Vi har precis varit ute och tagit den långa kvällspromenaden, jag, Nussä och Hugo.
Nussä har bäddat ner sig i sin korg och Hugo har rullat ihop sig på min T-shirt som han själv hämtade i sovrummet och placerade under köksbordet och bestämde, ”detta är min plats”. Den har han vaktat och där har ingen katt att göra, den är min, min och BARA min.

Det känns lite vemodigt nu är jag vet att hans dagar här är räknade, fast jag bestämde att han inte kommer att få sitt fortsatta boende här för all framtid. Jag har min Nussä och vi kan hitta på mycket tillsammans, vilket inte skulle kunna fungera med Hugo.

Jag vaknade efter förmiddagens sovperiod efter nattjobbet med ovanstående statusuppdatering, och visste inte i min sömndruckenhet vad jag skulle känna. Jag inser att detta är det bästa för alla parter, men vet också att avsked är jobbiga, även om jag vet att han kommer att få det bra och jag kan följa honom via sociala medier.

Jag måste villigt erkänna att jag kommer sakna när han sitter bredvid mig på sin rumpa med framtassarna på bröstet och tittar på mig, som en kanin som spanar. Jag kommer att sakna när han tar chansen när jag sitter vid datorn och han tar sats och siktar in sig på mellanrummet mellan min arm och ben och tar med tassarna mot benet och med huvudet mot armen pressar sig upp i mitt knä. Jag kommer att sakna när Nussä krupit ner under täcket vid mitt bröst och Hugo sedan har lagt sig nära, nära mig rygg.

Vad jag inte kommer att sakna är att sova i ett ”skruvstäd”. 🙂

Nu skall jag och Nussä och Hugo ta tillvara på den sista veckan tillsammans på bästa sätt, för när Hugo flyttar blir det omställning och kanske även saknad för oss alla tre.