Marie Grengman delar en sorgsen men ändå varm berättelse om sin mamma.
Vi är mågna som gått igenom detta, en del försöker dölja den process som vi genomgår, andra liksom jag har valt att gå ut öppen mede våra upplevelser. Marie Grengman är en av de…

Min mamma en kvinna av ljus

För cirka åtta år sedan började jag se små förändring hos mamma som sakta kom krypandes, jag gjorde ingen större notis om det för mamma var den som var starkast och klarade sig i alla väder. De små förändringarna började förändra hennes personlighet, hon agerade annorlunda, långt ifrån vad hon hade gjort tidigare.

Uppgiften låg hos mig att ta det där obehagliga samtalet som gjorde att magen vändes ut och in på mig, säga till min mamma att något var fel var något av det svåraste jag har gjort i mitt liv. Jag sa till henne att jag älskar henne och vill inte förlora henne också, för jag hade förlorat min man några år tidigare i cancer. Jag glömmer aldrig ögonblicket när hon öppnade bildörren för det var just i bilen jag vågade släppa bomben utanför hennes hus. Hon var så arg på mig, slängde igen bildörren så bilen skakade. Hon vägrade prata med mig på flera veckor. Det var en tung och orolig smärta jag bar på men jag förstod att hon behövde tid att smälta, tid att fundera, tid för reflektion.

Några veckor senare ringde hon upp mig, hon hade fått tid för en undersökning och frågade om jag ville gå med, vi grät båda två länge i telefonen.
Här började en lång utredning på Minnesenheten, en fantastisk Institution med självklar förståelse för patient och anhörig. Mamma fick diagnosen Alzheimers med blandade känslor av lättnad och sorg. Hon fick den bästa hjälpen och verktygen till ett bättre liv tillsammans med världens bästa ”pappa” Kalle som nu visste hur han skulle förhålla sig till sin fru. Kalle tog hand om mamma, för så gör en man av hans generation sa han utan att förstå hur jobbigt det kunde vara. Han gick med på mammas villkor att gömma undan sjukdomen, behålla den i tystnad, ingen ska veta! Det blev svårt för andra att förhålla sig till mammas personlighetsförändringar men många förstod nog ändå.

När Kalle lämnade jordelivet i stor sorg blev mamma ensam i ensamheten, hennes alltid närvarande man fanns inte där längre, hon gömde sig inom sig själv för att klara smärtan. Ibland kommer hon ihåg att han inte finns. Vi samtalar på hennes nivå där hon befinner sig nu med all respekt. Vi färdas i tid och rum, vi är i andra dimensioner där hon beskriver människor och saker som jag aldrig har sett men får en bild av en ny värld.

Denna sjukdom som är tystnadens sjukdom även legitimt kallad ”De anhörigas sjukdom” vill jag lyfta fram i ljuset. Jag önskar uppmana dig som har en anhörig, vän eller arbetskamrat att våga ta steget att be om hjälp, för det finns professionell hjälp och kunskap att få, dölj inte!

Forskningen går sakta framåt, under tiden är den bästa medicinen kärlek och åter kärlek för det är precis det som individen behöver.

Jag älskar min mamma där hon har varit och jag kan älska henne där hon är nu.”

Marie Grengman