Att hamna en vecka på eb psykiatrisk klinik behöver inte innebära att man är sur, otrevlig, bara gråter och i värsta fall är nerdrogad. Det händer alla någon gång att man behöver vård ibland på sjukhus, ibland av närstående eller en vän.
Även om det händer mig att jag slås ner av saker som påverkar mig, så kan professionell samtalspart vara befriande. Vilket jag var i behov av för ett litet tag sedan. Men att komma in till öppenvård är idag inte lätt.
Jag fick ganska snart tillåtelse för utevistelse och ett par gånger permission till att lämna Sjukhusområdet. Det viktigaste var ju att få samtalsterapi med rätt personer, vilket jag fick. En glad prickar, som jag oftast är, så var det en befrielse att få prata med personer med rätt kompetens. Mina utevistelser blev mina dagliga promenader precis som vanligt. Från avdelningen till huvudentrén passerade jag sjukhuskyrkan och även andaktsrummet. Dit smög jag ofta in, lyssnade på stilla musik och njöt av tryggheten på sjukhuset samtidigt som jag hade trygghet i att Vovven var i tryggt förvar samtidigt som bror kom till och från jobbet plus hade sin trygghet.
Som social och glad blev jag ofta placerad med personer som behövde muntras upp. Jag blev ett ljus i mörkret för vissa, inkl personalen. På kvällen ibland blev det en kopp kaffe vid deras skiftsbyte, ibland med frågelek typ TP.
Så bara för att man mår dåligt psykiskt och hamnar i en livskris, så behöver det inte alltid märkas utåt, man behöver inte vara sur och otrevlig.
Bilden ovan är från meditationsrummet på sjukhuset.
