Jag en bättre människa #bloggswe

Den 15 Okt 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

Efter några veckors arbete med flyktingmottagandet i Göteborg har jag nu blivit en bättre människa, tror jag i alla fall…

Jag har sett människor komma med alla sina tillhörigheter i en magsäck (midjeväska), barn som varit åtta dagar gamla och fötts på vägen under flykten genom Europa, endast inlindade i några frottehanddukar. En del har knappast haft kläder på kroppen. I dag har jag lärt mig uppskatta mer det jag idag har, att kunna få leva tryggt och säkert i vårt fina land Sverige.

Men inte nog med att jag nu värdersätter mitt fantastiska liv lite mer, så har även jag ändrat mig och fått energi till att göra andra saker. Många saker blev liggandes här hemma, då jag inte hade kraft till att ta itu med dessa, efter depressionen jag drabbades av i somras. Bara en sådan sak som att torka golven där det behövs, var en stor seger. Visserligen har jag använt dammsugare och sopborste när det blivit för många dammråttor, men dessa togs bort bara när det var absolut nödvändigt.

Att promenera ner för trappan till tvättstugan kanske inte känns tjohoo, men det är i alla fall inte längre en kamp om att vilja, inte vilja. Det känns fantastiskt!

Matlagning som har varit ett nödvändigt ont, gör inte så ont längre och att arbeta vidare med mitt hemautomatiseringssystem är mycket kuliager nu än tidigare.

Ibland måste man få upp ögonen för att man har det bra och lära sig ta tillvara på det fina man har.

Måste säga att jag är lyckligt lottad…

Empatin vinner #bloggswe

Den 14 Okt 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

När nya hashtaggar kommer på Twitter och Facebook till stöd för flyktingsituationen så händer det väldigt ofta att mörka, bruna tar över dessa taggar för att sprida sin hatpropaganda mot flyktingar. Det är många konton som sprider desinformation om flyktingkrisen, om personer med annan tro är kristen.

Själv mår jag illa av att se dessa hatkommentarer som oftast inte har minsta udd av sanningen i sig. Jag blir verkligen rädd när jag ser vad vissa skriver. Enligt vissa media har många av dessa som sprider rasistisk propaganda fler olika konton som de använder, för att visa att de är många fler än det i verkligheten är…
Det vill säga att de med rasistiska synpunkter inte är så många som man vi första anblicken kan tro.
En del gör det under eget namn och andra väljer att använda pseudonymer, gärna med Sverige i namnet, så som sverigevän, äktasvensk. Ibland känner jag det som att det är fult att kalla sig svensk. att man älskar Sverige. men jag älskar Sverige och är en äkta sverigevän som står upp för vad Sverige gör för flyktingar i denna situation, då flyktingströmmarna är är de största sedan andra världskriget.

I dag när jag nu följer dessa hashtaggar på Facebook och Twitter, så känner jag att dessa fylls med glädje och empati över vårt fina land och dess mottagande av flyktingar. Visst finns det även de som påtalar brister i vårt samhälle, men vi gör trots allt det bästa av situationen. Fick för några dagar sedan se tweets om att vi nu bör lägga an med denna empatistorm med tanke på att alla nog inte känner denna empati. Jo jag tror faktiskt det, att de flesta känner det så, även om undantag finns.

Så idag är jag glad över den värme och empati som twittrars och facebookas under dessa hashtaggar. Den visar trots allt att Sverige inte är så brunt som det ibland görs sken av.

Länge leve Sverige, mitt fosterland!

This is RefugeePhones #bloggswe

Den 13 Okt 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

Det är många som hittar sitt eget sätt att hjälpa flyktingar.
Min vän Gustav Martner berätta i detta filmklipp om hur de hjälper flyktingar med mobiltelefoner.

Så här beskriver de sig själva:

För den absoluta majoriteten av jordens alla människor är mobiltelefon och datakommunikation helt avgörande i vardagen. Det gäller inte minst de tusentals människor som just nu är på flykt. För dom är mobiltelefonen det avgjort viktigaste hjälpmedlet för att lyckas med resan bort från krig, hunger och fattigdom.

Få av dagens hjälporganisationer och stater som erbjuder flyktinghjälp har en plan för hur man ska ge människor som är på flykt tillgång till mobiltelefoni. Behovet är stort och varierande – de som kommer kan behöva allt från ett eluttag till mobilladdaren till en helt ny mobiltelefon med fulltankad kontantkort istället för den som kanske försvann ner i havet när gummibåten kantrade.

RefugeePhones är ett obundet volontärinitativ som sedan starten under sommaren 2015 delat ut hundratals kontantkort och mobiltelefoner till människor på flykt. Vår verksamhet bygger på donationer från medmänniskor och samarbeten med telekomoperatörer och mobiltelefontillverkare.

Ta gärna en titt på deras hemsida: http://www.refugeephones.com/

Kvinnor vid mannens arsle (nya sedlar) #bloggswe

Den 12 Okt 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

Som bekant får nu Sverige nya sedlar som är det bästa tänkbara ut säkerhetssynpunkt.

I lördagens Vaken med P3 och P4 skrattade programledarna över nyheten att någon hade räknat ut att summan på kvinnornas sedlar är betydligt lägre än för männens sedlar. 620 kr jämfört med 1250 kr.
Anna-Karin Brikell, som har skapat collaget, undrar om Riksbanken ville skildra lönegapet mellan kvinnor och män.
Ja, vi kan alltid vrida och vända på olika saker. När Riksbanken skapade de nya sedlarna så tog man fasta på Astrid Lindgren, som många barn känner igen och valde motivet just på tjugan, då de tror att det är den sedeln som kommer barnen närmast. Därefter fortsatte de med varannan man och varannan kvinna. I antal är det nu lika många män som kvinnor. jämställt så det förslår.

Efter att det pratats i radion om sedelvalörerna med kvinnor och män, så har ovanstående bild spridits på nätet i parti och minut.

Metro.se skriver i en artikel: Kollar man på det totala värdet av sedlarna som var i cirkulation den 31 december 2014 så var 500-lappen överlägsen. Värdet av 500-kronorssedlarna, som nu ska prydas av Birgit Nilsson, var hela 57 miljarder kronor. Att jämföra med 1 000-lapparna som var värda ungefär sex miljarder kronor vid tidpunkten.

Expressen.se skriver: Tittar man på vilka sedlar som är vanligast att använda så är det 20- (Astrid Lindgren), 100- (Greta Garbo) och 500-kronorssedlarna (Birgit Nilsson). Och det är de tre som pryds av kvinnor.

Jag vet inte om jag har rätt eller fel, men det jag har sett är att män ofta har plånboken i bakfickan. Tittar man på sedlarna som är mest använda är det sedlar med kvinnobilder.

Mitt konstaterande är att det är kvinnorna som är männens arslen närmast…
(Har man plånboken i innerfickan, så kommer kvinnorna närmare mannens hjärta)

Läs gärna: Nya sedlar, gammalt problem – feministisk idioti i repris

I min värld är män och kvinnor lika mycket värda och vi måste alla hjälpa till för att det inte skall vara så tydliga skillnader i lön mellan könen. Men detta med sedlarna valörer, går för långt enligt min mening.

Nossan ljusfestival 2015 #bloggswe

Den 11 Okt 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag2 kommentarer

Så har vi åter varit på den vackra ljusfestivalen i Grästorp.

Det är verkligen en fröjd för öga att få se dessa vackra ljussättningar. I år verkar det som det har varit större än någonsin, om man bedömer efter antalet personer som var där när vi var där. Men det återstår att se vad de offeciella siffrorna säger.

Gott om folk och ont om plats, men vad gör väl det när man har mycket att njuta utav.

Tyvärr gör ju sig inte enkla bilder från mobilkameran att allt kommer till sin rätt, men det går ändå att njuta, så håll till godo.

Nu går jag vidare… #bloggswe

Den 8 Okt 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag1 kommentar

Har haft underbara veckor i Göteborg och lärt känna många nya vänner.

Att vara en del av organisation som arbetat med flyktingars ankomst, har värmt mitt hjärta, oerhört fint.

Mitt ansvarsområdet har inte varit det lättaste och gång på gång har det varit kris, och jag har inte kunnat värja mig.
Visst jag har kunnat stänga av Facebook och Twitter men, telefonen har jag inte kunnat stänga av, framför allt när jag när jag skulle börja jobba natt. När folk inte fått tag på mig på de vanliga vägarna, så har de SMS:at eller ringt.
Jag behöver min sovtid och den är inte som andras, då mina arbetstider inte är som så många andras.

Har somnat skönt vid niotiden, för att kunna sköta mitt ordinarie jobb. Halv tolv ringer telefonen och jag flyger upp ur sängen och tror jag har försovit mig. Nej då är det någon kompis i organisationen som har en fråga.

Förra veckan lämnade jag allt, och kände att nu får det vara nog. Jag har gång på gång bett att vi gemensamt måste arbeta för att göra det bästa av situationen, men nej. Jag blev övertalad att än en gång hänga med, men jag tvekade, men till slut sade jag ja, när jag nästan blev lovad guld och gröna skogar.

Men helt plötsligt exploderar kommentarerna om att den arbetsbeskrivning jag gjort, fattades en massa saker i.
När jag kollar det gemensamma dokumentet är det någon anonym användare som gått in och tagit bort en massa saker, gjort ändringar, strukit över och hela dokumentet var kaos, stavfel, halva meningar mm.

Arbetsbeskrivningar som jag och andra har satt upp i våra lagerutrymmen, har rivits ner, gång på gång.
Hur vi skall arbeta med andra utsatta grupper, har motarbetats, gång på gång.

Har man skrivit något i vår grupp, så har det kommit kommentarer långt upp åt väggarna. Tror inte folk läser kommentarerna på ett inlägg utan bara kommenterar saker, utan att kolla upp.
Har försökt att ta det via privata chattar och prata med folk denna vägen, men vissa ser inte skogen för alla trän.
Man blir lovad saker, som sedan glöms av och så får jag skit för det… Nej det funkar inte.

I går bestämde jag mig för att gå vidare. Tog bort alla grupper som har med organisationen att göra.
Tog bort de flesta ”nya” vänner, som jag bara har haft sporadisk kontakt med.

Nu har jag bara de finaste vännerna kvar, som varit ett bra stöd i allt.

Så nu går jag vidare, inser att de flesta bara är energitjuvar…

En organisations födelse #bloggswe

Den 7 Okt 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai VardagLämna en kommentar

Det finns mycket forskning gjord på grupp-processen, dvs vad som händer när olika människor slår ihop sig till en grupp. Gruppen genomgår några förutsägbara stadier:

Stadium 1: Orienteringsfasen. Alla är artiga, det sker få egna initiativ, man vänder sig till den som är ”ledare”, man tror att om man inte förstår ngt så är det för att alla andra har koll och man själv är ny. I detta stadium sker ingen effektiv ”produktion”, utan alla är upptagna av att fundera på om de hör hemma i sammanhanget, och om dem är önskade av de andra, och försöker hitta sina egna roller.

Stadium 2: Konfliktstadiet. Nu börjar gruppens medlemmar att känna sig trygga. Man vågar ta egna initiativ och lufta sina åsikter. Här kommer konflikterna och det kan emellanåt bli hårda smällar. Här sker definitivt inte någon effektiv produktion, däremot mycket känslor och många som har ont i magen. OBS OBS: OM man lyckas lösa konflikterna på ett konstruktivt och bra sätt så att gruppen lär sig att: ”Här kan man begå misstag och ha olika åsikter, men ändå reda ut det och samarbeta!”, ja då kommer gruppen att gå vidare till stadium 3. Lyckas man inte med konfliktlösningen på ett bra sätt fastnar gruppen i stadium 2 eller går tillbaka till stadium 1.

Stadium 3-4: Ett effektivt team som på ett strukturerat och effektivt sätt arbetar mot ett gemensamt mål. Man har en hög effektiv produktion. Här känns det som att underverk kan ske, för att man är så starka tillsammans. Konflikter sker, men man har lärt sig att lösa dem på ett smidigt sätt.

Problemet med pisshuvuden

Den 30 Sep 201530 Sep 2015 Av villacaliforniai TeknikLämna en kommentar

Hittade en blogg som beskrev ”pisshuvuden”, som jag rebloggar här nedan…

Sedan finns ju dessutom de här riktigt svåra fallen som inte bara är pisshuvuden utan dessutom rejält dumma och aggressiva – på fackspråk kallas de ”satans jävla pisshuvuden” – som inte nöjer sig med hockeytröjor utan tycker att det är en god idé att spöka ut sig i Ku Klux Klan-mundering (trots att KKK de facto traditionellt har tyckt illa om och sett ned på finländare) eller någon sorts nazistutstyrsel. De mest extrema, mordiska pisshuvudena hötter dessutom med bobollsträn eller kastar brandbomber.

Konsten att flyga

Efter en längre tids funderande har jag kommit till att de flesta problemen i samhället beror på att det finns så många pisshuvuden (engelska: asshole).

Någon exakt siffra finns inte att tillgå, men utgående från empiriska fältstudier skulle jag uppskatta att omkring 15% av människorna i en given population är pisshuvuden. Genuint otrevliga, elaka, rasistiska, hatfulla och själviska.

Grejen med pisshuvuden är att denna egenskap inte är utmärkande för någon speciell etnicitet, språkgrupp, nationalitet eller samhällsklass. Eller kön, för den delen, även om män enligt vissa studier har en aningen större sannolikhet för att vara pisshuvuden än kvinnor. Hur som helst, pisshuvudena är överlag relativt jämt fördelade i den globala populationen.

Utbildningsnivå och intelligens korrelerar inte heller på något sätt med en människas sannolikhet för att vara eller bli ett pisshuvud. Det är fullt möjligt för en person att ha en intelligenskvot på 180 och / eller 180 miljoner på…

Visa originalinlägg 935 fler ord

Pressmeddelande #bloggswe

Den 28 Sep 2015 Av villacaliforniai TeknikLämna en kommentar

11215722_10156092506930652_1989641825239958460_n

PRESSMEDDELANDE 2015-09-28

Nu slutar biljettinköpen, myndigheterna måste ta sitt ansvar

Refugees Welcome to Gothenburg meddelar härmed att våra biljettinköp tillflyktingar upphör. Detta då arbetsuppgiften blivit ohållbar, eftersom vi inte längre kan samla in pengar från privatpersoner för att sköta myndigheternas arbete.

Idag, den 28 september, upphör vi att köpa biljetter till andra orter än Göteborg åt flyktingar som kommer till Göteborgs Centralstation och N.E.-terminalen. Det är med stor sorg vi volontärer släpper denna arbetsuppgift, men insamlingen av pengar har blivit ohållbar. Den största risken just nu är att flyktingar som vill ta sig till andra orter, som inte har egna medel, tvingas sova på Göteborgs centralstation. Är det bemötandet vi vill ge till våra medmänniskor på flykt?

Eftersom varken Göteborgs kommun eller Migrationsverket tar ansvar för människor som befinner sig i så kallad transit, har Refugees Welcome to Gothenburg hittills, för insamlade medel från allmänheten, köpt biljetter till de flyktingar som haft behov. Totalt har vi köpt biljetter för över 550 000 kr från SJ AB.

– Det är oacceptabelt att ett statligt företag tjänar pengar på människor som flyr sina hem. Människor som vi möter dagligen har lyckats ta sig hit genom en farlig resa över europeiska kontinenten. Att få ett värdigt bemötande, en plats att sova på och möjlighet att ta sig vidareborde vara en självklarhet, säger Pernilla Stamm’ler Jaliff, presstalesperson för Refugees Welcome to Gothenburg.

Då Refugees Welcome to Gothenburg inte längre klarar av att hantera biljettköpen kräver vi nu att kommunen och Migrationsverket tar ansvar för att skapa transitboenden för människor i väntan på att ta sig vidare, samt att SJ AB står för biljettkostnaderna. På detta sätt tvingas inte de män, kvinnor och barn som efter en långflykt genom hela Europa kommer till vårt Göteborg sova på centralstationen eller, än värre, utomhus.

RefugeesWelcome to Gothenburg

kontakt@refugeeswelcomegbg.se

I dag fick alla en liten bit av mig #bloggsve

Den 18 Sep 201518 Okt 2015 Av villacaliforniai Vardag3 kommentarer

Klockan ringer 05:00 och jag vaknar. Trött, det har varit många tankar i huvudet senaste dygnen. Får i mig ett par baljor lut (=kaffe) och världen är inte lika suddig längre. In i duschen och blir lite renare än innan. På med kläder, hastar förbi kaffemuggen innan jag tar ut vovven på en promenad. Det blåser kallt och är fuktigt och inser snart att det inte längre är väder för att gå i kortärmat och väst. Kramar om vovven och förklarar att han inte kan följa med idag.

Han kryper ihop med svansen mellan benen och lägger sig i sin korg. Sätter mig i bilen för att styra till pendeltågstationen. Klockan har gått fortare än jag räknat med. Fyra minuter innan beräknad avgång av tåget parkerar jag bilen och får ta lite längre steg än vanligt.

Sitter i min fåtölj med tanken om att om 25 minuter kliver jag tåget för att ge mig an en ny dag med Refugees Welcome to Gothenburg. Framme och vet inte vad som händer idag, inte minsta aning. Köper ytterligare en balja lut och går runt i området och tänker tillbaka på de andra dagar jag varit med. Alla chockerande besked som med gemensamma krafter oftast har slutat gott för dessa som flyr krig och elände i världen.

Klockan närmar sig åtta och jag drar mig till mötesplatsen. Snart träffar jag på Platsansvarig i organisationen och på kort tid bestämmer vi det viktigaste och jag hjälper till att hämta saker från lagret så vi kan förbereda flyktingmottagandet. Fiat och jag går ut till vår lastbil där vi har vårt lager med kläder, skor, väskor mm. Jag förbereder där och öpnnar, gör en snabb inventering av vad vi har, och vad vi behöver. Min kollega kommer strax. I dag går jag utanför organisationen så jag har inget ansvar utan försöker organisera upp, och försöker hitta brister i organisationen.

Nu kommer kollega två och nu är de två ansvarig för arbetet men jag skall ändå ha ansvar.
Jag styr upp deras arbete och försöker informera om de brister jag tidigare hitta och att vi jobbar på samma sätt, för att underlätta för alla….

Jag vet mitt icke ansvarsområde som jag har ansvar för. Idag har jag fått rutinerad toppenpersonal, så jag känner mig lugn. Försöker lösa de andra problemen jag lovat att göra, men pga att vissa utomstående inte hör av sig, så kan jag inte göra så mycket med det. Nu kommer ett större gäng som behöver vår hjälp. Jag tog på mig långärmad vindtät jacka och många i gänget som kommer har bara T-shirt, shorts och badskor på sig. Till de sämst skydde mot vädrets makter, får de lite snabba kläder innan de får mat, vatten. Nu kommer nästa gäng som fått mat, vatten och en kram och ett värdigt välkomnande. Helt plötsligt står vi in för uppgiften att klä upp individer med strandmode a la riviera till svensk klimat. med helst jeans, en bättre tröja, en värmande jacka och strumpor ock skor. De får en tandborste, tandkräm, tvål, lite lukta gott. Männen får rakartiklar och vad kvinnor får extra kan ni räkna ut själva.

Man får klappar, kramar, ord som jag tror betyder tack, och vad ögonen säger kan bara ögon säga.
Helt plötsligt kommer ett yngre par med ett knyte på armen. Förstår att den barnen bara är tre månader gammal. Klappar på kinden och får ett leende till svar. kliar lite på magen och leendet växer ytterligare. De får en barnvagn så de slipper bära knytet på armen som kan bli tungt. Deras ögon är som kamerablixtrar av glädje. Klappar den lille på kinden igen där den ligger i vagnen och munnen blir ett stort leende. De väntade att den lille skulle komma till världen, så att de kunde fly. Innan de satte sig i den rangliga båten som skulle föra dem över Medelhavet övervägde många saker. Vi drunknar heller i varandras famnar på Medelhavet, på väg till frihet och trygghet än stannar där hoppet sedan länge har svikit dem. De lämnar landet där guldet sedan länge förvandlats till sand. Det skär i hjärtat att höra detta. en samtidig så glad att de kommit hit, där de kan känna trygghet och det värsta är över. Nu kommer nästa grupp behövande, en grupp Romer som under många år varit förtrycka i sitt land. Vad gör man???
Man känner sig så otillräcklig och vill hjälpa även dem. Vi är en organisation som byggts upp för just för flyktingarna,och de måste gå i första hand. Det finns många andra organisationer som ställer upp för denna grupp. Men visst, har vi saker vi kan undvara, så får de också. Men många i deras situation är desperata och ta varje chans… Vad göra. Bi har inte resurser att hjälpa alla, för då hade vi gjort det. Idag stod jag ensam inför det problemet och ingen hjälp från någon annan. Men vi var en man extra stark och medan jag försökte styra över flyktingarna till bilen, så föste jag likt en fåraherde ihop gruppen Romer,men syftet var gott. I 45 minuter så samtalade jag med Romerna, berättade om att de hade några mynt i sina pappersmuggar och visade upp min plånbok där jag endast hade en nyckel. Jag berättade om flyktingarna som flytt från bomber och granater, och kom på jösses vad man kan berätta med ord från svenska, engelska och tyska. Jag hade både armar och ben som också pratar.
De fick också berätta sina historier och i lugn och ro, om hur vi svenskar spottar på dem, hur vi askar i deras huvuden dr de sitter med sina muggar, och hur vi svenskar snor mobiltelefoner och ger till dem för att ringa polisen och påstå felaktigheter. De berättade om hur deras situation ser ut i sina hemländer och varför de tagit beslutet att söka lyckan här.
Det var gripande att höra alla dessa berättelser, eller?
Ärligt talat förstod jag inte många ord av vad de sade, men jag lyssnade och lyssnade och lyssnade.
Läste deras mimik och försökte så gott det gick de mina ansiktsuttryck tillbaka som om jag förstod.

Jag tror de kände sig accepterade när någon lyssnade, någon brydde sig. Resten av dagen var det lugnt på fronten. Men var gång jag mötte dem någonstans så fick jag ett leende och i några fall även en klapp på armen.
Visst var den byxan någon fick, den skjortan eller skorna, viktiga, men samtidigt kände jag att det viktigaste var att jag, lyssnade på vad de ville säga.

Vid 12-tiden kom Kjelle Bergqvist som ha lovat. Han ville ta farväl av de han köpte hotellrum för. En familj på sex personer som gjort samma resa som den lille grabben jag berättade om. Vi hade en tvillingvagn till de minsta på tre månader på väg. Två nätter på hotell där de kunde vila ut, duscha och komma till sans istället för det tält migrationsverket hade erbjudit sig att ordna för familjen på en gräsmatta någonstans.

Nu är jag trött och på väg till sängen, men kommer att drömma om alla kramar, leenden och glittrande ögon…