Min bloggkompis skrev ett inlägg med titeln Jag är nog inte riktigt normal…
Hennes tes är att varje människa tillhör en minoritet, på något sätt.
Och jag håller med henne.
Jag svarade lite kryptiskt så här:
Gud ske lov att du är onormal… Annars så hade du kanske varit onormalt normal.
Visst kan vi plocka ut vissa kriterier hos olika personer och säga att det är normalt och det är inte normalt. Men när vi ställer samman alla kriterier på en person så tror jag dessa personer normalt blir onormala. Men jag tror inte på att vi normalt skall kalla dessa personer onormala utan jag föredrar ordet unik istället. Och den gången vi är unika så är vi också normalt onormala. Det är bara en död fisk som följer med strömmen,och jag tror det är så med människor också. Vågar vi inte visa vårt normala unika, då blir vi döda fiskar. Så våga vara normalt onormal, så finns du, du är unik och du visar att du lever.
Tack för att du vågar visa att du är onormal! Du är unik och behöver inte vara medelsvensson med vovve, villa, volvo. Jag gillar att du är onormal med komposten under köksbordet! Kram!
Funderingarna gick vidare och började rannsaka mig själv…
Männens antal i Sverige har väl, om jag inte miss fel, passerat kvinnorna. Är det då normalt att vara man och onormalt att vara kvinna. De flesta barn flyttar hemifrån, skaffar en partner, flyttar i hop, skaffar barn. Är jag då onormal som inte har någon partner, inga barn?
Jag flyttade ”hem” till mina föräldrar för att vara dem behjälpliga på ålderns höst. Jag är nog säkert en minoritet, men är jag onormal? Jag trivs med livet som det är nu, när mina föräldrar är borta, och jag känner mig stolt över det jag gjort, är jag onormal?
Jag har nu bara bror att sköta om, han har ett handikapp och enligt vissa, inte normal, o ja visst, han är onormal, eller?
Jag har vänner långt upp i åldrarna som älskar både Facebook och Twitter, och tror inte det är normalt… Nej, de måste ju vara onormala, eller?
Är det något motsatsförhållande mellan normalt och onormalt? Jag ser ju hellre att mina vänner är onormala och som gör dem unika i sin gärning.
Så mina vänner försök vara onormala, eller unika, som jag föredrar att kalla det…. Då sätter ni avtryck i mitt innersta.
Villa California 
Vad som är normalt eller onormalt ligger nog i betraktarens egna ögon eller de referensramar han/hon har. Så länge man inte gör nån annan illa får man var hur onormal som helst för min del.
Tack för ett tänkvärt inlägg och för att du bjussar på dig själv och ”din historia”!
GillaGillad av 1 person
Vad som är normal och framför allt onormalt skall vi nog hålla inom en mindre krets.
Bara för att vi tycker något är onormalt, så är det ju inte säkert att det är den allmänna uppfattningen. ☺
GillaGilla
Har lite svårt för generaliseringar över lag men tycker själva begreppet normal är en märklig företeelse. Det finns inget normalt, däremot normativt, att vara som det stora flertalet. Att använda begrepp som narmalt/onormalt blir väldigt snävt och man kan ju vara normativ på vissa plan och unik (som för övrigt är ett mycket trevligt ord) på andra områden. Jag tycker det blir farligt åt båda hållen att använda normalt/onormalt för det gör att risken ökar att kategoriserar människor i en generellt kompetent/okompetent grupp vilket inte hjälper någon. Alla är ju normativa/unika i olika områden av personligheten vare sig du har ett handikapp, såväl psykiskt eller fysiskt, är kroniskt sjuk eller har en ojämn begåvningsprofil. Dessutom vore det väl väldigt trist om alla vore lika. Däremot finns väldiga skillnader i vilka unika egenskaper som är generellt accepterade så ökad förståelse och tålamod vore nåt att sträva efter. Om det är normalt eller inte spelar ju ingen roll.
Hoppas du förstår hur jag menar?
GillaGilla
Jag förstår hur du menar…
skrev det med tanke på att ge något att tänka på.
Tycker Heller inte om normalt och onormalt, men det används ju ofta, speciellt, normalt, och är då det som inte är normalt per automatik onormalt?
Jag håller ju på med Geocachingkonto och ibland beter man sig onormalt på en plats och någon ringer polisen av den anledningen. För mig var det högst ett normalt beteende i den situationen.
Vid en filminspelning jag jobbade med så var vi inhysta i eller plåtskjul. För att inget skulle störa så stod jag utanför för att stoppa trafiken vid tagningarna. Mellan tagningarna så småvandrade jag fram och tillbaka. Det kommer två män ner till mig och började småprata. Vi pratade utan att jag ville avslöja varför jag var där. När den ena vände sig om såg jag märket på axeln, kriminalvården och skojade med dem. Det visade sig att de hade sett mig vandra och trodde jag var ”på rymmen” men att de inte kunde lokalisera mig.
Under de förutsättningarna som de hade, betedde jag mig ytterst onormalt medan ur min synvinkel var det helt normalt.
GillaGillad av 1 person
Me too Inga-Lill. Men vem säger att man är normal, onormal, Var finns domarna?
Var 10:e svensk är onormal. Vem har skrivit det och var fick de informationen från????
Intressant läsning.
GillaGillad av 1 person
Jag lovar! Älskar att vara normalt onormal 😄
GillaGillad av 1 person