Farväl Hugo

wp-1485779559257.jpg

Här är en av de sista bilderna jag har på Hugo och Nussä när vi siste timmen han är hos mig, är långt ute på markerna så att han får springa av sig en hel del energi inför den långa flytten till sydsverige.

Under drygt tre veckor hat Hugo bott hos mig och varit en del av familjen och också blivit behandlad därefter. Jag gjorde ingen skillnad på vovvarna, även om Nussä fick ha några speciella olater som han har. Men det är ju en del av hans personlighet.

Att Hugo skulle flytta igen, visste jag redan från början när jag förstod vad som hade hänt, men jag kan ju ändå inte låta bli att blanda in mina känslor i det hela, om jag skulle ge Hugo den trygghet han behövde. Jag insåg ju under resans gång att Hugo var i sämre fysiskt och psykiskt skick än jag trodde från början. Att vara jourhem innebär inte bara att de skall få mat, vatten, promenader och en klapp då och då. Han skulle också aktiveras och stimuleras för att må bra. Från första början låg han två dygn under min köksstol och var rädd för allt inklusive mig, samtidigt som han förstod att jag var hans räddning. Nästan alla hundar jag haft under lite fler dagar hade gärna följt ed mig hem igen, om de fått bestämma.

Ibland undrar jag om någon kan förstå hur mycket energi jag lagt på Hugo, på den lilla trasselsudden som låg under köksstolen till att åter bli en tuff vovve som vågar visa framtassarna. När vi stod ute i trädgården och väntade på uppfödaren som skulle föra Hugo till nya ägaren, var det som om katterna och Hugo skulle ta farväl och ”pussa” varandra på nosen. Det värsta var inte att Hugo skulle flytta utan jag kände mig otroligt sviken av både uppfödaren och köparen när jag liksom bara ställdes inför fakta utan att ens fråga mig. När jag såg i det allmänna Facebookflödet att Hugo fått en ny matte, utan att ens veta att något var på gång, så var det en kniv i mitt hjärta. Nästa kniv kom när jag insåg att de själva gjort upp hur flyttens skulle ske och att jag INTE skulle få vara med. Inte ens en förfrågan om jag var hemma den dagen eller om jag hade andra planer. Jag bara ställdes inför fakta. Så de sista dagarna grät jag väldigt mycket, inte av att Hugo skulle flytta, utan av den nonchalans jag ansåg mig har blivit utsatt för. Visst har jag fått tack för att jag tagit hand om Hugo, men det är inte så viktigt, även om det hör till god ton.

För mig handlar det om respekt för mig och det arbeta jag gjort. Så just nu funderar jag på om jag vill vara jourhem igen. Att hela tiden få höra att det är jobbigt med känslorna i detta skede, att skiljas från Hugo. Nej att skijas visste jag att vi skulle göra, men det arbeta jag gjorde är känns inte uppskattat.

Min högsta önskan nu är att det går bra för Hugo och att han kommit till ett bra hem.
Tack Hugo för att du förgyllt mitt liv med den utveckling, det förtroende du gav mig.

Snart nya äventyr

hugo10
Vi har precis varit ute och tagit den långa kvällspromenaden, jag, Nussä och Hugo.
Nussä har bäddat ner sig i sin korg och Hugo har rullat ihop sig på min T-shirt som han själv hämtade i sovrummet och placerade under köksbordet och bestämde, ”detta är min plats”. Den har han vaktat och där har ingen katt att göra, den är min, min och BARA min.

Det känns lite vemodigt nu är jag vet att hans dagar här är räknade, fast jag bestämde att han inte kommer att få sitt fortsatta boende här för all framtid. Jag har min Nussä och vi kan hitta på mycket tillsammans, vilket inte skulle kunna fungera med Hugo.

Jag vaknade efter förmiddagens sovperiod efter nattjobbet med ovanstående statusuppdatering, och visste inte i min sömndruckenhet vad jag skulle känna. Jag inser att detta är det bästa för alla parter, men vet också att avsked är jobbiga, även om jag vet att han kommer att få det bra och jag kan följa honom via sociala medier.

Jag måste villigt erkänna att jag kommer sakna när han sitter bredvid mig på sin rumpa med framtassarna på bröstet och tittar på mig, som en kanin som spanar. Jag kommer att sakna när han tar chansen när jag sitter vid datorn och han tar sats och siktar in sig på mellanrummet mellan min arm och ben och tar med tassarna mot benet och med huvudet mot armen pressar sig upp i mitt knä. Jag kommer att sakna när Nussä krupit ner under täcket vid mitt bröst och Hugo sedan har lagt sig nära, nära mig rygg.

Vad jag inte kommer att sakna är att sova i ett ”skruvstäd”. 🙂

Nu skall jag och Nussä och Hugo ta tillvara på den sista veckan tillsammans på bästa sätt, för när Hugo flyttar blir det omställning och kanske även saknad för oss alla tre.

En vecka med Hugo

hugo
I drygt en vecka har Hugo nu bott hos oss. Att denna lilla vovve som kom inlindad i en filt, i två dagar låg framför mina fötter, under min köksstol och mer och mindre skakade av osäkerhet kunde vända och bli så ”morsk”, är svårt att föreställa sig.

Det enda jag visste om Hugo var att han behövde ett tillfälligt hem då matte var på sjukhuset. Sedan ändrades läget dramatiskt, som han nog inte förstår. Efter har jag fått reda på lite mer om vad som hänt. Mitt första arbeta var ju att få honom att känna sig trygg och välkommen, att vara en del av familjen, även om det är tillfälligt.

Vi har byggt upp ett förtroende, en tillit oss emellan, som bygger på ömsesidig respekt gentemot varandra. På denna vecka har han lärt sig att man inte skall nosa på båda sidor av vägen och absolut inte där det går många bilar, utan då gäller ”fint i kanten”.
Han har lärt sig att om man hamnar på fel sida en snöstake, en buske, en stolpe och sitter fast i kopplet, inte kan dra sig loss utan måste lösa problemet med att gå tillbaka samma väg. Visst, det finns mycket att lära för honom än, men han VILL lära sig…

Det jag idag känner som känns så naturligt med min egen Nussä, finns inte hos Hugo än.
Jag känner en stor uppskattning över det jag lärt Nussä och hur vi två har formats ihop och stärkt våra band. Nu försöker jag ge Hugo samma uppfostran.

Jag går idag på våra promenader ed båda vovvarna lösa och båda håller koll på att jag inte kommer så långt ifrån dem, vilket känns tryggt. Jag vet också att Jack Russel har en sovande jaktinstinkt som inte får vakna på fel ställe, därför gäller det ju att man aktiverar med annat som aktiverar honom och han får utlopp för sina lustar. Säkert är att både jag och Nussä är goda läromästare för honom och att han är trygg med oss båda.

Men det finns också en stor skillnad mellan vovvarna, som jag hoppas kunna arbeta bort. Nussä är van att åka bil,han gillar det och vet att oftast händer något positivt i andra ända på bilfärden, medan Hugo blir skräckslagen när han förstår att vi skall åka bil. Han är inte van med det. Så nu blir det korta bilfärder och sedan något positivt i slutet av resan, som en promenad eller annat roligt. Så även om han fortfarande skakar av oro och hyperventilerar när vi åker, så har han faktiskt hoppat in i bilen själv, när vi skulle åka hem. Det viktiga är att inte förstärka rädslan av att bilen är något obehagligt utan mynnar ut i något positivt.

I helgen har vädret varit strålande och vi har kunnat ägna oss åt långa promenader och igår blev det närmare tre timmar och drygt en mil i skog och mark. Det märkte på att Nussä gärna hade gått ett varv till, medan Hugo ville gå in och vila sig när vi kom hem.
Men, det är ätt förklarat då han inte är van med att promenera så långa sträckor.

Fortfarande återstår det viktigaste av allt och det är att hitta ett nytt hem åt Hugo, ett hem där han blir omhuldad med kärlek, accepterad för den han är och ed förenade krafter lär vi göra det…

Hugo söker nytt hem

20170111_003355

Hugo är en 1,5 år gammal Jack Russelterrier. Han flyttade akut hit i fredags kväll då hans matte låg på sjukhus. Tyvärr gick matte bort i lördags och vi har ägnat några dagar till att hitta anhöriga. Nu är de hittade och har ingen möjlighet att ge Hugo all den uppmärksamhet han behöver.

snip_20170111013842

Hugo är en glad kille som behöver massor av uppmärksamhet. När han kom var han lite understimulerad vilket vi genast rådde bot på genom att gå långa promenader, där hans nyfikenhet fick stillas. Han fick umgås med min egen pudel, Nussä och lära känna våra katter. Mycket nytt och de senaste dagarnas gjorde honom lite osäker. Den osäkerheten övervann han på några dagar och redan på måndagen märktes tydlig skillnad på hans temperament och nyfikenhet.

Han älskar våra promenader som är minst 2 stycken långa om 5 kilometer vardera och vet inte vilket ben han skall stå på när han ser kopplet. De första dagarna lämnade han inte min närhet men tryggheten infann sig fort och håller istället koll på mig ljudvägen. Jag vill ju inte missa något intressant 🙂

Han hämtade en av mina T-shirts och lade den under köksbordet och bestämde sig att där skall han ha sin plats. Efter promenaderna  kom han på att min säng var en bra plats att torka av sig efter promenaderna, vilket jag inte höll med om. så nu är det en frottehandduk som gäller. Därefter lägger jag mig gärna och vila så reservhusse kan få en kopp kaffe. Han lever idag ett rikt hundliv och förutom Mat, vatten och promenader får han massor av kärlek, vilket han verkligen gillar. Det är härligt att se hur han utvecklats på bara några dagar, och det värmer mig otroligt.

Han tycker mina väckarklockor är konstiga manicker som åter mitt i natten en han lärde sig också att de betyder att jag skall åka bort och jobba. Han har då fått använda sovrumet alldeles för sig själv medan Nussä har fått resten av huset. Han har känt sig trygg och genast gått och lagt sig i sängen utan problem  När jag sedan kommer hem har han så mycket kärlek att visa och liksom min egen Nussä, så får de dela på min uppmärksamhet .

När vi sedan skall gå till sängs skall båda vovvarna visa mig sin uppskattning och kärlek och tacka för en underbar dag.

Så är du intresserad av att ta hand om Hugo, ge honom uppmärksamhet och massor av kärlek så hör av dig till Urika Bubach på Facebook.

Hugo hälsar och tackar

20170109_122403k

Hugo hälsar och säger att det går bra och han har funnit sig tillrätta här.
Han har efter långpromenaden hämtat en av mina jumprar och lagde mitt under köksborden och sedan bädda ner sig för en middagsvil. Nu har han rullat ihop sig och sover tryggt.

I natt kom ännu en förändring i o m att jag skulle jobba och jag bestämde mig för att Hugo skulle få sovrummet för sig självt och Nussä som gärna ligger i sin korg i köket,fick strosa som vanligt, som han gör när jag jobbar. Fungerade utmärkt och kärleken,när jag kom hem, gick inte att ta miste på. Min egen Nussä är ju van med att han kan gå ut själv när jag kommer hem, och tror även det skulle fungera med Hugo nu, så valde vi trots allt att ta en promenad i koppel för att göra behoven som sig bör.

Därefter gick vi och lade oss igen. Nussä kryper som vanligt ner under täcket bredvid mig och vill ligga nära mitt bröst och Hugo kryper tätt intill vid min rygg. Så där sover jag mitt i skruvstädet. Men vad gör det när vi alla är trygga 🙂

Hugo har också lärt sig att katter inte är att leka med, och håller sig på avstånd från dem, men kan också blir arg på dem och säger då ifrån. I dag märkets på promenaden att Hugo var mer lugn och tillfreds med situationen och gav sig verkligen tid till undersöka allt på promenaden. Han har också märkt att han har större frihet med rullkopplet samtidigt som han nu lärt sig dess begränsningar, det gjorde det också lättare för dem båda att busa och leka en stund.

Min kompis lyckades också få tag i en ”mellanhand” som skall meddela de anhöriga om var Hugo finns och att han mår bra. Jag har också sagt att Hugo gärna få bo här tills det finns en permanent lösning som innebär det bästa för honom. Även om han verkar ha lätt att anpassa sig, så är ju trygghet det viktigaste som kan vara.

Hugo ko hit i fredags kväll efter en mycket omtumlande dag, kan jag föreställa mig, sånu är lugn, ro, mat kärlek och promenader det viktiga, och det märks att han trivs i denna tillvaro. Så hos rätt personer så kommer han att få ett fint liv och både få och ge kärlek i massor. Det märker jag inte minst här.

Två bloggar har inspirerats av Hugo och den ena är

Hundcoachen Seth Sjöblom – Göteborg som skriver Hugos matte är död – och han vet ingenting

och

Garntrassel som skriver om jobbiga tankar.

Jag vill också passa på att sända ett stort tack till alla som engagerat sig i Hugos öde.
Ni är många som mejlat, SMS;at, ringt tagit kontakt med mig på sociala medier.
Jag har försökt att svara er alla.Så mycket kärlek som har inkommit till familjen Larsson och Hugo, har jag sällan skådat. Allt har framförts till Hugo i form av kramar och klappar och Nussä har fått samma uppskattning.

Vårt varma tack till er alla!

20170109_122358k

Hugo på besök

20170107_112628

Då har vi fått oväntat besök när Hugo, en en strävhårig Jack Russell på 1,5 år har flyttat hit. Hugo bor normalt med sin matte i Göteborg men hon har varit dålig några dagar och nu hamnat akut på sjukhus. Så genom en bekant har nu Hugo fått flytta hit.

Alltid lite svårt men också spännande att se hur två helt okända hundar helt plötsligt skall samsas och komma överens, men det har gått över förväntan.

Hugo har varit i stillhet några dagar innan han kom hit och har ett överflöd på energi, det var det första jag var tvungen att ta hand om. NU har han fått promenera en del, även om det skulle behövts mer rörelse i naturen. Han sover tillsammans med mig och Nussä i vår gemensamma säng. Har börjat acceptera att jag bestämmer och kommer med viftande svans när jag ropar på honom. Nussä är också duktig på att hjälpa till och tala om hur jag vill ha det. Medan jag och Nussä känner varandra och vet hur vi vill ha det, så kan Nussä vara lös medan Hugo måste gå i koppel, men… Han får låna det långa kopplet och kan vara mer fri än normalt och kan då springa och busa med min vovve.

Hur länge Hugo skall bo hos oss, vet jag inte och det vet inte våra katter heller, men första dygnet växte de fort och blev dubbelt så stora, en nu bryr de sig inte längre…


Tyvärr fick jag under lördagens eftermiddag det tråkiga beskedet att Hugos matte avlidit på sjukhuset….
Tills vidare får Hugo bo kvar här tills vi får tag i de anhöriga och de får besluta vad som som skall hända med honom.