Här är en av de sista bilderna jag har på Hugo och Nussä när vi siste timmen han är hos mig, är långt ute på markerna så att han får springa av sig en hel del energi inför den långa flytten till sydsverige.

Under drygt tre veckor hat Hugo bott hos mig och varit en del av familjen och också blivit behandlad därefter. Jag gjorde ingen skillnad på vovvarna, även om Nussä fick ha några speciella olater som han har. Men det är ju en del av hans personlighet.

Att Hugo skulle flytta igen, visste jag redan från början när jag förstod vad som hade hänt, men jag kan ju ändå inte låta bli att blanda in mina känslor i det hela, om jag skulle ge Hugo den trygghet han behövde. Jag insåg ju under resans gång att Hugo var i sämre fysiskt och psykiskt skick än jag trodde från början. Att vara jourhem innebär inte bara att de skall få mat, vatten, promenader och en klapp då och då. Han skulle också aktiveras och stimuleras för att må bra. Från första början låg han två dygn under min köksstol och var rädd för allt inklusive mig, samtidigt som han förstod att jag var hans räddning. Nästan alla hundar jag haft under lite fler dagar hade gärna följt ed mig hem igen, om de fått bestämma.

Ibland undrar jag om någon kan förstå hur mycket energi jag lagt på Hugo, på den lilla trasselsudden som låg under köksstolen till att åter bli en tuff vovve som vågar visa framtassarna. När vi stod ute i trädgården och väntade på uppfödaren som skulle föra Hugo till nya ägaren, var det som om katterna och Hugo skulle ta farväl och ”pussa” varandra på nosen. Det värsta var inte att Hugo skulle flytta utan jag kände mig otroligt sviken av både uppfödaren och köparen när jag liksom bara ställdes inför fakta utan att ens fråga mig. När jag såg i det allmänna Facebookflödet att Hugo fått en ny matte, utan att ens veta att något var på gång, så var det en kniv i mitt hjärta. Nästa kniv kom när jag insåg att de själva gjort upp hur flyttens skulle ske och att jag INTE skulle få vara med. Inte ens en förfrågan om jag var hemma den dagen eller om jag hade andra planer. Jag bara ställdes inför fakta. Så de sista dagarna grät jag väldigt mycket, inte av att Hugo skulle flytta, utan av den nonchalans jag ansåg mig har blivit utsatt för. Visst har jag fått tack för att jag tagit hand om Hugo, men det är inte så viktigt, även om det hör till god ton.

För mig handlar det om respekt för mig och det arbeta jag gjort. Så just nu funderar jag på om jag vill vara jourhem igen. Att hela tiden få höra att det är jobbigt med känslorna i detta skede, att skiljas från Hugo. Nej att skijas visste jag att vi skulle göra, men det arbeta jag gjorde är känns inte uppskattat.

Min högsta önskan nu är att det går bra för Hugo och att han kommit till ett bra hem.
Tack Hugo för att du förgyllt mitt liv med den utveckling, det förtroende du gav mig.