, men skillnaden är att det åskådliggörs mer idag med med det snabba informationsflödet. Går man här på kyrkogården och tittar på gravar så hittar många många personer som bragts om livet. Personer som fick en flaska i huvudet av någon för att han tittade på fel kvinna. Personer som döda trillat ihop av ett välriktat slag av ett knogjärn.

Redan när jag växte upp på 60-70 talet, så fick jag se sanningen om hat och hot.
Mor blev per automatik ett ”nazisvin” då hon var född i Tyskland. Jag blev per automatik en kulting, en ”nazikulting”. Far blev en förrädare som förrådde sitt land genom att ”importera” en tyska och gifta sig med henne. I dag pratar vi ibland om utbrändhet och gå i väggen. När mor gjorde det på 70-talet då blev hon i andras ögon ”krigsskadad” och skulle aldrig mer bli bra. Jag minns än det samtalet några hade med mig och bror om detta, och det gjorde ont då, och det gör ont i dag.

Under kriget var det judarna som blev måltavla för hatet. Efter kriget blev det tyskarna och nu är det muslimerna som får vara folkets syndabockar. Inget har förändrats i den biten dock har måltavlorna förändrats. Vi pratar så lätt om nazisternas koncentrationsläger och den judeutrotning som skedde men vi glömmer gärna de koncentrationläger/arbetsläger som växte upp i Ryssland, där ”vanliga” tyskar, vars enda ”brott” var att de var tyskar, skulle sona sina brott. Kvinnor våldtogs då som nu, i brist på bättre sysselsättning, eller hade man inte lust att våldta, så kunde man ju skjuta på fångarna, för att ha lite roligt.

För en tid sedan berättade jag om grannosämja mellan två grannar på mitt tidningsdistrikt där min vändplats hade spärrats av. Jag vände då vid deras infarter istället. I går hade det eskalerat ännu mera. I går var den ena infarten spärrad ytterligare, så nu är jag tvungen att åka in på tomten till prenumeranten för att vända där, en tomt som inte är anpassad för detta. Kan inte två grannar hålla sams, hur skall vi då kunna uppnå världsfred?

Det enda vi lärt av historien är att vi inget har lärt…

Det propagandakrig som nu pågår på sociala medier om antingen det ena eller andra, river upp sår inom mig. Att ta hänsyn där, nej, jag gör si eller så av bekvämlighetsskull.

Jag är så glad att jag bor på landet, kan ta mina promenader i skog och mark och njuta av vår svenska natur. Se hästarna som går och betar en bit bort på ena sidan av huset och på andra sidan går korna med sina kalvar. Jag har en bror som älskar mig och jag älskar honom. Jag har min vovve som skiter i hur jag ser ut, han älskar mig för den jag är, och det är ömsesidigt.