”Det var jätteroligt” #bloggswe

wpid-dsc_1265.jpg
I
 går var det sista träffen för bror och mig i Messy Church, i Hjärtum.
Jag hade redan förra veckan berättat för honom att det nu var dags igen och jag frågade m han ville gå.
Ja jättegärna, var hans svar. Så i går när han kom hem från jobbet, var det bara att byta bil,när han kom hem och färden ställes mot Hjärtum.

Väl där möttes vi av ett dignade bord av tilltugg och kaffe, saft, mjölk med mera. Bror lät sig väl smaka och njöt av gemenskapen.wpid-dsc_1260.jpg

Därefter blev det första delen av två där vi lärde oss några nya sånger som vi skulle sjunga i kyrkan senare, i samband med den lilla gudstjänsten. Ingen tvekan om att bror njöt i fulla drag när vi skulle ställa oss upp och klappa takten och även göra rörelser till musiken. Det märks lång väg att han känner sig trygg i miljön och verkligen deltar i det som sker.

Man blir varm i hela brodershjärtat när man ser honom leva upp på detta sättet.

Dagens tema var barmhärtighet och att vi skall ställa upp och hjälpa varandra, ett tema som ligger mig varmt om hjärtat, vilket ni som följer mig blogg vet om.

wpid-dsc_1275.jpgEfter en stund så var det skiftsbyte och de som hade varit med på musiken fick gå in i rummet bredvid och böra pyssla. Temat där var att göra ”presentkort” för att dela med oss av våra goda gärningar. Bror satte igång med väldans fart för att göra sitt presentkort som han sedan skulle lämna till någon som han ansåg var förtjänt av kortet. Märks tydligt att konstnären i honom ger kraft till skaparglädje och koncentrationen är hög.

Därefter tog vi promenaden över till kyrkan för att där spela upp det spel som det vi lärt oss, av sång musik mm ingick. Här var den gamle mannen, som hade svårt att orka, skolpojken och skolflickan och en mängd andra personer, som behövde hjälp och skulle hjälpas. Här visades prov på hjälpsamhet/barmhärtighet på alla sätt. Det märks både på små och stora att de lever in i berättelserna och att sådant man trodde var förbjudet i kyrkan, visst fick förekomma, så som att sparka boll i altargången. Vem har sagt att man måste sitta med böjt huvud och vara tyst i kyrkan?

wpid-dsc_1280.jpgNär spelet var färdigt så försvann nästan alla in bakom altaret och in i sakristian där det skulle leta efter något värdefullt. Se där…. Hela kassaskåpet var fyllt med papperslappar med ”goda gärningar”. Bara att ta en och klistra på sina presentkort så de blev kompletta och ge bort till någon som behövde en hjälpande hand.

Efter kyrkbesöket var grillarna tända och vi kunde grilla korv och det kunde kompletteras med pastagratäng både med broccoli eller korv,eller blanda som man själv ville. Sallader och grönsaker fanns också i mängd. Bara att hugga i!

På vägen hem frågade jag bror vad han tyckte…. ”Det var jätteroligt, helt fantastiskt roligt, det var en underbar kväll!”

wpid-dsc_1263.jpg wpid-dsc_1262.jpg wpid-dsc_1259.jpg wpid-dsc_1261.jpg

Ambulanssjukvården #ettsverige #blogg100 #bloggswe

VW_KOMBI_Ambulans

SVT granskar ju ambulanssjukvården i Sverige denna vecka. Jag kunde inte låta bli att ge min erfarenhet av det och Prio1-larm under hashtaggen #ettsverige

Som de flesta vet i dag har jag vårdat både far och mor under deras sista år i livet. Både far och mor har lämnat det jordiska livet inför mina ögon. Även om det är chockartat just efter händelsen så är jag trots allt glad att jag fick vara med i det ögonblicket. Far lämnade det jordiska efter en massiv hjärtinfark. I dag är jag glad att den proppen som täppte till blodflödet till hjärtat just gick till hjärtat och inte till hjärnan och att han blivit ett kolli i en sjuksäng.

PÅ mor stoppade hjärtat till följd av lunginflammation som är hennes dödsorsak.
Både har fått leva ett ”normallångt” liv med mycket äventyr och många resor runt omkring i världen.
Mycket av det bär jag idag med mig inombords och är glad att jag fått vara en del av det.

När mor gick bort i oktober förra året, så var det pga hjärtstillestånd. Dödsorsaken blev lunginflammation.
Men när det hände så satte vi direkt igång med HLR samtidigt som vi ringde 112. Vi fick jättebra handledning av 112 och att mor inte klarade detta skall vi inte klandra någon för. Men att ambulansen dröjde mellan ca 20-30 minuter. har jag funderat på mycket. Ambulansen var på väg tillbaka från Borås till NÄL och blev omdirigerad denna väg.

Men att hålla på med HLR under denna tid tar på krafterna och min broder fick springa till grannen för att vi skulle få hjälp med HLR.

I dessa fall är det väl sju minuter som gäller för att hjärnan skall överleva.
Mor lider ju inte av det men vi anhöriga får ju extra börda när man tänker på det. Om nu regionen har ett beslut om att det skall max ta 20 minuter i utryckningstid i minst 90% av fallen, då är det ingen ide att ringa 112 då räddning är utan all möjlighet.

Far gick bort för ca 6 år sedan. Han var starkt förkalkad i sina ådror och vi visste att han kunde avlida när som helst genom att det lossnade och täppte till blodflödet.

Vid en stroke, så larmade vi samtidigt som vi fick in honom i bilen och direkt iväg till sjukhus. Halvvägs dit så dog han i bilen och polis med blåljus skickades ut för att möta oss och leda oss genom trafiken till sjukhus. Dock stod turen honom bi och han vaknade upp ifrån det döda och efter några minuter under färden. Under hela färden upp till sjukhuset så hade vi SOS-alarm i telefonen och de stöttade framför allt mor som satt med far i baksätet medan jag körde. När vi närmar oss sjukhuset får vi besked att vi gå in och ställa oss i kö och anmäla oss i receptionen.
Det kändes verkligen absurt att behöva göra det efter att far varit helt borta i några minuter i bilen och dessutom haft hjälp av polisen för att komma fram. Jag förutsätter att sjukhuset var informerade om vår ankomst men även om fars tillstånd. Det kändes inte OK i det tillstånd vi alla befann oss.

Vid en av fars otaliga infarkter, så valde vi att ta honom själva i bilen och larma och möta ambulansen halvvägs. Detta med de erfarenheter vi haft tidigare vid akut hjälp. Så vid en avtagsväg mitt i morgonrusningen, halvvägs till sjukhuset, så förflyttar vi far från vår bil till ambulansen där han kunde få första hjälpen. Vi kunde sedan i sakta mak köra vidare mot sjukhuset för att möta upp där.

Nu är båda borta och jag hoppas jag slipper kalla på 112 och hjälp igen, i alla fall för mina närmaste.
Annars så är jag van med att kalla på ambulans och annan nödhjälp vid trafikolyckor. Detta går numera på rutin…

Omsorg under värdighet år 2015 #blogg100 #bloggswe

DSC_0025

Det kom vädjan om att sprida detta vidare och jag väljer att göra det via bloggen.
Är detta det samhälle vi vill ha?

Nu är jag så arg så det finns inte ord!

Mamma åkte in på geriatrisk avdelning förra tisdagen, mamma o jag ber om ett vårdplaneringsmöte, svaret vi fick från vårdplaneringssköterskan blev citat ”-Det är ingen ide för den biståndshandläggaren ni har går inte att samarbeta med” på vilket sätt då frågade jag, citat”-Nä har dom bestämt sig en gång spelar det ingen roll vad läkare, arbetsterapeut, sjukgymnast eller vi vård personal säger”.

Sagt o gjort jag slängde mig på telefon och fick tala med biträdande chef, talade om vad jag hört och hon svarade citat ”-Men så får det inte vara, begär ett möte det måste ni ha då situationen för din mamma har ändrats sedan beslut togs”

Så då begärde vi ett möte, det blev bokat till i går 9:30.
Vårdplaneringssköterskan talade då om att mamma får inte resa sig ur säng/stol utan tillsyn, inte heller gå utan till syn för det är risk att hon ramlar handlöst baklänges.
Mamma själv (gråtandes) säger att hon inte orkar att vara hemma längre utan vill till ett korttidsboende och sedan till ett serviceboende.

Vad händer, beslut kom idag att all begäran avslås.
Deras svar är citat ”-Dom har haft för LITE hjälp hemma, och dom TYCKER att dom ska ha mer hjälp innan dom kan komma till ett boende.
Pappa är 92 år, har Ahlzeimer och ostadig på benen.

Mamma 87 år är Dement, har kol, har hjärtflimmer/hjärtsvikt, inkontinent, kan inte skita och har haft en Stroke, pga av sin livssituation sista 4 månaderna har även hennes muskulatur förtvinat så hon kan inte gå.
Men ändå citat av Biståndshandläggaren och dennes chef ”-Tycker vi att dom ska ha ökad hemtjänst.”
”-Dom har haft alldeles för lit hjälp hemma för att kunna beviljas ett Serviceboende”

Min fråga till dom blev citat ”-Hur länge anser ni att dom skall ha ökad hemtjänst innan dom ha kvalificerat sig till ett serviceboende?”
Av någon konstig anledning har jag eller mamma o pappa fått svar på den frågan.

Jag anser att mina föräldrar straffas för att dom i alla år fram till i oktober 2014 helt själva, är det mänskligt?

Varför skulle vi ha gårdagens möte när dom redan har bestämt sig? Själv fick jag ta 3 tim av min arbetstid, vårdplaneringssköterskan kunde ha tagit hand om en Anna patient, biståndshandläggaren kunde ha gjort någon annan förbannad eller för ovanlighetens skull glad.

Men nej då ödsla tid det kan dom.

Självklart kommer jag inte låta detta bero, har haft ett ganska ”hårt” samtal med biståndshandläggaren och hennes bitr. Chef.

Har vi inte fått ett bättre besked senast 9:30 i morgon onsdag kommer jag gå vidare med detta till högre instans, detta är inte humant 2015 att äldre som VILL ha annat boende hela tiden skall bli nekade.

Jag kan bara säga att jag vill aldrig bli gammal och få denna behandling och våra barn ska aldrig få kämpa så hårt som jag gör nu.

Det här suger så mycket energi som jag borde lägga på mitt arbete och min övriga familj!

Så jag säger bara till er som har föräldrar som är 65+ se till att dom utnyttjar all hjälp som dom kan få men inte behöver så att dom kan få ett värdigt avslut på ålderns höst.

Sist men inte minst ber jag er alla mina fb vänner, dela detta.
Det måste komma ut till så många som möjligt, kanske hjälper ni någon anhörig som har samma problem som vi nu har!

Tack för att ni/du tog dig tid att läsa min frustration.

Har själv ett liknande fall i min nära vänkrets fast i en annan kommun där en man efter stroke och halvsides förlamad, någonstans mellan ett halvt och ett dygn kravlar runt i sitt hem innan han kan larma någon.

Efter sjukhusvistelsen skall han återsändas hem till sitt hus på landet med hjälp av ”trygg hemgång”.
Mannen har fram tills stroken kunnat elda med ved och koks men vem skall sköta det?

När anhöriga protesterade så får det bara till svar att då får ni fixa annat boende själva.
Som tur var hittade de anhöriga en servicelägenhet där nu fadern bor.

Sedan när blev det krav att det är de anhöriga som skall fixa boende?

Utanför ramarna #bloggswe

tavelram

Varje dag har jag och bror vårt mål att gå 10.000 steg per dag. Vi försöker variera vart vi går men vi har två standardspår just för att de är elbelysta. Tacken är att det skall vara en trygghet för bror att promenera dem när mörkret har fallit på.

Detta har gett resultat då han sällan har tid att vänta på mig, då jag till och från får vänta en liten stund för att vovven skall få sina behov utförda men även sitt lystmäte stillat av alla de olika dofterna som finns. För vovven är ju dessa promenader även en variant av att läsa tidningen och se vad som händer i grannskapet.

Jag har då kunnat studera bror och hans gångstil för att komma underfund med varför det blir fler steg när han går samma sträcka än vad jag får på den…

Som bilförare är jag van att gena i kurvorna även om jag aktar mig att komma över mittlinjen och in på mötandes halva av vägen. Vid våra promenader är hastigheten inte så hög och jag kan då använda hela ytan utan risk och anpassar min sida efter var det luktar mest intressant enligt vovven.

Bror som ”bara” har ett mål och det är att gå så många steg som möjligt. I stället för att gena så väljer han hela tiden ytterspår, viket resulterar i fler steg. Där vägen är rak väljer han att gå i zick-zack för att späda på antalet steg.

Jag och bror har olika tankesätt då hans koncentration bara har ett mål. Jag däremot har testat samma gångstil och sett att det ger resultat på antalet steg. Men… jag har också en hindrande tanke, vad tänker de andra i spåret när de ser mig välja yttersidan i svängarna eller gå i zick-zack?

Varför bryr jag mig om vad andra tänker om mig och vad är det som får mig att begränsa mig?
Vad är det som gör att jag inte vill utmärka mig, och är det verkligen någon som bryr sig? När det nu var snö med efterföljande tö och halka så var det mycket lättare att bete sig udda då jag i alla fall för mig själv kunde ha en ursäkt till att bete mig udda.

Varför bryr jag mig om att jag ev skiljer mig från mängden då jag i vanliga fall struntar i vad folk tycker och tänker. Jag har aldrig varit den som vill synas men samtidigt har jag också valt att stå för mina åsikter, då det har varit viktigare än så mycket annat.

Är det bara jag som tänker på detta sätt, vad skall andra tänka om mig, är jag onykter, är jag sjuklig!

Samtidigt som jag kämpar med min hälsa så kämpar jag också med min egen fåfänga…

Varför är det så svårt att gå utanför ramarna?

Doris Day #bloggswe

Doris_Day_-_1957

Far och mor träffades i början på 50-talet i Tyskland. Fars arbete i Tyskland tog slut och han kom åter hem till Sverige och mor hade tur att får jobb i familjen Algot Johansson, mera känd som ”Algots”.

Till och från var far inneboendes hos sin syster i Göteborg. Mor och far hade bestämt att mor skulle komma dig för att göra ”stan”. Systern hade berättat för sin barn att Doris, min mor skull komma på besök under helgen, och barnen hade blivit jätteglada.

Mor kommer med tåget till Göteborgs central på utsatt tid och tar taxi ut till Biskopsgården där då far var inneboende. Där får mor ett mottagande hon sent skall glömma…

Där står hela grannskapets fruntimmer och är välkomstkommité…

Det visar sig att fasterns barn hade sprungit runt i grannskapet och berättat att en filmstjärna, Doris Day kommer på besök… Detta ville inte damerna missa 🙂

Hjälpmedelscentralen och hjälpmedelscentralen #bloggswe

hjälpmedelscentral
Nu ringde hjälpmedelscentralen och frågade efter lite grejor som är kvar efter mor. Nu igen?
– Vi fick ju inte alla grejor.
– Men ni ville ju inte ha alla grejor sist?
– En del tillhör ju hjälpmedelscentralen.
– Men du ringer ju från hjälpmedelscentralen.
– Nej, kommunen har lagt ner hjälpmedelscentralen för att spara pengar och vi hyr numera in det vi behöver från hjälpmedelscentralen. Kommunen har numera bara ett förråd som vi kallar hjälpmedelscentralen.
– Och vad ringer du ifrån?
– Hjälpmedelscentralen!
– Men du säger att ni inte har någon hjälpmedelscentral utan ett förråd och då tolkar jag det som om du ringer från kommunens förråd…
– Nej, jag ringer från hjälpmedelscentralen.
– Sist när du ringde så ringde du från hjälpmedelscentralen och skulle hämta era grejor. Men ni ville inte ta allt då vissa grejor tillhörde hjälpmedelscentralen.
– Hur skall jag veta vad som tillhör hjälpmedelscentralen och vad som tillhör hjälpmedelscentralen?
– Kommunen har bara ett förråd numera…
– Så du ringer från kommunens förråd?
– Nej jag ringer från hjälpmedelscentralen….
– Hjälpmedelscentralen vill inte hämta grejor som tillhör hjälpmedelscentralen bara för att de tillhör hjälpmedelscentralen.
För mig är hjälpmedelscentralen samma sak som hjälpmedelscentralen och jag ser absolut ingen skillnad på hjälpmedelscentralen och hjälpmedelscentralen…
Jag mår illa!

Trädgårdsarbete i hjärtans fröjd #blogg100 #bloggswe

Lyckan är total när trädgården börjar bli sitt gamla ”jag” igen. Större delen är åter inhägnad och vovven kan nu springa in och ut som han vill. Del efter del har klippts ner från en vildvuxen slåtter till att i vissa fall kunna bli en gräsmatta igen. Gräsklipparroboten arbetsområde har utökats så den får göra sitt arbete, som den är absolut bäst på, dvs klippa gräs. Känns som de sista två års helvete omvandlas till något fint. Den är nu även omprogrammad för att utföra sitt jobb på kvällen med förhoppningen att den även arbetar som mördare mot de sniglar som arbetar efter samma princip.

 

Mor är numera arbetsledare och sitter där i sin stol och är ”kommandoran” som bestämmer vad som skall göras.

 

Vilken skillnad det är på humöret på henne när hon är med i det dagliga arbetet och saker sker hela tiden runt henne.

Pigg och glad och vill inte sova middag. På kvällen när vi skall lägga oss har hon sååååå mycket att prata om. Än det ena och än det andra skall ventileras.

 

Ankungarna har lärt sig simma och har kommit underfund med att det är så roligt i vattnet. Det är stor skillnad mellan människor och ankor. Vi måste gå i simskola för att lära oss och för dem räcker det med att bli våt om fötterna.

 

Lite vatten har vi fått i trädgården i form av en liten solcellsdriven fontän.

Den börjar arbeta när den blir upplyst och jobbar tills solen sjunker i horisonten

 

 

Underbara dagar i trädgården #blogg100 #bloggswe

Brorsan är fortfarande väldigt trött och somnar väldigt ofta vid fel tillfällen och helt utan förvarning.
Så vi sjukskrev honom och han måste jobba upp kondisen efter nergången här på senvintern och våren.  Han har nu gått sin promenadrunda i snabb takt för att få igång kroppen igen.

DSC_0234

Nu när det varit så otroligt fint väder så har vi också arbetat en del i trädgården för att hålla honom igång. Bror och jag har gjort det hanverksmässiga och mor har suttit i sin stol och varit arbetsledare och hejjat på

Nu, med hjälp av gräsklipparroboten har vi kunnat öppna upp ytterligare en del av trädgården och vi känner oss så glada när vi ser att vi börjar komma i kapp flera års igenväxt.

IMG_20140609_185227
Tror vi alla känner en stor glädje att kunna jobba tillsammans och se att man kan komma ikapp med hjälp av teknik. Jag tror även att bror hur vuxit en hel meter efter detta, och han blev jätteglad när jag kunde berömma honom för de insatser han har gjort.

Trots värmen har mor varit otroligt pigg genom att kunnat följa med i arbetets framåtskridande.

DSC_0231

Tror det är viktigt för personer med demens att få vara med i det dagliga livet och inte bara sitta instängda, som oftast sker på boenden.

Måste säga att jag är otroligt glad att jag har möjlighet att ge mor och bror den bästa vård/omsorg som finns.

Vi är lyckliga vi som har varandra.

DSC_0232

En anhörigvårdares vardag #bloggswe

IMG_20130703_203000

Min morgon börjar vid 03-tiden då klockan ringer.

Dags att vända mor i sängen. Oftast är jag då så trött så jag gör det mer eller mindre i sömnen.

 

Bror klarar numera sig själv på morgonen jag får sova medan han ger sig iväg till jobbet.

Mellan sex och halv sju brukar jag då vakna och då är det först toaletten och sedan ut i köket för att få sig ett par koppar kaffe. Här är nu för mig dagens viktigaste tid.

Jag får en stunds kvalitetstid där jag kan rå mig själv.

Det är tyst omkring mig och jag njuter i full drag. Nu har jag chansen att sitta med mina egna tankar, fundera på det som hände igår, fundera på dagen och framtiden.

 

Detta är en form av dagdrömmeri och jag mår gott i min egen värld helt för mig själv.

 

Vid halv åttatiden så är det då dags för de första omvårdnadsinsatserna av mor.

Hon skall då har omvårdnad och första dosisen med näringsdryck.

 

Därefter blir det att hälsa god morgon till Kallie och Agda, våra nymfparakiter och sedan blir det en kort morgonpromenad med Nussä, vår vovve. Sedan är det dags att släppa ut och hälsa god morgon till våra ankor.

 

Därefter blir det en kontroll om mor är vaken eller sover.

Sover hon blir det då en tur ner till tvättstugan och ta hand om det.

Middagsplanerna förbereds och annat småplock som måste till.

 

Nästa tid att passa är klockan nio, då mor senast måste ha sina morgonmediciner för att slippa ev. ha ont när hemsjukvården kommer för sitt arbete. Jag är då glad om hon redan fått i sig sin frukost innan de kommer så kan hon sedan vila en stund till efter besöket.

 

Är det en dag som bror är hemma så gäller det att även att få upp honom vid niotiden så han inte ligger och dräller till eftermiddagen. Med sin sjukdom har han svårt att komma igång och måste också hela dagen aktiveras då han själv inte ser vad som behöver göras.

 

Efter missen med sina mediciner i våras och tröttheten som det gav, sjönk också hans rörelseaktivitet.

Nu är det att hålla honom igång och få upp kondisen igen.

 

Vid tiotiden kommer då hemsjukvården för omsorg av mor. Då brukar jag försöka ta en längre promenad med vovven.

Därefter blir det en del hushållssysslor/utomhussysslor tills mor skall tas upp igen.

 

Är frukosten inte avklaras så inmundigas den då, annars blir det ett glas näringsdryck

 

När mor sedan är vaken så brukar vi sysselsätta oss gemensamt med något, gärna något där även bror kan deltaga innan det vid 15-tiden är dags för middagsmatstillagning.

 

När disk och övrigt är avklarat så försöker vi att göra något gemensamt och ofta blir det då ett besök på vårt kära slottscafe med kaffe och våffla.

 

Vid 8-tiden blir den en soppa för mor eller något annan enkel måltid. När jag gör soppa så slår jag sedan upp det i plastglas och fryser in och är då lätt att tina i micron.

 

Mors mat är ju alltid extra näringsberikad såsom äkta smör och mjölk är alltid utbytt mor vispgrädde.

Därtill får mor alltid extra näringsdryck 2 till 3 gånger dagligen.

 

Även denna gör jag själv med naturell yoghurt, någon sorts frukt, lite olja och proteinpulver inköpt i sportbutik.

 

Det bästa jag gjort #blogg100 #bloggswe

doris

 

Jag har via ett socialt media för anhöriga blivit uppmanad att skriva ett inlägg enligt följande:

 

Denna vecka skulle jag vilja be var och en av er att skriva om något i ert anhörigskap, vårdande och stödjande av er närstående, som har påverkat er starkt känslomässigt (positivt) och som har påverkat er och ert liv. Det kan vara en specifik händelse, en relation, ett bemötande eller annat.

I o m att jag/vi förutom mors demenssjukdom och råkat ut för flera felaktigheter inom vård och omsorg så är det svårt att peka ut en specifik händelse som påverkat mig/oss. (IVO håller på att utreda detta.)

Jag vet ju redan att mors journaler är bristfälliga i många avseenden men det har varit en hård kamp.

Det som nog har påverkat mig och i positiv bemärkelse är när jag för drygt ett år sedan slängde ut hemtjänsten för drygt ett år sedan. Det var nog det bästa jag har gjort under hela denna tiden.

Mor hade ju inte mått bra under denna tid som vi haft hemtjänst och hennes starka oro tror jag nog var förknippad med just hemtjänstpersonal. Felaktiga journaler felaktig medicinering mm mm.

Att medicinen som mor fick gjorde henne sämre än hon verkligen var i sin demens har jag fått från mitt anhörigstöd, som tidigare jobbade som demenssjuksköterska i kommunen.

Men hur mycket skall jag kunna om detta som lekman?

Jag var trött och utom mig av oro, bror hade precis gått i väggen för andra gången beroende på händelserna och mor, hur hon mådde med hennes sjukdom och bristerna i föståelse vad som händer, vill jag inte veta. När sedan enhetschefen än en gång ringde och anklagade mig för olika saker, så fick jag nog och sade upp all hjälp från kommunen inklusive de timmar jag hade som avlastning.

Helt plötsligt stod jag där själv ed allt ansvar om mor och bror.

Första gången jag skulle duscha mor, så drog jag på detta längre än normalt. Jag visste ju hur hon mådde när hemtjänsten var här och gjorde det och jag var livrädd. Men till slut var jag ändå tvungen, ja hade ändå själv sagt upp allt och stolt som jag är.

Jag funderar på varför jag var så rädd då det gick som en dans hela duschen.
Kände en stor rädsla för att skulle sköta nedre toalett, men jag tvungen att lära mig.

Jag märke ganska snart att mor blev lugnare och tryggare och vi fick mer fritid ihop och även jag fick mer tid för mig själv. Enligt de inom kommunen som förstod sig på omsorgen så skulle jag aldrig klara detta, men det har jag gjort. Vi får mer tid att umgås med varandra och bror är mer trygg nu än tidigare. Jag har nu bestämt mig för att ta hand om mor (och bror) så länge jag kan och orkar så jag kommer kämpa vidare

Brukar numera säga – Slängde ut hemtjänsten och in flyttade lyckan.