Jag ligger på en låst avdelning med har frigång inom Sjukhus området.

Jag är ute och promenerar så mycket som möjligt och jag känner att mina ben blir stadigare och stadigare. Tyvärr tappade jag mitt aktivitetsband i snurrigtheten hemma och polisen vill ha iväg mig till sjukhus så forts som möjligt. I o med att jag kunde stå på benen med hjälp så avstod vi ambulans och jag åkte polisbil till akuten. Trots att jag vräkt i mig ca 150 tabletter, så var der ingen större fara utan jag blev snabbt vidarebefordra till en psykiatrisk avdelning. Under första dygnet var jag inlåst tills jag hade fått prata med läkare, som godkände frigång inom Sjukhus området. Det utnyttjar jag flitigt både för rökning men frisk luft och att röra på mig. Det går sakta men det går och rätt håll.

Nu hoppas jag på kurator samtalen i morgon och att jag snabbt blir kallad till öppenpsyket och får en psykolog som jag får förtroende för. Förra gången fick jag en kurator som lekte psykolog och der gick åt skogen. En läkare som satsade på karriär i stället för patienter funkade inte heller vilket gjorde att jag förlorade minst 5 år av mitt liv den gången.

Andra gången stoppade jag i mig 100 propavan, fick dricka mängder med aktivt kol och i minst tre dagar blästrade jag toalettstolen. Fick ligga inne en natt och när jag kunde stå någorlunda på benen, så blev jag hemskickad i taxi, då de inte hade plats för mig.

Jag tror att det är någon där uppe som tar vid och hjälper mig, när inte vården funkar….

I dag har jag finfin personal som bryr sig, och känner mig helnöjd.

Tack alla fina människor både personal och patienter, ni gör livet värt att leva….