Etikett: #blogg100

Gnälla – ett rop på hjälp

Den Av villacaliforniai TeknikLämna en kommentar

För en tid sedan gick jag med i in grupp på Facebook, en grupp som av namnet att döma kändes rätt för mig. Läste gruppens information och där står bland annat ” Vår Facebooksida vill vi ska präglas av tips, ideer o diskussioner kring vad som är bra och hur vi kan göra ”ämnet” bättre.”

Detta var precis vad jag sökte, då mitt mål var att skaffa mig kunskap i ämnet, få mer erfarenhet, få chans att via ettor och nollor få träffa andra.

Jag är med i andra Facebookgrupper med liknande tankar och mål, som jag trivs i och har ett mycket stort förtroende till medlemmarna i gruppen. Dessa människor har olika bakgrunder och erfarenheter, vilket är en mycket viktig pusselbit. En viktig bit är att vi kan diskutera olika delar ur ämnet och vi kan ta fram vissa negativa saker, som då med hjälp av andra kan vändas till något positivt.

Det är högt i tak, och inge behöver skämmas för att ta upp fel saker, säga fel ord, utan vi har blivit ett fantastiskt stöd för varandra.

Det händer att någon gnäller (vad nu rätt definition på gnäll är), men oftast har detta gnäll ett syfte, jag måste få ur mig detta, jag måste få hjälp att lösa detta, en lösning som jag förtillfället inte kan se själv. Facebook är på det sättet en fantastisk uppfinning, där jag kan hitta möjlighet att samtala med andra i samma situation. Att sitta med sina vänner i telefon, som inte har erfarenhet och kanske ens lust att diskutera detta, tär ju även på vänskapen.
I gruppen kan jag säga det jag känner och den som känner sig manad kan svara.

I den nya gruppen kände jag snart att det istället fanns ”censur” och inlägg som inte passade administratörernas inställningar helt sonika raderades och då gick alla kommentarer per automatik samma väg. Det kändes så fruktasvärt fel att göra på detta sätt då inläggen trots allt hade med gruppen att göra. En sak är om gruppen handlar om kärlek, och någon sedan gör ett inlägg om ett knarktillslag i Australien. Men i det fallet kanske administratören kunnat kontakta den som skrivit inlägget och sagt att det inte hörde hemma, och bett personen självmant ta bort inlägget.

Jag kände mig fruktasvärt kränkt av tilltaget och förlorade mycket förtroende för gruppen, hur mycket mer raderas på grund av dessa administratörers godtycke?

En av dessa administratörer sker också om att det gnälls alldeles för mycket in andra grupper istället för att komma med konstruktiva lösningar.

Min uppfattning är att det är vi gruppmedlemmar som utgör gruppen.
Jag själv tar ju dessa grupper till hjälp när jag själv inte kan hitta lösningen på mitt problem och just den kärlek och värme jag får tillbaka går inte att beskriva. Nästa gång är det någon annan som har ett problem som personen inta kan hitta en lösning på, då kan jag ställa upp med min erfarenhet och ge stöd, värme och kärlek tillbaka.

Jag känner ett mycket större förtroende för en gnällig grupp där jag kan bistå med min kunskap och där vi tillåts gnälla än en grupp där vi medlemmar tystas genom att inlägg raderas.

Att vi är en grupp med gemensamt intresse gör inte att vi alla inte är individer med olika erfarenheter kunskap, känslor och frustrationer.

Låt de som ”gnäller” få gnälla, för det finns en bakomliggande orsak och det kommer nästan alltid något gott ur det som började med gnäll. Och det bästa av allt, personen som gnäller har haft chans till att ”spy lite galla” och kanske mår bättre en stund. Det är mycket värt!

Upp till kamp, gnäll och var glad!

Vem vill inte klappa Martin

Den Av villacaliforniai MorLämna en kommentar

Här kommer en lite kul historia från vår vardag.

Mor har ju nu sjukgymnastik och två gånger i veckan och då kommer mors sjukgymnast hit.

En yngre man, med hjärtat på rätta stället, snygg trevlig.
Lugn som filbunke och ger mor tid till att förstå vad som skall hända.
Det syns på mor att hon trivs i hans närvaro.
Hon cyklar, på sin ”träningscykel”, hon tränar uppstigning från rullstol till stående med hjälp av gåbord. Vi tränar höftlyft i sängen.

Mor tackar honom flera gånger under träningspasset genom att säga tack, ge ett stort leende och ge honom en klapp på kinden. Ibland vill hon ge honom en kram som tack och han bjuder verkligen på sig och besvarar det.

Det är verkligen en stor glädje för mig att se hur mycket mor bjuder på sig och visar den uppskattning för det han gör för henne.

Här om dagen satt vi med våra kontaktpersoner och pratade och vi kom in på sjukgymnastiken.
När jag berättade om kindklapparna så svarade våra kvinnliga kontaktpersoner unisont, vem vill inte ge Martin en klapp.
Vi gjorde upp en lömsk plan, att nästa gång Martin kommer, så kommer någon annan dam från hemvården ligga under täcket, så att de kan ge Martin en klapp, på kinden…

Skall bli kul att se Martins reaktion J

Anhörigstöd i världsklass

Den Av villacaliforniai Mor2 kommentarer

ID-10080146

Under året som gått med mors problem så ha jag blivit mer varse om kommunen och dess stöd och hjälp men också reagerat på att det är en jättekoloss som skall styras rätt på havet.

Som koloss har jag i många fall varit kritisk till hur kommunen har agerat, och denna syn på min kommun har jag fortfarande.

Går man sedan ner på individnivå i kommunen, så finns det en guldgruva av personer, som verkligen ger sin kraft och energi till oss som söker och behöver stöd och hjälp.

En av dessa personer är mitt anhörigstöd för mor.
Hon var här på besök i flera timmar igår och vi satt och pratade om vår situation ur olika synvinklar.
Det var jag, anhörigstödet och mor. För mig var det het underbart att ha denna fina människa här, som liksom jag, försöker vända negativa händelser och skeenden till något positivt.

Jag försöker använda det negativa som hänt mor, och den erfarenhet jag fått, till något positivt.
På samma sätt upplever jag att anhörigstödet försöker använda sin erfarenhet både inom och utom jobbet, till att bli bra.

I mors fall har ju situationen blivit än mer komplicerad i o m att hennes diagnos nu är mer osäker än tidigare och då ställs ju mer krav på individuella lösningar. Det viktigaste är ju trots allt att mor få rätt vård, i den situation vi nu befinner oss.
Ett av de första målen är att jag blir ett eget ”ärende” så att jag kan få riktade insatser till mig, för att kunna ta hand om mor och bror. Det innebär att den avlastning som beviljats mig inte kommer att ligga på mor, utan på mig. Det blir jag som anhörig som får det och inte mor som vård/omsorgstagare. Det innebär att jag också som anhörig kan erbjudas mer stöd även för bror.
Ett annat mål är att försöka göra omsorgen och personalens besök lite mer flexiblare. Ibland kanske vi kan hoppa över ett eller annat besök men att tiden finns kvar så att vi nästa gång kan utnyttja personalen lite längre. Ett annat sätt är också att personalen, i stället för omsosrg/hygien kan arbeta med mor på ett annat sätt. Det kan ju röra sig om att de sätter sig ner och kanske samtalar med mor utan att det skall innbära något annat än just förtroendegivande kontakter utan att det skall innebära sådant som mor uppfattar som skrämmande.

Jag började jämföra mor med mig i den situation när jag fick min panikångest för drygt 20 år sedan.
Mitt i en mening kunde jag tappa tråden vad jag pratade om. Jag kunde helt tappa minnet för någon sekund och när jag vaknade inte kunde förstå var jag var, vad jag höll på med, vem jag ev umgicks med mm. Första gången blev jag naturligtvis mycket rädd, sedan försökte jag dölja dessa tillfällen (undra hur det gick med det att dölja). Men när jag sedan efter 5 år fick diagnosen Panikångest så kunde jag ju lära mig mer om sjukdomen. Jag valde då att gå ut med detta öppet för att informera om denna sjukdom. För mig kändes det då inte så onödigt att jag drabbats då jag gjorde detta negativa till något positivt istället.

Med den vetskapen i hand så förstår jag mor mycket bättre också, anser jag.

Att kunna få prata med anhörigstödet på detta sätt var en helt fantastisk upplevelse och gav mig mycket stryka i fortsatt kamp.

Jag vill också säga att det finns fler personer i kommunen som jag har oerhörda fina kontakter mer. Det är bland annat MAS, SAS, biståndshandläggare mm. Det finns också mycket otroligt fina personer bland hemvårdspersonalen som gör det där lilla extra utöver det som stadgas i biståndsbeslut.

Skall också nämna att det finns personer, som jag helst hade sluppit träffa, personer som gjort klavertramp av värsta slag. Men det är en annan historia.

Tack alla fina personer som gör vår situation dräglig och även sätter guldkant på tillvaron.
Tack till dig, mitt anhörigstöd, för att du finns….

<p>Image courtesy of Witthava Phonsawat

<a href=”http://www.freedigitalphotos.net&#8221; target=”_blank”>FreeDigitalPhotos.net</a></p>

Go môra!

Den Av villacaliforniai TankarLämna en kommentar

Har nu varit på tjottaheiti och gjort det som göra skall.
Môran är öfta rena natta, och vid denna tia brukar je känna mig som en riktig flane eller femfemma, ja rekti vesen.

Måste bala i mig ett par baljor lut, för å ble männska.
Väntar på lite vårväär så je kan lunta lite, men väärt tillåter ente det än.

Startar maskinen för att få lite bösfrett här. Gla åt den ny som ente döner så mö. Måste brassa lite att jag har två stycken och töcker det är käckt.

Vad ska vi ha te medda?
Får la göra ihop nöt som vanli.
De är så förbannat fuskit att andra har så lätt för de, då ja sjöl må testa de grå.
Det är värkligen måckligt, att andra parrar det utan probbs.

Får inte glömme att åka te schappet och köpa cigaretter, hellär, bara ingen kommer med en massa exter så je bler stöllter, ennan dess

Fan, nu dönade i svalen, kattfan! Den är ena rekti vase, men åpen ve matedax. Tetit, må je säj.

Dags att feppla upp en cigg, men det kirra je galant.

De je känner för är nada. Men en få la môsa sig upp å göra nötta, ingen ide att sjåpa sej mer, de ä enna dags

Seriöst företag, men ej i trafiken

Den Av villacaliforniai TankarLämna en kommentar

Vi står i begrepp att ha lite hantverkshjälp i vårt hus.
Inga större reparationer, men ändå behöver vi lite hjälp.

När vi började att leta efter hanverkare kändes det naturligt att ta hjälp av gula sidorna både i telefonkatalogen och på nätet.

Vi hade valt ut tre småföretagare som vi tänkte kontakta för att diskutera priser, utförande, då vi kände att dessa var seriösa och vi kände att vi kunde lita att de gjorde ett bra jobb.

För ett par veckor sedan var vi ute med bilen för en tur in till ”stan” för att göra en del ärenden.
Helt plötsligt kommer en bil och tvingar ut oss på vägrenen för att den gör en omkörning trots mötande trafik. Bilen är full med reklam för en byggfirma, en av de som vi hade bedömt som seriös. Helt plötsligt kändes denna seriösa firma väldig oseriös.

Även de andra två firmorna har gått samma väg.

Jag började då fundera på alla andra reklamförsedda bilar och titta på deras körstil. Visst det finns bra körsätt också, men många har ett sätt som inte borde få förekomma i trafiken.
Många firmor har också flera anställda och det behöver ju inte vara alla förare, men ändå infanns sig tanken, är de inte seriösa i trafiken, är de då seriösa för övrig?

I dag har jag börjat indela olika företag efter deras körstil.
Elfirman som gärna ligger ”tätt intill” och ibland blinkar med ljuset bara för att jag håller hastighetsbegränsningen.
Byggfirma 1 ”vi gör ett bra jobb” – men inte i trafiken.
Byggfirma 2 som använder två hjul i kurvan fast bilen är försedd med fyra hjul.
Datafirman som kör som en nolla i en bredbandskabel, fast på allmän väg.
Bussföretaget där tidtabellen är viktigare än passagerarna.

Är framförande av fordon i trafiken en zon där man kan göra hur som helst?
Har dessa företagare någonsin funderat på hur deras körsätt i trafiken får de att uppfattas i hela sin omfattning…
Det gör inget om jag kör lite för fort, det gör ingenting om jag hoppar över några spikar.

Jag mailade ett av de företag och frågade om de är ett seriöst företag och om man kan lita på att det gör ett förstklassigt jobb och tog då upp det körsätt en av deras bilar visat i trafiken.
Jag ställde också frågan om de anser att det är bra reklam för företaget med bilen full av reklam och ett körsätt som inte stämmer överens med vad vi får lära oss i trafikskolan.
Inget svar har inkommit.

Vi har hittat ett nytt sätt att kontrollera om företaget är seriöst, men som också har skapat problem för oss…

Vi har i alla fall beslutat oss för att vänta med reparationen,,,

Var rädd om våra barn

Den Av villacaliforniai OkategoriseradeLämna en kommentar

I går hände det igen och denna gång på Twitter. En person gick ut med varning att hennes barn blivit kontaktad av okända män på Skype….

Jag anser att det är viktigt att vi ständigt blir uppmärksammade på att det finns ”onda” personer i samhället som kan göra vara barn illa. Detta är inget fenomen som bara finns på Skype, inte bara på Internet utan det finns i hela samhället, vilket Internet är en del av.

Att varna för ev profiler, bara för att man tror att det är en pedofil, är samma som att ropa hjälp i onödan och när det sedan blir allvar så reagerar ingen.

Jag har själv i min närhet en person som nu sitter bakom lås och bom, av den orsaken men jag hade också i min närhet en person, som pga rykten som spreds på nätet, kände sig utpekad som profil. Han finns inte längre bland oss. Han orkade inte med det hat och den ryktesspridning som följde. Han orkade inte ta den kampen det innebar för honom att försöka rentvå sig. Han efterlämnade en fru och två barn, som nu är faderslösa.

Det är viktigt att föräldrarna pratar med sina barn om att detta förekommer i verkliga livet både på gatan utanför och på Internet. Det är också viktigt att vi övriga medborgare också håller ögon och öron öppna så detta inte inträffar igen.

Vi måste påminna varandra att hålla koll på att dessa personer bli omhändertagna och dömda för det de har gjort, men det måste bygga på fakta, fakta och återigen fakta. Här i min kommun har det kommit fram att någon/några har lockat till sig småflickor för att erbjuda dem skjuts och det är bra att det reagerar på det men dra ändå inte slutsatsen att är fråga om pedofili som det handlar om. Misstänker ni att så är fallet, så ring polisen och meddela vad ni har upptäckt. Men döm inte någon förrän det är fastslaget att det rör sig om det ni misstänker.

Våga visa uppskattning

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & OmsorgLämna en kommentar

ID-10092938
Jag har nu under ett år ”bråkat” om vården av mor.
Min övertygelse är att mor har en demenssjukdom, vilken är inte utredd, men samtidigt vet jag också att mor blivt insatt på mediciner på felaktiga grunder, enl utredningen från patientförsäkringen.
Regionens chefsläkare har i sin utredning till socialstyrelsen hittat en hel del brister i mors journaler som nu socialstyrelsen har fått på sitt bord.
Detta tillsammans med verksamhetschefens yttrande och tillika mors dåvarande läkares synpunkter kommer då att ligga till grund för socialstyrelsens beslut.

Efter senaste samtalet med mors nya läkare så är han inte ens säker på att mor lider av demens, utan det kan också vara depression med minnesstörningar. Mitt anhörigstöd har också en teori att mor har demens men med tilläggssymtom av UVI och mediciner som har gjort henne sämre än hon verkligen är av bara demens.

Jag känner ett stort förtroende för vår hemvårdsgrupp, och har en mycket stor tillit till personalen.
Rent ut sagt jag ÄLSKAR personalen för vad de gör och den omsorg de lägger ner på mor.
Att mor ibland blir rätt och till och med ångest när personalen sköter henne är min övertygelse beror på att det gått så fel i vård och omsorg beroende på tidigare upplevelser under denna period och INTE ett utslag av att personalen behandlar henne illa. Jag vill inte att någon skugga skall falla på personalen. Jag har kritiserat tjänstemän både på regionnivå och kommunnivå att inte ta sitt ansvar i denna komplicerade situation. Skall vårdpersonalen kunna ge en bra vård så måste de ju också veta vad de behandlar mor för. Informationen om vad som är på gång måste nå ut hela vägen till vårdpersonal.

Det är inte mitt ansvar, anser jag, att informera varje enskild medarbetare om vad som skett och även om jag nu skulle göra det, så MÅSTE ju ändå personalen gå efter de direktiv de får från sina överordnade. Detta skapar annars massa onödiga konflikter mellan oss och personlen, konflikter som skulle kunna undvikas genom att vi gemensamt arbetar på rätt sätt.
När t o m deras enhetschef anklagar mig för att fuska med mediciner, efter en enskild medarbetares klagomål, utan att kontrollera fakta, får i alla fall mig att må mycket dåligt.

Jag är övertygad om att detta måste komma fram, att inte tjänstemän på kommunen verkar ta mig på allvar, är katastrof inte bara för mor utan även för resten av familjen.
Jag är också övertygad om att detta måste komma fram för att undvika ytterligare liknande händelser i framtiden.

Vi befinner oss mitt i en katastrof och jag försöker ändå stå med båda benen på jorden och se det med rätta ögon.

En person skrev i ett inlägg i en facebookgrupp i egenskap av distriktssköterska inom äldreomsorgen:

Vill till er som endast verkar hitta en negativ bild av äldreomsorgen påminna att det har aldrig skett så mycket bra inom äldreomsorgen som det gör just nu. Visst finns det förbättringsområden och visst finns det säkert enheter som inte klarar att göra sitt bästa. Men med de gemensamma krafter som nu arbetar mot ett gemensamt mål kan det inte bli annat än bra mycket bättre!!

Mitt svar på inlägget blev:

Det är viktigt att båda sidor kommer fram och jag är väldigt noga med att ge beröm till de personer som vårdar mor. Två gånger om året får hemvårdspersonalen två tårtcheckar som ges till hela personalen. Dessa checkar kan de på nämnt konditori ta ut varor för ca 450:-

Detta ges till HELA personalen, ingen nämnd ingen glömd.

Därtill ger jag så ofta som möjligt ”cred” till våra kontaktpersoner att föra vidare till personalen.

Jag anser att det är viktigt att visa uppskattning.

Har även hänt att jag gett någon pratikant en extra check som inte haft möjlighet att vara med på de gemensamma träffarna. Detta har jag gett på annat sätt än via hemvården, då enskilda personer inte får ta emot denna typ av gåvor.

Om jag sedan gnäller, är det så att någon missuppfattar mig.

Att jag valt att offentiligt gå ut med det negativa, inte bara inom hemtjänsten, så är syftet att ge andra styrka att kunna föra sin kamp i vården som ev har fallererat och att andra skall lära sig och ta vara på min erfarenhet.

I de fallen försöker jag varken ange personer eller grupper utan jag håller mig till (primär)vård och till (kommunal) omsorg.

I den situation som vi befinner oss, som jag benämner som extrem, är hela beroende på det som hände på vårdcentral.

Däremot kommer ALDRIG kommunens omsorg att kunna ge en bra vård om inte primärvården sköter sina uppgifter enligt lagar och riktlinjer.

Jag har aldrig, med ett undatag, anmält någon enskild personal pga någon enskild händelse. Däremot har jag pratat med MAS och SAS i kommunen om grupperingar inom hemvården men jag har också kritiserat dessa ansvarsområden att det är viktigt att vad som skett i ”vårt” fall, att det kommer till personalens kännedom.

Skall hevårdspersonalen kunna ge individanpassad vård, så måste det också veta varför de vårdar en enskild individ.

All uppskattning till vår hemvårdspersonal som gör ett fantastiskt jobb under de förutsättningar som gäller.

Bild Copyright: Image courtesy of Victor Habbick

FreeDigitalPhotos.net

Jag älskar twitter!

Den Av villacaliforniai TankarLämna en kommentar

Jag blir mer och mer glad i twitter och känner mer och mer glädje varje gång jag loggar in mig.

Twitters begränsning på 140 tecken kan rymma så otroligt mycket…

En liten Twitterbön för att ge styrka, en kommentar, jag älskar dig, för kärlek.
En förfrågan, hur mår du ger en enorm glädje, att någon bryr sig…

En härligt liten historia, så får mina läppar att dra sig i ett leende…
En tabbe, jag slog näsan i väggen, ger äkta skadeglädje…

Ett inlägg, ”jag är lycklig” ger samma känsla hos mig
Ett visdomsord och jag börjar tänka efter.

Ett ord, ”kram” och jag svävar som på moln!
Ett litet hjärta berör mitt hjärta direkt.

Ett ord, som tack och jag känner mig behövd….
En som lever i sorg kan jag uppmuntra…

Tänk vad mycket som kan rymmas på 140 tecken.

Tack Twitter för att du finns till!

Nu igen – besök i väggen

Den Av villacaliforniai Anhörig4 kommentarer

Nu har det hänt igen, bror är i väggen.
För en person som inte kan ta till sig allt och har svårt att förstå vad som händer måste situationen vara ännu svårare att förstå, än för mig som själv har svårt att förstå allt.

Bror gjorde ett ju ett besök i den ”berömda” väggen redan i somras, då hela hans värd rasade samman, dels på grund av jobbets (Samhall) flytt till grannstaden, och dels på det som hände med mor.

Jag har ju förstått en tid att något inte var som det skulle, då han sökt ensamhet och velat vara för sig själv. Som familjeöverhuvud har ju jag försökt prata med honom, men han har överhuvudtaget svårt att uttrycka sig och att då försöka sätta ord på sina känslor måste nästan vara en omöjlighet för honom.

Han har, liksom jag, funnit tryggheten i jobbet och där har han kunnat finna trygghet och kunna koppla av från det som händer hemma. Han har aldrig varit så särskilt social av sig utan hans trygghet har varit vår familj och där fanns kärleken och värmen.

I somras vara han sjuk delar av semestern pga den ohälsa han då hade, vilket resulterade i att han har flera dagars semester att ta ut innan sista mars.
Han visste nu att ha hade en semesterdag i går, kommande fredag och hela påskveckan. Detta hade han accepterat men troligen inte införstådd med.
I går morse hade han som vanligt gått upp, ätit frukost och när det var dags att gå ut och vänta på taxin, så hade han gjort det. Ingen taxi kom och han fick panik, rusar in till mig och säger taxin är sen, du får ringa och kolla. Jag förklarade att ”du” har semester i dag men det var som han inte ville förstå. Jag såg hur rädslan och vilsenheten lyste i hans ögon och han var full av panik. Han förstod inte vad jag sade och hag fick skrika till honom för att han skulle vakna, vilket även mor gjorde.

När jag fått förklarat för honom vad som var på gång så gick han sedan in på sitt rum en stund för att sedan återkomma. Han satte sig på min säng och tittade på mig.

– ”Bengt, kommer du ihåg i somras och jag var i väggen, jag är nog där igen”.

Detta var nog det bästa sätt han kunde komma på hur han skulle förklara vad som hände inom honom. Ett sätt att klä sina känslor i ord, ett sätt att förklara, jag mår inte bra.

Nu sitter jag där igen med två personer som inte mår bra, en som har ångest och är besviken på alla som betraktar henne som skit, en som tycker ingen tar henne på allvar och beaktar hennes känslor. Den andra personen har en massa känslor som den inte vet hur den skall uttrycka, hur den personen skall försöka förstå sina känslor och få mig att få mig att förstå dessa känslor.

Jag sitter där med två personer som bara litar på mig, som sätter all tillit på mig, som tror att jag förstår allt, fast ingen av dessa helt kan förklara vad som händer inom dem, men de tror jag förstår allt.

Många gånger tröstar jag mig med orden, att jag kommer till himmelen när jag dör, för helveten har jag här och nu på jorden. Jag längar efter den dagen då himmelen kommer hit till oss på jorden och tills den dagen får jag vara solen som lyser upp vardagen för min mor och bror.
När jag ser att mor och bror mår bra, då mår jag bra.

Min gud är min gud

Den Av villacaliforniai TeknikLämna en kommentar

Jag är inte uppvuxen i något religiöst hem och vi har aldrig haft som tradition att be bordsbön, kvällsbön mm. Jag har ändå, så länge jag kan minnas, haft en tro på en högre makt, som jag kunna förlita mig på, hämta tröst och rådfråga. Denna högre makt har jag valt att kalla gud.

Min gud han älskar alla oavsett hudfärg, sexuell läggning, profession mm. Min gud ”bor” bor inte heller i kyrkan, han kräver inte att jag skall knäppa händer när jag samtalar med honom. Han finns med mig var jag än går.
Vi kan samtala när jag kör bil, när jag står i kassakön, när jag är på rockkonsert men han ger även tröst när jag är ledsen, kan omfamna mig när vill ha värme, ge mig vägledning när jag behöver råd.

Jag går gärna till kyrkan, då jag tycker det är vackert, rogivande och skänker en inre frid, men är på inget sätt avgörande för mina kontakter med gud.
Jag tar ibland vår diakonissa eller kyrkoherde till hjälp som jag tycker har ett föredömligt sätt att framföra mina känslor i bön, vilket jag uppskattar djup. Jag har också fina kontakter med människor på twitter, som kunna ge mig en fin ”twitterbön” att använda.

Min tro på gud har stärkts mycket under det senaste året, när jag kämpat för mor och jag är glad och tillfreds med de kontakter jag har med gud. Jag är också glad att gud finns till hjälp när, inte där, jag behöver honom.

Men det viktigaste är att min gud är min, men jag delar den gärna med andra.