Kategori: Äldreomsorg

Jag mår så gott!

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10094834

 

Detta jag nu beskriver tror jag inte bara gäller oss utan många andra som har behov av vård och omsorg även om jag använder oss som exempel.

Nu har vi haft det bara så underbart i en vecka när vi varit ensamma.

Mor mår bra, bror mår bra och jag ser livet komma tillbaka till oss..
Livet leker och ljuset finns där borta i horisonten.

Här om dagen skrev jag på twitter att jag mår så bra så det nästan borde vara förbjudet.

Men varför har vi det så bra just nu?
Vi avstår för tillfället hemvården av mor och mor är så mycket lugnare.
Himmelen är grå ute men ändå skiner solen på oss och det bara är så vackert.

Man vad jag inte förstår är varför det är sådant väsen som fort hemvårdpersonalen är här.

Mor blir orolig, hon gråter får panik och ibland ångest och jag behöver sitta med henne en bra stund för att lunga henne.

Men varför skall det behöva vara så och varför skall det enda alternativ som de vetande ser vara att mor skall till ett hem?

Mor vill bo med sina pojkar vilket hon säger både till mig och andra.
Hon säger också varför lyssnar de inte på mig och mina åsikter och vad JAG (mor) vill.

Jag har vuxit upp med handikapp i familjen och ser inte något konstigt att någon inte är ”som alla andra”, och måste alla vara det?
Det viktiga är väl att vi är oss själva under de förutsättningar som ges.

Varför inte ge oss de verktyg som behövs för att kunna leva så som vi vill istället för att stjälpa oss.

Vi tillhör de få procenten i ”vår” omsorg som har aktuell genomförandeplan mycket beroende på mig och att jag har kämpat för detta. Det finns också en ”nödutgång” i den som säger att de alltid har möjlighet att jag hjlper till eller helt tar över om någon känner att det inte fungerar riktigt som det skall, varför inte utnyttja det?
Drabbas mor av panik, så kan man bara inte fortsätta utan då måste hon lugnas.

Jag vet jag har sett mor med ångest och panik tidigare i livet och har då kunnat trösta.

Mor är lika mycket en individ som du och jag och skall då behandlas utifrån det. Mors omsorg skall också utgå från en personcentrerad insats där hon behandlas som en person och inte en diagnos. Man skall inte få henne överstökad och att hon sedan lugnar sig.

Där ser jag att det måste till en attitydförändring hos vissa.

Säkert finns det de som försöker snåla in lite på tiden hos de behövande för att få lite längre rast men samtidigt så är mor inte en person i beslutet utan ett antal åtgärder, åtgärder som beräknas ta si och så lång tid innan de måste till nästa person.

En vän skrev så här på Facebook:
”Fy så hemskt!När det kunde vara en mysig förtroendegivande stund för din mor inför natten.Men jag känner igen problemet.Jag själv kör varje kväll 1,5 mil för att natta min mamma.Hemtjänsten skall ju göra det men mamma blir ju bara orolig hela natten när hon känt sig dåligt bemött.Då ringer hon mig i förtvivlan och försöker berätta vad som hänt.Det slutar alltid med att jag får åka till henne för att trösta henne mitt i natten.De flesta av personalen är underbara men så finns dessa som inte begriper bättre och raserar allt förtroende.Ett kärleksfullt bemötande betyder allt men att det är så svårt för vissa.Övergrepp och kränkning kallar jag det här.”

Personen fortsatte i ett senare inlägg:
”Jag förstår att du blev ledsen.Särskilt som sjukgymnasten ordnat så att alla skall arbeta samstämmigt och så kommer en sådan här hurtig besservisser och raserar allt ihop.Det hjälper inte hur mycket utbildning vissa får de förstår inte i alla fall.Ett kärleksfullt bemötande är A och O.Sedan gäller det att vara absolut närvarande i nuet och kunna läsa av din mors reaktioner och spinna vidare på det som hon mår bra av. Det är ett varsamt arbete att få din mor att känna tillit igen.För något måste ju ha hänt eftersom hon lätt blir upprörd i dessa situationer.Denna händelse du skriver om här är ju en bekräftelse på att sådant kan förekomma.Sådana här personer sätter ofta prägel på gruppen om de är informella ledare och deras jargong smittar av sig och blir till en norm. Här behövs krafttag av chefen och en tillrättavisning så att allt personal förstår att så här förhåller man sig inte till människor.”

En annan person säger så här:
” Jag blir så ledsen och besviken på personal som inte kan ta till sig det som en gång är bestämt….men tyvärr känner jag igen det… och det hjälper inte att annan personal säger till på P-möt…det har jag provat…måtte chefen ta tag i denna personal…ingen löneförhöjning där inte. Jag blev inkallade till chefen en gång och hon sa att personal tyckte jag var jobbig….jag frågade är det någon boende eller anhörig som klagat på mig…nej det var det inte…då svarade jag då bryr jag mig inte om vad personal säger om mig…bakgrunden var att jag var lite för populär bland de boende…;))”

Som följd av diskussionen kom en fråga:
”Det är intressant detta med varför det tydligen så lättvindigt sattes diagnosen, stämpeln, demens på,din mor. Har du aldrig fått någon, om ens urskuldande, förklaring till detta?”

Jag gav ett långt svar på det:
” När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.

När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.

Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.

Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.

De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….

Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.

När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.

Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.

Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.

Men jag vet inte vem som satt demensdiagnosen och på vilka grunder.”

Nu skall jag njuta livet med mor och bror, hemvården får titta på, på avstånd.
Vi kan njuta och gruppen kan försöka hitta möjligheter till att smarbeta och att inte vissa raserar för mor, oss och sina kollegor.

Vi tänker må gott en tid och sedan får vi se hur vi fasar in hjälpen igen men då kommer jag att leka vår herre och personligen placera personalen på höger respektive vänster sida.

Image courtesy of stockimages at FreeDigitalPhotos.net

Piller istället för god vård och omsorg

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-100132917

Vi är nu inne i en kris igen med omsorgen.
Alla problem med mor började med när vi tog in omsorgen med hemvård mm.
När hemsjukvården kom in e

scalerade allt.

Mor var orolig när hemvården kom och ropade efter mig, det försöktes lösas med piller, lugnande i olika slag.
Dagpiller, nattpiller och vid behovspiller.
Till slut på bara några månader så kom det tnga artelleriet in, Mor blev förgiftad, och ännu mindre vetande än hon skull behöva vara.
Vad visste jag om medicin, jag litade på vården och omsorgen att de visste vad de gjorde och hade erfarenhet.

I dag är jag mycket klokare och förstår att rubriker som ibland dyker upp att piller används istället för att ge god omvårdnad är sann.

Visst god omvårdnad kostar pengar och piller är billiga. Lagarna som styr en människas behov är också ramlagar som säger att en människa skall ha skälig levandsstandard.

Jag personligen är övertygad om hennes demenssjukdom men den är inte värre än att hon förstår vad som händer.
Mor vill gärna känna närhet och vill kramas och ge en puss och ofta viskar hon i mitt öra ”jag älskar dig” och ”tack för att du tar hand om mig”.

I höstas när läkaren och SSK gjorde hembesök efter att mor blivit pigg igen, efter senaste förgiftningen så gjorde han bedömningen att det är verksamhetscheefen för hemvården som får ta ansvaret för att personalen känner sig trygg och säker, då problemet är där. Det är inga piller som skall till utan det handlar om god och säker omvårdnad.

Verksamhetschfen hara anklagat mig för att missköta mors mediciner detta efter att personalen sagt sina påpekanden.
Hon måste tänka på personalen, är hennes syn på saken.
Men personalen måste ju kunna må bättre om de får den tid som behövs för att ge rätt vård och omsorg.
Det är insatserna som är beviljade och INTE tid och insatserna är är standardiserade vilket innebär att det är så långt ifrån personcentrerad det kan komma.

Jag ser ju en annan bild än vad vårdpersonalen ser.
Jag ser en lugn och harmonisk mor som vill bo med sina pojkar, hon vill vara aktiv och följa med.
Hon vill till affären och handla, hon vill följa med på hundpromenader hon v ill hjälpa till med matlagning och städning mm.
HOn vill vara aktiv efter det förutsättningarna som behövs.Hon blir orolig när hemvårdspesonalen är här och ibland sitter den oron med i flera timmar och jag skall trösta och värma henne.

Hemvårdspersonalen ser oftast en person som verbalt anklagar dem för olika saker och protesterar ibland vägrar att göra som de vill på sina 30-40 minuter de har tillgodo för omvårdnaden. Frisören var här och mor somnade i stolen, mor njöt av fotvårdsspecialistens omsorg. Hon njuter vid träningen när sjukgymnasten är här och vill aktivt träna för att bli bättre.

Hon säger till mig och sjykgymasten att hemvårsper

sonalen inte lyssnar….
De bryr sig inte om vad hon känner och jag sitter som en åsna och vet inte vem jag skall tro på.

Chefen försöker övertala mig att mor behöver in på ett hem, dit hon inte vill och även vi barn i dagsläget inte vill att hon hamnar.
Alternativet för mor är och så drar hon med en låtsaskniv över halsen. Ibland förtydligas detta med att verbalt säga ”jag vill dö”.

Framför mig ser jag en dam från förra året där jag får hjälpa till med toabesök, promenader och aktivering i stället för att sitta fastlåst i rullstolen under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kallt kaffe framför sig.

En aktiv social människa som vill prata och umgås, även om man kanske säger fel saker ibland, blir till en fånge i en isoleringscell.

Ingen brydde sig vare sig om vad jag sade eller påpekade.

Isoleringscell är det vad som kallas skälig omvårdnad och levnadsvillko

r????

Både jag och bror besökte mor så gott som dagligen och fick ofta höra att vi behöver inte komma dit och mata henne, de ser till att mor får i sig den mat hon behöver.
Vi gick inte dit för att mata mor, vi gick dit av kärlek för att njuta av mors ömhet och kärlek. Vi gick dit för vi älskade mor och vi ville njuta av den person som för många år sedan födde oss och uppfostrade och lärde oss leva livet.

Varför skall mors ”tvingas” till ett hem som varken hon eller vi vill, ett hem som vill ge henne medicin (drogas?) henne för att kunna arbeta och ge henne omvårdnad.
Jag är medveten om att mor kommer att bli sämre och kräva mer omsorg, men då måste det vara efter mors behov av bästa vård och inte politiker som försöker att spara in ytterligare kronor och dra in på vård omsorg.

Är det bara jag och bror som vill se mor ha livskvalitet även som dement, är vi så unika i vårt land?

Image courtesy of Feelart at FreeDigitalPhotos.net

Personcentrerad omvårdnad

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg5 kommentarer

xperia 640
Läser socialstyrelsens information om personcentrerad vård. Anledningen till detta är det uttalande en omsorgspersonal gjorde efter kvällsbesöket i torsdags kväll.

”Det är lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund.”

Detta uttalande är så långt ifrån en värdig människosyn man kan komma.

Personligen är jag övertygad om att mor har en demenssjukdom, detta trots att ingen utredning har gjorts förutom två minnestester för ca 3 år sedan.
Efter att far dog blev jag den person som numera är familjens överhuvud. Jag älskar min mor över allt i världen och min bror som är utvecklingsstörd pga medicinsk felbehandling likaså.
Mor och bror älskar mig, vill bo med mig, vill leva med mig, umgås med mig och litar på mig.
Jag har valt detta livet själv, utan att någon har tvingat mig och det är jag stolt över.

När jag förra året förstod att inte allt stod rätt till på boendet mor tillfälligtvis var på och troligen skulle bli hennes hem de sista åren i livet, började jag rota i det hela.
Allvarliga brister upptäcktes på vårdcentralen men också på kommunens boende då de inte gjort erforderliga kontroller av journaler och medicinlistor. Trots mina påpekanden om att något var fel så ignorerades jag hela tiden. Trots att jag personligen tränade mor att hålla hennes funktioner vid liv, gångträning mm och bevisade att mor kunde gå om hon fick smärtlindring och behandlades utifrån sina förutsättningar, så reagerade ingen.
Semestertider och tillfällig personal gjorde inte saken sämre.
En sjuksköterska som inte ville lyssna och hänvisade till journaler och betraktade mig som mindre vetantande, eller rent utav dum i huvudet. Detta får hon naturligtvis tycka men hon skall behandla mig professionellt och ta min oro på allvar, vilket hon INTE gjorde.
Personalen lyssnade heller inte på mig och ännu mindre på mor. Visst, mor var inte på en demensavdelning vilket heller inte varit nödvändigt, då mor inte var så sjuk att det var nödvändigt.
Mor var förgiftad av risperidon så till den milda grad att hennes medvetande var avtrubbad. Till och från var hon som en zoombie.  Under nästan tre månader efter avslutad behandling av medicin så hade hon fortfarande parkinsonism och troligen då även starka muskelsmärtor och stelhet av medicinen.

Trots att vården och omsorgen vet detta så behandlar de henne bara som en dement individ.

På vårdcentralen är vi ett av sju fall där det är likartade problem. Missad journalföring, missade remisser och epikriser. Vårdcentralen använde sig inte av regionens gemensamma avvikelsehanteringssystem. På socialstyrelsen är vi ett diarienummer. I kommunen är vi ett personnummer men för oss är vår mor en människa av kött och blod med känslor, tankar och rädsla.

Jag har hela tiden trott att kommunens omsorg skulle ta ansvar för sina anställda och informera dem om vad som gäller, hur man skall arbeta med personer som har demenssjukdom. Att personalen blir informerad och vet vad som gäller men också att de arbetar efter dessa riktlinjer.
Vad är det för mening att göra upp genomförandeplan på genomförandeplan när många struntar i den. Vad är det för mening när viss personal väljer att köra sina egna race och strunta i allt som sägs i förordningar och lagar. Varför skall jag vara den som skall läsa in mig på texter hur man arbetar med sjukliga personer och lära personalen.

Jag var under helgen inne på socialstyrelsen sida ”äldreguiden” och tittade.
När jag läser uppgiften om  ”Delaktighet vid planering av hemtjänsten” så är siffran för vår omsorg 11% medan rikssnittet ligger på 66% och kommunsnittet på 88%. Näst sämsta är 56%
Vad är det för fel på vår omsorgsgrupp i hemvården?
Ibland önskar jag att vi hade alternativ till kommunens omsorg så man kunde byta för att se om det blev bättre. Ibland funderar jag på att byta kommun för att slippa detta helvete.

Jag vill också i sammanhanget säga att det finns mycket bra personal också, som gör sitt bästa och verkligen försöker fåt ill det på bästa sätt. Ni är UNDERBARA!

Socialstyrelsen skriver om personcentrerad vård följande:
Fokuserar på personen och inte sjukdomen, tar utgångspunkt i den sjukes upplevelse av sin verklighet, syftar till att bibehålla och bevara den demenssjukes personlighet trots sviktande funktioner, strävar efter att förstå vad som är bäst för den demenssjuke utifrån dennes perspektiv och bekräftar den sjuke i dennes upplevelse av världen och involverar den sjukes sociala nätverk i vården. Det personcentrerade förhållningssättet gör omvårdnaden och vårdmiljön mer personlig och erbjuder den demenssjuke möjlighet till medbestämmande och strävar efter att förstå beteenden och psykiska symtom ur personens perspektiv och att värdera upprättandet av en identitetsbekräftande relation som lika viktigt som att prioritera rätt utförda vårduppgifter. Personalen uppmuntrar aktivt den demenssjuke att fatta beslut om sin egen vård och de tillägnar sig rutiner som operationaliserar grundidén med en personcentrerad omvårdnad som till exempel att använda sig av information om den demenssjukes livsmönster, värderingar och preferenser och att de är beredda att underlätta för den sjuke så att denne kan bli en aktiv samarbetspartner utifrån sina förutsättningar.

Få det överstökat – hon lugnar sig

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

Detta är är en händelse som jag beskrev på Facebook och fick många att reagera.

Bengt Larsson
”Det är lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund.”
Är det så man arbetar med en demenssjuk person?

 

Person 1

Om du menar dusch har jag en viss förståelse ….påminner mig om när mina barn var små och inte ville det jag ville … som tur va var det glömt efter en stund. Men för barnen blev det en lärdom för den demente ÄR det glömt .;//

 

Bengt Larsson

Det handlade om byte till nattkläder och arbeta med mor så hon inte blir upprörd utan får förtroende för personalen. Det motverkar det som jag och sjukgymnasten arbetar för att ge mor livskvalitet tillbaka. Varför skall vi gemensamt kämpa för att ge mor dubbel tid för omsorg när enskilda motarbetar detta?

 

Person 1

Helt annan sak … Men nog så svårt men borde gå med mycket tålamod rätt inställning och känsla för sitt jobb 😇

 

Bengt Larsson

Jag och sjukgymnasten arbetar för att mor skall få förtroende fler ALLA men då förstör någon något. Vad hon tycker och känner och tänker ger jag blanka fasiken i men personen skall arbeta professionellt i sin yrkesroll…

 

Bengt Larsson

Person 2 Hur hade du själv valt att göra i denna situation? Fel kommer att göras och vi kommer inte ner i en nollnivå men med denna inställning så anser jag att detta som ett sätt att rasera det de flesta arbetar för…

 

Person 2

Om jag var i din sits…är det vad du menar? Ja jag hade nog gjort precis som du.

 

Bengt Larsson

Jag har inte gjort någon formell anmälan men jag har pratat med anhörigstödet och hon kommer att ta det med chefen…

 

Person 2

Ja det kan nog räcka. Man får ju välja sina strider.

 

Bengt Larsson

Jag kan ju alltid stoppa personen…
Men jag tycker det är viktigare att chefen får chans att belysa problematiken men också att det MÅSTE arbeta efter genomförandeplanen som finns. I den står också att jag är behjälplig och även tar över om personalen känner att det är jobbigt för dem eller mor…

 

Person 3

Fy så hemskt!När det kunde vara en mysig förtroendegivande stund för din mor inför natten.Men jag känner igen problemet.Jag själv kör varje kväll 1,5 mil för att natta min mamma.Hemtjänsten skall ju göra det men mamma blir ju bara orolig hela natten när hon känt sig dåligt bemött.Då ringer hon mig i förtvivlan och försöker berätta vad som hänt.Det slutar alltid med att jag får åka till henne för att trösta henne mitt i natten.De flesta av personalen är underbara men så finns dessa som inte begriper bättre och raserar allt förtroende.Ett kärleksfullt bemötande betyder allt men att det är så svårt för vissa.Övergrepp och kränkning kallar jag det här.

 

Bengt Larsson

Jag var så ledsen i går kväll efter händelsen och onödigt och tråkigt.
DEttsa speciellt när sjukgymnasten drog igång mötet för att alla skall jobba på samma sätt.
Mor funkar så fint så länge det är lungt men hamnar hon i paniktillstånd så blir det tilt helt och hållet. I kväll och i morgon förmiddag har vi avbokat hemvården och troligen blir det hela helgen. Men jag skall orka också…
Men brorsan (utvecklingsstörd) mår heller inte bra av mors skrikande när hemvården är här.
Och varför somnar hon i stolen när frisören var här, varför njöt hon i fulla drag när forvården var här….
Varför gillar hon när sjukgymnasten är här och vill träna för att komma tillbaka lite grann till livet.

Jag känner själv att det skall bli underbart med en ”ledig” helg utan vårdpersonal….

 

Person 3

Jag förstår att du blev ledsen.Särskilt som sjukgymnasten ordnat så att alla skall arbeta samstämmigt och så kommer en sådan här hurtig besservisser och raserar allt ihop.Det hjälper inte hur mycket utbildning vissa får de förstår inte i alla fall.Ett kärleksfullt bemötande är A och O.Sedan gäller det att vara absolut närvarande i nuet och kunna läsa av din mors reaktioner och spinna vidare på det som hon mår bra av. Det är ett varsamt arbete att få din mor att känna tillit igen.För något måste ju ha hänt eftersom hon lätt blir upprörd i dessa situationer.Denna händelse du skriver om här är ju en bekräftelse på att sådant kan förekomma.Sådana här personer sätter ofta prägel på gruppen om de är informella ledare och deras jargong smittar av sig och blir till en norm. Här behövs krafttag av chefen och en tillrättavisning så att allt personal förstår att så här förhåller man sig inte till människor.

 

Bengt Larsson

Ja du Person 3… Enl sjukgymnasten är det tre grupperingar bland personalen och de verkar omöjligt att ena dessa. Tanken är ju att personalen skall sköta träningen så småningom, men det verkar döfött Tills vidare är det jag och gymnasten som sköter detta.
Förra veckan frågade gymnasten mor vad som är jobbigt när jag inte är närvarande och då berättade hon att dom (hemvården) inte lyssnar på henne.

Det är detta som föranledde mötet.
Min kontaktperson frågade mig dagen efter mötet om jag känner mig bekväm i situatonen, vilket jag inte gör. Det gör inte hon heller…
Vi har varit tvungna att backa från vissa ståndpunkter bara för att personalen skall kunna försöka arbeta på samma sätt allihopa!

Jag vill säga att den kontaktpersonen hade jag som kontaktperson även för far under tre år och jag litar så kollosalt på henne och jag tror det är ömsesidigt.

Kommer att prata vidare med sjukgymnasten på måndag och överväger att stoppa henne från vidare besök.

 

Person 1

Jag blir så ledsen och besviken på personal som inte kan ta till sig det som en gång är bestämt….men tyvärr känner jag igen det… och det hjälper inte att annan personal säger till på P-möt…det har jag provat…måtte chefen ta tag i denna personal…ingen löneförhöjning där inte. Jag blev inkallade till chefen en gång och hon sa att personal tyckte jag var jobbig….jag frågade är det någon boende eller anhörig som klagat på mig…nej det var det inte…då svarade jag då bryr jag mig inte om vad personal säger om mig…bakgrunden var att jag var lite för populär bland de boende…;))

 

Bengt Larsson

Förstod av en granne tillika vikarierande här att ingen våga säga något om någon annnan då det ”bara” blir tjafs och att de inte skall lägga sig i…

 

Person 1

Höj taket…

 

Person 4

En fråga/tanke : varför skall träningen delegeras till personalen ? Alla medborgare skall ha rätt till träning på samma villkor som alla andra ! De som behöver skall även erhålla träning i sin ordinarie bostad av sjukgymnast (om behovet är det) ,givetvis skall man då betala som ett besök. De senaste åren får ytterst få äldre den träning/rehab som de har rätt till ! En förändring behövs.

 

Person 1

Person 4 ..det var bra så är det till 99% alltid att träning blir delegerad till personal … Och därmed släpps allt vind för våg….varför läggs ansvaret ut på oss personal …?

 

Bengt Larsson

Träningen skall ske som en daglig rutin i arbetet med mor. Mor skall kunna förflytta sig själv alternativt att ”turner” används mellan säng och rullstol. I dag använder hemvårdspersonal lift medan jag håller i mors händer så hon ställer sig upp tar några steg för att sätta sig i stolen. Träningen är 8 månader försenad pga brister i journalföring på vårdcentralen. Mor har troligen en demenssjukdom, ej utredd. När mor kom till korttidsboendet för återhämtning efter medicinförgiftning behandlade henne som dement och ej förgiftad av medicin, vilket hon var akut intagen för på sjukhus.

 

Bengt Larsson

Jag har tagit tillbaka det mesta av ansvaret av mor pga den vanvård hon utsattes för. Kommer en person till korttidsboende för återhämtning efter medicinförgiftning, så skall hon där inte behandlas som dement. Hur och vem som satt demensstämpeln på henne utan utredning, vet jag inte…. Det som gjorts är två minnestester för nägra år sedan, på min begäran. Mer vet jag inte….

 

Person 2

Det är intressant detta med varför det tydligen så lättvindigt sattes diagnosen, stämpeln, demens på,din mor. Har du aldrig fått någon, om ens urskuldande, förklaring till detta?

 

Bengt Larsson

När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.

När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.

Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.

Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.

De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….

Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.

När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.

Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.

Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.

Men jag vet inte vem som satt demensdiagnosen och på vilka grunder.

 

Person 2

Tack för ditt svar Bengt. Har blivit intresserad av hur lättvindigt det verkar vara att skriva ”Demens” och fel det kan bli pga av en felaktig demensdiagnos.

 

Person 2

Person 4 o Person 1, ja om träningen läggs på personalen måste det vara med signeringslistor, med uppföljningar och genomgångar med sjukgymnast regelbundet för att det skall fungera och inte bli något som efterhand rinner ut i sanden. Ngt man inte hinner med och börjar strunta i att göra för att man inte hinner eller för att det helt enkelt är tråkigt eller tröttsamt att göra det.

 

Person 1

Jag som varit rehab ombud har varit irriterad många gånger på slappheten som infinner sig när sjukgymnasten släpper ansvaret ..

 

Bengt Larsson

Tills vidare är det jag och sjukgymnasten gymnastiken.
Ingen ide att blanda in hemvården så länge de inte arbetar efter den gemensamma genomförandeplanen. Efter torsdagens händelser så är ännu mera negativ.

Funderar starkt på att spärra de två som var här i torsdags just för att protestera….

Genomförandeplansmöte

Den Av villacaliforniai ÄldreomsorgLämna en kommentar

I dag hade vi genomförandeplansmöte. Det var initierat av mors sjukgymnast och mig.

Han har märk att mor inte litar på hemvårdspersonalen pga av att det är många och att alla arbetar på olika sätt.

Gymnastiken syftar till att ge mor tillbaka en del av rörligheten hon förlorade i samband med medicinförgiftningen april/maj 2012. Denna gymnastik skulle satts igång direkt på korttidsboendet dit mor kom för att återhämta sig efter förgiftningen.

Där fick hon ingen hjälp och en kort sammanfattning som jag skrev på Facebook kommer här:

När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.

När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.

Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.

Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem, hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.

De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….

Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.

När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.

Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.

Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.

8 månader efter att mor blev intagen satte kommunen in sjukgymnastik för att reparera skadorna och detta efter att sjukgymnasten hade sett mor.

I o m att hemvårdspersonalen inte kan enas så var det tvunget med detta möte.

Nu hoppas jag att det blir ordning på mors vård och omsorg

Tankar från en omsorgpersonal

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, TankarLämna en kommentar

Stoppat den siste orolige själen i säng, äntligen lugnt och tyst på avdelningen.

Funderar lite på gårdagens möte med en äldre dam…

Känner henne lite flyktigt men stannar alltid och pratar några ord med henne när vi möts. 78 år och relativt frisk för sin ålder, problem med knä och väntar på operation i september. Hon har för vana att alltid gå fram och tillbaka till stan men sen hon fick problem med knä så blir det inte längre av. Åka buss ensam törs hon inte längre. Dom två senaste gångerna har hon ramlat efter att hon fått bussdörren i ryggen, hon hinner inte av i tid. – Man är ju inte lika snabb längre, säger hon. Numera går hon ner till affären bara för att få någon att prata med, hemma är det ju bara väggarna som lyssnar. – Jag är frisk, äter bara en tablett B12 om dagen, mina knän är slut och jag är ensam. Ibland önskar jag att jag blev riktigt sjuk och blev inlagd, då hade jag ju någon att prata med om dagarna. Eller så vill jag flytta in på ditt jobb säger hon och skrattar.

Ja hade det varit så enkelt. Idag ska du ha en demensdiagnos för att få flytta in på ett äldreboende. Du ska befinna dig i en riskzon där du behöver tillsyn dygnets 24 timmar. Men först och främst ska du stanna hemma så långt det är möjligt, ensamhet, krämpor och ångest är inte tillräckligt.

Dagens samhälle… vi är flera miljoner invånare och ändå är ensamheten ett stort problem, inte bara hos äldre. Tänk att det ligger människor ensamma och dör i sina bostäder och ingen saknar dom. Larmet kommer först när det börjar osa skunk i huset… Är det så vi vill ha det???

Dessa tankar hittade jag på Facebook och personen har gett mig tillåtelse att ange dem i min blogg.

Vart är vården på väg?

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & OmsorgLämna en kommentar

Lite rubriker från media

Operationer ställs in på Akademiska

Regeringen ser över sjukregler

Väntetid för vård ökade kraftigt

”Strokepatienter får fel vård”

Sämre vård för personer med ätstörningar

Tvingades söka vård för sonen utomlands

Sökte vård – fick sexleksak

”Sveriges mest kostnadseffektiva vård”

Bra vård men långa väntetider

Kräver bättre madrasser för att undvika trycksår

Södermalmshemmet har vidtagit åtgärder efter kritik

Var femte vill bort från äldreomsorgen

Robothjälp för äldre

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Trygghet och frihetLämna en kommentar

robotforaldre5

 

Sitter och läser en artikel i gp om robothjälp för äldre.

Själv är jag mycket för teknik i omsorgen av äldre och handikappade. Men tekniken skall vara ett hjälpmedel för att kunna ge omvårdnad av människor och inte av mekaniska människoliknande produkter.

Naturligtvis skall dessa produkter finnas för de som vill ha det, men då som tillval.

Min åsikt är att vård och omsorg skall ges av människor till människor. Därtill så kan tekniken användas för att påkalla uppmärksamhet när så nöden kräver. Jag har inget emot att ha teknik som övervakar och bearbetar data men dessa data skall stanna hos den person som har övervakningen. Däremot skall tekniken larma och ge besked när något inte är som det skall vara.

Skulle personen försvinna från sin säng nattetid när den inte skall göra det, då är det ok. Skulle dörrar öppnas under fel tider så är det också ok att larma. Skulle personen ramla och kanske skada sig då är det viktigt att hjälp kommer snarast. Men så långe som allt är inom normala ramar så skall denna information inte lämna den personens hem.

 

Mycket av den bevakning som sker i den behövande bostad kan skötas med hjälp av tekniska lösningar så att man så lite som möjligt blir påmind om att bevakning sker. Utan livet skall påverkas så lite som möjligt utan nya rutiner.

Påminnelse om att ta sin medicin kan ske med hjälp av en syntetisk röst som snällt påminner personen. Skulle nu personen inte ha tagit sin medicin inom ett visst tidsintervall så kan hemvården bli upplyst om detta och då sända personal för kontroll…

 

Likaså kan ju kylskåpsdörren eller mikron övervakas att personen troligen ägnar sig åt matlagning.

Det viktiga är att den behövande känner sig trygghet i sitt boende och kan leva sitt liv på det sätt den önskar.

Med den syntetiska rösten kan man även påminna personen om vad som kommer att hända under dagen. Ex vis så kommer personalen vid 14-tiden för att åka med till vårdcentralen. Hen kan då bli påmind om detta kanske i samband med frukosten att detta skall ske och sedan i god tid innan det sker.

Skulle nu inte vårdpersonal dyka upp inom föreskriven tid så larmas det även för detta.

Tekniken skall anpassas efter människan och individens önskemål och det får aldrig bli så att vi människor skall anpassa oss efter tekniken, och speciellt inte inom äldrevård.

Det viktiga är att människan kan leva så likt sitt tidigare liv utan påverkan och att tekniken blir en trygghet när något inte är som det skall.

Välfärdsjobb är fel i äldreomsorg

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg4 kommentarer

Socialdemokraterna vill byta ut FAS 3 mot ´´välfärdsjobb´´. Det innebär att den som har varit utan jobb i cirka 2 år ska erbjudas en kollektivavtalsenlig lön som ersättning inom främst äldreomsorgen.

Jag är helt överens med socialdemokraterna att FAS 3 jobben måste bort, vilket enligt studier ”bara” är en form av förvaring och oftast inte leder någonstans. Många gånger tror jag att det bryter ned en
Men….
Jag håller inte med att dessa människor skall arbeta inom äldreomsorgen.
Många människor är inte skapta för att arbeta med andra människor, och många gånger i de intima situationer som detta innebär. Jobb inom äldreomsorgen är inte bara ett låglöneyrke utan också ett lågstatusyrke. Att då sätta in denna grupp människor i denna yrkesgrupp gör inte att statusen ökar i nämnda sektor. Jobb inom äldreomsorgen innebär inte att bara vara behjälplig i olika situationer utan också att kunna läsa och tolka den behövandes signaler och tankar. Den biten jämför jag med ett kvalificerat ingenjörsjobb som kräver flerårig utbildning. Vem skulle satsa på outbildad personal på sådana poster?

Visst det behövs mer personal i denna grupp men att fylla på med personer som redan har problem att komma in på arbetsmarknaden är fel. Kommunerna är heller inga änglar när det gäller att ta hand om sina anställda utan använder också olika former av vikariat för att slippa fastanställa personal. Personal inplaceras på olika former av vikariat och när chansen/risken närmar sig för att bli fastanställd så åker de ut i ”kylan” igen.

Länk till SVD:s debattartikel

Länk till DN:s nyhetsinlägg: S vill ersätta fas 3 med välfärdsjobb

Efter att ja skrev detta inlägg har ytterligare en nyhet om just hemtjänst inkommit där ett företag i branschen har ytnyttjat arbetskraftsinvandrare
Länk: Hemtjänst utnyttjade arbetskraftsinvandrare

Hur ska anhöriga orka vårda?

Den Av villacaliforniai ÄldreomsorgLämna en kommentar

Var femte vuxen person, 1,3 miljoner personer – vårdar, hjälper eller stödjer en närstående. Tusentals av dem är 65 eller mer, och fler blir de, i takt med att allt fler sjuka äldre bor kvar hemma. Hur ska de anhöriga orka? Kanske genom avlastning. Och genom att känna efter hur de själva mår.

Jag är en av de anhöriga som kämpar med min mor och bror, men jag har också haft kraft att ta strid för att göra myndigheter på hur fel det många gånger kan bli i vården.

Jag vill här ge lite länkar för oss som kämpar, och kämpar för vård och omsorg värd namnet.

Hur skall anhöriga orka vårda?
Från tidningen veteranen

Nyhetsbrevet Fokus på anhöriga
Från socialstyrelsen