Kategori: Samhälle

Härliga söndag

Den Av villacaliforniai Samhälle, Teknik1 kommentar

20170312_115532
Söndagen började lugnt med en promenad till orienteringsklubbens stuga för att gå tipspromenaden. Jag hade räknat ut det så bra att går jag till dit och hem, plus promenaden och sedan till kyrkan på eftermiddagen så har jag gått dagens steg och att även Nussä hade fått sina promenader… Jösses vad smart jag är….

Efter tipspromenaden så blev det kaffe och våffla innan hemgång. Vi träffade några bekanta och vi pratade lite på vägen hem innan vi svängde åt var sitt håll. Visst fick jag stanna ett par gånger för att vila mig, då jag ännu inte var i full fart. Men det gick bättre än väntat trots allt. När jag nästan var hemma började mitt fitbit-band att vibrera på armen och jag ville kolla vad som var på G. Jösses, jag hade ju redan tillryggalagt min dagliga dos på 16000 steg… Men det måste vara fel, skulle ju behöva gå till kyrkan också för att komma upp i den dagliga dosen, och jag började fundera….

4 km till klubbstugan och 2,5 runt på tipspromenaden, det skulle ju bara bli 6,5 km. Tog ett tag innan jag kom på att jag skulle ju gå hem också vilket var ytterligare 4 km. Jag skämdes nästan för mig själv hur dumt jag hade räknat.

Vi lagade middag jag och bror, fisk med potatismos och skirat smör, MUMS. Sedan hann jag med att sova middag en stund… Dagens bästa stund och också det stund jag sover som godast. Sedan var det dags att ge sig iväg till kyrkan och jag hade kunna sova och tog istället bilen, för att jag redan hade gått. I dag var det musikgudstjänst så det var lite annorlunda mot vanlig gudstjänst men också var det dags för mig att vara med i förberedelserna inför gudstjänst. Just nu är det brist på gudstjänstsvaktmästare och blir någon sjuk, så skall jag kunna hoppa in. Jag har inga planer på att hoppa in på schema, då jag har så mycket annat jag vill göra, och har jag annat som krockar med kyrkan, så är det oftast kyrkan som får stryka på foten. Mitt sociala/diakonala engagemang går före det mesta, men jag, bror och vovven kommer alltid först. Men att lära sig nya saker är aldrig fel, då det är lär lättare att prata om saker som man vet och inte bara tror om.

Har aldrig tänkt på att endast den stora klockan skall ringa en timma innan,och då i fem minuter. Den lilla klockan skall ringa en halvtimma innan och då i tre minuter. Att sedan båda klockorna skall ringa vid gudstjänstens börja i två minuter. Jag visste inte om att man var tvungen att starta den stora klockan först och sedan vänta minst 5 sekunder innan den lilla klockan startas, annars går säkringarna. Precis som när man startade skulltorkarna på gården. Man var tvungen att vänta på att starta fläkt nummer två så inte säkringarna skulle smälla. Helt plötsligt var det väldigt lite skillnad mellan kyrkobesökare och boskap.

Man skulle se till att altaret var rätt utsmyckat med rädd liturgisk färg, och samma färg skulle gå igen i blommorna. Man skulle sätta upp psalmerna på tavlan så att man visste vilka psalmer som skulle sjungas. Till gudstjänsterna klocka 11 skall det kokas kaffe och göras TE-vatten. Kaffet klarar jag av men känner en rädsla för att bränna vid tevattnet. Men jag skall väl lära mig det också… 🙂

I går när jag gick där i kyrkan med min fina lärare så fick vi smyga fram i kyrkan bland körsångarna som övade. Att ha livemusik på jobbet var absolut inte fel….

Så tack Jimmie, för en härlig eftermiddag.

 

För tre år sedan….

Den Av villacaliforniai Samhälle5 kommentarer

DSC_0048 (10)

I förmiddags blev jag påmind av Sveriges Radios VD Cilla Benkö om att det idag är tre år sedan deras utrikeskorre Nils Horner mördades i Kabul.

Radio har alltid varit en viktig nyhetskälla för mig och jag som har så nära kopplingar till krigens helvete blev det en stor chock, när jag förstod att en korre hade blivit dödad.

Jag kommer ihåg de första rapporterna om att korrespondent var försvunnen i Kabul. Efter hand knöts rapporterna närmare och närmare Sverige tills det stod klart att det var Nils Horner. Det tog mig så hårt att jag tog med mor, köpte blommor och åkte till Uddevalla och lade blommorna utanför P4 Västs lokaler.

DSC_0053 (23)
När jag sedan kom i bilen så mailade jag min kompis på radion om blommorna, och de fick göra som de ville, blommorna fick ligga kvar eller de fick ta upp dem på redaktionen. Men jag ville vara anonym. Detta var vad jag kund göra i min ensamhet och förtvivlan. Jag vet inte hur många radiolyssnare som kände samma som jag, eller om jag var helt ensam i min gärning. Men vad spelar det för roll, jag gjorde vad som kändes rätt för mig, och det var det viktigaste.

Jag har aldrig träffat Nils Horner och inte pratat med honom, men jag har besökt hans grav i Borås när jag ändå varit på kyrkogården. Härom dagen blev en annan av radions korrar beskjutna av krypskyttar och jag var oerhört glad att det gick bra, denna gång.

För mig är det fria ordet det viktigaste i en demokrati, att tysta det får inte ske och därför ser jag idag upp till journalister som förmedlar det. Men jag ser också med vanmakt på de som med hot och hat försöker tysta det. Jag ser också med förfäran hur många försöker förändra och förvränga orden, och ser till min fasa att det finns de som går på det.

Tack Nils Horner och tack till er andra som oförtrutet sprider vad som sker i Sverige och vår omvärld, ni behövs mer än någonsin.

Gött att leva

Den Av villacaliforniai Samhälle2 kommentarer

wp-1489166567093.jpg
För några dagar sedan fick jag frågan om när jag börjar jobba. Jag svarade ärligt att jag börjar 02,15 och att jag år upp 00,30. Vilka negativa ramsor jag fick till svar, men jag svarade lugnt att jag är van med dessa arbetstider.

I morse när jag drack mitt kaffe innan jag skulle åka till jobbet så satt jag och funderade på mitt jobb och arbetstider. Javisst har jag en dröm om att gå tillbaka till jobbet inom filmindustrin, men samtidigt måste jag inse mina begränsningar med min sjukdom.

I samband med att kommunen och arbetsförmedlingen ansökte om sjukersättning för mig, så ringde försäkringskassan upp mig flera gånger och intervjuade mig om mina hobbys mm., just för att jag inte skulle spåra ur och bli en värsting, huligan eller något annat ännu värre. Jag kan idag fylla min ”fritid” med vettiga saker som ger mig tillfredsställelse och möjlighet till ett rikt liv. Tyvärr är det lätt att hamna fel vid till exempel ofrivillig arbetslöshet att man hamnar i fel gäng och får fel kompisar. Jag är respekterade för den jag ärm för mina åsikter ch jag är inte rädd att ta debatten om olika saker. Jag behöver inte droga ner mig för att klara verkligheten utanför min egen sfär.

Det är något vi glömmer i dagens samhälle, alla alla behöver bli sedda och accepterade för vem de är, utan att behöva ta till andra metoder än att vara sig själva.
Jag är glad och stolt över mitt liv, även om det inte blev som jag hade tänk, men jag har chansen att ge tillbaka till mina medmänniskor genom mitt sociala engagemang. Ibland får jag skit och hot för mina åsikter, men det tillhör också livet.

Jag måste själv göra något åt mitt liv, fylla det med innehåll så att det passar mig. Det är något jag inte kan kräva av andra. så ed andra ord, det skall vara gott att leva.

Snoppens värde 3,6 miljoner

Den Av villacaliforniai Samhälle1 kommentar

8 mars
I dag är det Internationella kvinnodagen och jag ser att många säger grattis till kvinnan. Vad är det man gratulerar? Är det något att gratulera när kvinnorna tjänar mindre än männen, att en del kvinnor våldtas för att vissa män behöver visa sin makt…

Internationella kvinnodagen är till för att ge extra fokus på kvinnors situation i Sverige och världen, och det är absolut inget att gratulera för. Ett sätt är att vi alla ställer upp på att kvinnor skall bli jämställda.

Min lokalradio hade en fråga på sin Facebooksida:
8 mars är den internationella kvinnodagen. Vem är din kvinnliga förebild?
/Susanne & Tommy, Morgon i P4 Väst

Mitt svar blev: Förutom min mamma som lärt mig att visa respekt för andra människor, så är det Katarina Wennstam som verkligen kan ta debatten om dessa jämställdhetsfrågor utan att nedvärdera andra…
Hon får en att lyssna extra noga och inger stor respekt och stort förtroende…

Att man får tack och beundran från både radio P4 Väst och Katarina Wennstam är hedrande.

Jag har ju lyssnar på Katarinas alla ljudböcker på Storytel, just för att hon tar en sansad debatt och verkligen är inläst på området.Det beundrar jag verkligen, och hon gör det på ett sätt utan att skuldbelägga någon annan. Det är så debatter skall föras och ger resultat.  Att hon sedan också är min vän, gör inte saken sämre…

Jag har sökt på löneskillnaden mellan män och kvinnor i Sverige och det finns en olika mängd sätt att räkna, men har fastnat för följande jag hittade på Wikipedia:
Skillnaden i livsinkomst (som även förorsakas av olika mängd arbetad tid) är 25 % eller i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mellan en man och en kvinna i Sverige. Skillnader i livsinkomst får långtgående konsekvenser för äldre människors levnadsstandard.

Så min snopp är värd 3,6 miljoner, eller att jag tack vare min snopp är är det…
Känns långt ifrån OK, och att en del män sedan använder den rikedomen till att förnedra kvinnor är för mig ofattbart….

Vi behöver arbeta alla för mer jämställdhet både i Sverige och världen, det gynnar oss alla…

Vända det negativa till positivt

Den Av villacaliforniai Samhälle1 kommentar

bengt
Bilden ovanför är en bild från ett annat föreläsningstillfälle, men igår var det dags igen.

Jag och ytterligare två personer var inbjudna att inför en grupp konfirmander berätta om våra livsgärningar om att vara goda förebilder i dagens samhälle. Innan vi klev in i salen, så hade de berättat om historiska förebilder, med de ville visa att det finns förebilder att ta efter även idag. Att min kristna tro spelar in i denna föreläsning var en viktig del, men det är inget jag pratar om så mycket. Vi har två präster i våra församlingar som sköter det så mycket bättre än jag. Så jag tonar den den biten oftast och säger att jag har ett varmt hjärta.

Jag började min del av anförandet med en liten modevisning. Jag hade på mig min trygghetsvandrar väst med tillhörande ryggsäck innan en ministripteaseshow tog sin början och jag tog av mig ryggsäcken och västen. Då visade jag upp min fina munkjacka med trädet på framsidan där rötterna är i Tyskland och kronan är i Sverige. Visade min historia och hur fördomar under hela tiden varit en del av mitt liv, fördomar vi bygger vidare på idag, i vissa kretsar. Jag berättade att min tro kom genom modersmjölen, då jag inte ville sluta ha bröstet, så mor fick alltid kleta in sina bröstvårtor med senap, så jag skulle sluta (hon ville nog inte att jag skulle bli präst eller biskop).

Jag gick vidare om att jag fickpanikångest och hur jag under fem år fick gå utan en vettig diagnos, hur jag bollades fram och tillbaka mellan vårdkontakter utan att det blev något vettigt. När jag sedan fick diagnosen och kunde lära mig mer om sjukdomen, då kunde jag rehabilitera mig själv, men också hur jag insåg att jag måste ta striden och kampen för att infrmera om panikångest. Berättade om hur jag hängde på husvagnen på bilen och åkte upp till Stockholm och byggde upp rikskansliet för Paniksyndromsällskapet en också åkte runt på vårdcentraler och sjukhus i Stockholmsområdet och informerade om detta. Samma sak gjorde jag sedan här i mitt närområde när stockholmsuppdraget var slutfört.

Jag hoppade återigen fram några år i tiden till far och sedan mor blev äldre och sjukare.
Jag tog lätt upp hur jag föreäste om mitt hemdatorsystem som gav familjen trygghet och att vi kunde leva tillsammans till ”the bitter end”. Jag tog också upp hur jag såg att det var fel i mors vård och omsorg och den kamp jag drev mot landstiget och kommunen, och hur landstinget var tvunget att ”sparka” folk, samtidigt som kommunen fick omorganisera, för att det skulle bli bättre omsorg. När sedan far och därefter mor lämnade det jordiska livet, så kunde jag knyta ihop säcken till viss del. Jag ställde mig på Göteborgs central och tog emot den uppsjö av flyktingar som vällde in i Europa och Sverige. Det var inte min sak att säga att du får komma hit och du får inte komma hit, det var våra svenska myndigheter. Men jag kunde ställa upp och ge dem ett varmt mottagande, ett sådant som mor inte fick under sin flykt genom Tyskland 1945. Hur de senare även blev tvungna att tigga för att klara livhanken. Även idag ser vi ju tiggeri även om det bytt former. Så vad har vi lärt oss?

Säcken knöt jag ännu mera ihop mot slutet då jag återigen visade upp min fina väst med kommunens emblem på, och sade att jag nu skall ut på nya uppdrag.

Kommande helg är det tatueringsmässa här i kommunen och då kommer det troligen mycket folk under dessa dagar, och det finns även indikationer på att Bandidos och Hells Angels kommer hit. Då skall jag och vovven vandra på staden och försöka ge besökarna trygghet i folkvimlet. Skall bli spännande.

Krigets hemskheter

Den Av villacaliforniai KrigLämna en kommentar

20170212_175033

Än en gång fick jag lyssna på denna kvinna och hennes starka berättelse.
Brigitta Klasson föddes i början på 30-talet i Danzig (Gdansk). Staden var en fristat från Tyskland och Polen hade stora intressen i staden, så den styret delades mellan mellan Tyskland och Polen. När kriget bröt ut så införlivades området med Tyskland och blev i därmed ett område som skulle befrias.
Du kan läsa mer om Danzig i krigshistoria

Ute på gården där hon och hennes mamma bodde låg sju rullar med lakan och i varje lakan fanns en död person, pappa, farmor och farfar, mormor och morfar och två kusiner. Det var vinter och det var tjäle så dessa personer kunde inte begravs.

Ungefär 30 mil därifrån hade också min mor fötts ungefär samtidigt, men området var tyskt och det blev stora skillnader i deras historia. Brigitta och hennes mamma var katoliker och inte judar, vilket innebar att de inte skulle räddas utan straffas, bara för att de var tyskar. Brigitta och hennes mor fördes till ett rysk koncentrationsläger på gränsen mellan Polen och Ryssland, och tanken var troligen att de skulle föras vidare till arbetsläger i Ryssland. Detta blev ett stopp på vägen. De inkvarterades i ett läger med sex baracker. En barack var avsedd för soldaterna och i de övriga fem bodde 60 flickor och kvinnor i varje barack. Det var tänkt som tillfällig bostad så varken sängar eller något annat att ligga på, fanns att tillgå.

Vatten att dricka och tvätta sig med fanns i en brunn mitt på gården, men hur skulle man kunna hämta? Någon eller några soldater hade det kanske tråkigt och satt i något fönster med sitt gevär och väntade på att någon skulle synas, så de fick öva lite prickskytte. Så att lämna barackerna gjorde man bara i absoluta nödfall…

När man hörde att kvinnorna i den första baracken började skrika, så visste man att det var dags. Soldaterna skulle gå runt och våldta flickor och kvinnor i de olika barackerna efter lust och behag, och kvinnorna i de andra baracker började också skrika, det var det enda vapen de hade, men vad hjälpte det.

När mammorna såg detta, så såg de bara en utväg att rädda sina döttrar ifrån detta helvete och de satte sina händer runt dotterns hals och klämde till de hade slutat andas. Döden var ett bättre alternativ än livet i det helvetet.

Att Brigitta var en av de som överlevde, förstår ni säkert. Stora delar av sitt liv har hon ägnat åt att föra sina berättelser vidare till oss som inte vet vad som hände.
Innan hon höll sitt anförande för oss i kyrkan, så hade hon hållit träffar med konfirmander, vilket är brukligt. Ungdomarna sitter tyst och lyssnar på hennes gripande berättelse.

När jag och bror kommer till kyrkan, så sitter hon där tillsammans med sin chaufför, och jag och bror går fram till henne och ger henne värme och kärlek och frågar om hon känner igen oss. Jag berättar om förra gången vi träffades och var och hon skiner upp som en sol, och kunde precis säga när vi kom, var vi satt,och hon kom ihåg vilka kopplingar hon och min mor hade. Detta trots sin ålder på 86 år. En fantastisk människa.

Hon brukar berätta att när hon var i Dalstorp, så kom människor ända från Trollhättan. en resa på 15 mil, bara för att lyssna på henne. Hon bad oss sätta oss längst fram så hon kunde hålla ögonkontakt med oss, det var så skönt att vila ögonen på kända ansikten när känslorna blev för svåra. Hon och jag har ingått ett förbund, vi skall båda kämpa för att föra våra berättelser vidare till eftervärlden, och vi måste se till att detta aldrig glöms bort.
När en generation försvinner, måste nästa ta vid…

MÄN, ta ert ansvar

Den Av villacaliforniai SexualbrottLämna en kommentar

man

Nu har det hänt igen!

Jag som man kan inte ta ansvar för vad andra män gör, och jag skall inte utsättas för kollektiv bestraffning för vad andra män gör…

Men jag kan säga min mening att det vissa män gör inte är OK, och vissa män saknar all respekt för andra människor och deras integritet.

Artist polisanmäld efter konsert i Bohuslän
Mitt under en pågående klubbspelning på en västsvensk ort, drog sångaren en 18-årig flicka ur publiken i håret, och tryckte hennes ansikte mot sitt skrev. Den förnedrande händelsen filmades och artisten har nu polisanmälts misstänkt för sexuellt ofredande.

Fatta skriver så här i ett inlägg
// ALLT UTOM ETT JA ÄR ETT NEJ //
En vanlig klubbspelning slutade med att en av artisterna tryckte Malins ansikte mot sitt skrev. Artisten menar att han fick ”feeling” och ursäktade sig efteråt med ”hur skulle jag kunna veta att hon inte ville om jag inte provade?”.
Samtycke utgår ifrån att allt utom ett ja är ett nej. Det spelar ingen roll om du är full, får feeling eller är en känd artist. Frågan du bör ställa dig är ”Hur vet jag att hen vill om jag inte frågar först?”.

Jag kommer att fortsätta protestera mot dessa övergrepp som sker oavsett om det är på festivaler eller inom hemmets fyra väggar. Jag anser att jag som man har ett sort ansvar att göra det…

Gruppen skriver på sin FB-sida: Under ett uppträdande i lördags begicks en helt oacceptabel handling av en enskild medlem mot en kvinna i publiken.

Detta var ett enskilt agerande och vi vill ta helt avstånd från dennes handling som vi inte någonsin vill ska förknippas med oss eller vår musik. Det strider mot våra värderingar och samarbetet med medlemmen har avslutats omedelbart.

Vi vill framföra vår ursäkt till berörd person, anhöriga, vänner och all övrig publik.

En person svarade: Lite patetiskt… Det minsta man kunde hoppats på var att ni framfört er ynkliga ursäkt direkt till ”berörd person” för det är långt mer än en oacceptabel handling som begåtts…
Kanske ska tilläggas att den ”berörda personen” är min dotter…

Debatten i Sverige har pågått länge om dessa övergrepp oftast män gör, men ändå händer det gång på gång igen. Detta är inte acceptabelt, och måste sägas, vi har ALLA ett ansvar att ta avstånd från detta.

Men vad jag saknar är att fler män ställer upp och tar avstånd från att detta får förekomma i vårs samhälle år 2017. Vi måste gemensamt ställa upp på alla människors lika värde. Men vad hände denna gång? Stora delar av debatten i ämnet saknades i mina flöden i alla fall. En svensk man tillika artist, och helt plötsligt saknas debatten, både från höger och vänster och även bland män och kvinnor.

Förintelsens minnesdag

Den Av villacaliforniai Krig2 kommentarer

wp-1485456177576.jpg

Förintelsens minnesdag den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, baserad på dagen med samma datum då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades, 1945. Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag i Sverige och FN deklarerade 2005 denna dag som internationell minnesdag. Denna dag högtidlighålls årligen av bland annat Forum för levande historia.

Bilden ovan är på min mor 1933, som då var drygt ett halvt år gammal, och också det enda hon hade kvar från sin barndom. Foto var med i väskan när de flydde för ryssarna och det enda som fanns kvar efter branden i den flyktingförläggning där de bodde en tid.

1933 var också det år som Hitler som Hitler tog över makten.
Mor var inte jude, och hade inget att frukta, och hon var heller inte nazist men drabbades ändå hårt av nazismen. Mor och hennes syskon var medlem i ungdomsrörelsen Hitlerjugend, kanske inte helt frivilligt, men det var nödvändigt för att få tillträde till högre studier och lättare att få jobb, men det viktigaste skälet var vetskapen, är man inte medlem, så fanns risk att pappa försvann. Så hur frivilligt var det?

1945 tidigt på våren var det dags att fly hemorten Kolbatz, som ligger utanför Stettin. Då var det tyskt men numera tillhör det Polen. Mor hade tur att komma till säkerhet strax utanför Lübeck, medan andra hamnade i händerna på ryssarna, som sedan blev till soldaternas förnöjelse som att bli våldtagna eller levande måltavlor för skjutövningar.

1956 kom mor till Sverige och i samma ögonblick hon besteg svensk mark, blev hon ett ”nazisvin” då folk hade fördomar och påhittade ”sanningar” 1958 gifte mor och far sig och i samma ögonblick som de sade ”ja” inför prästen i vår prästgård, blev far en landsförrädare. 1960 föds jag som första son till dessa ”vidriga” människor.

Under alla år har jag fått höra om att tyskarna skall hatas för vad de gjorde under kriget, alla tyskar är nazisvin, att alla utlänningar skall skickas ut ur Sverige, så även jag, då en del tror att jag kommer från Jugoslavien.

I dag är det förintelsens minnesdag och då kommer jag att minnas alla som dödades av det som hände, däribland min morfars syster Marie, som dödades av nazismen och hennes bror Arthur som dödades av kommunismen.

Fördomar och fientlighet

Den Av villacaliforniai Främlingsfientlighet, TeknikLämna en kommentar

hc3a4nder2

Tänk om vi kunde förstå att dessa alltid funnits där, dolda i andra partier. Dessa personer som jag kallar främlingsfientliga. Andra väljer andra ord, men detta är det jag föredrar.
Söndagen den 9:e oktober 2016 var en debattartikel införd i Expressen skriven av Hédi Fried, Författare och psykolog som 1945 befriades från koncentrationslägret i Bergen-Belsen. Titeln löd: Bilden av déjà vu är svår att vifta bort. Jag är glad att Hédi Fried fortfarande vill och vågar ge sig in i debatten, då denna form av ögonvittnesskildringar är viktiga.

Jag föddes i början på 1960 och min far var svensk medborgare och mor var tysk medborgare. Mor kom till Sverige av kärleken till en man, som hon ville dela sitt liv med, få barn med och få vara lycklig. Tyskland led fortfarande av sviterna efter kriget och mor och far tänkta att deras barn kommer att få det bäst att växa upp i Sverige, och det är jag tacksam för.

När jag nu följer debatterna bland mina vänner på Twitter och Facebook, så blir jag mörkrädd. Många tror att detta med främlingsfientlighet är något nytt, det syns inte minst på hur de uttalar sig om detta. Jag förstår till viss del att alla inte har hela bilden klar och inte heller kan sin historia, men många av dessa inlägg ger en helt felaktig bild av dagen samhälle.

Malena Ernman delade ovanstående inlägg och jag kunde inte låta bli kommentera med mina upplevelser från min barndom och vidare.

Den 4 november 1958, två år innan jag föddes kröp de fram ur sina hålor. De hade stormöte i vår ladugård i ett försök att förhindra äktenskapet mellan mor och far. Detta var mina föräldrars dag då de skulle gifta sig. De försökte förhindra äktenskapet mellan ett ”nazisvin” och en ”landsförrädare”.
Men 1960 föddes jag som bevis på att deras äktenskap höll.
1963 föddes nästa bevis och 1967 kom tredje beviset.
Men, det tredje beviset drabbades av sjukdom och medicinerna gav en sjukdom, en sjukdom som motståndarna hävdade berodde på det oheliga äktenskapet.

Medicinerna gav honom obotliga hjärnskador, ännu ett bevis på det oheliga äktenskapet. Hela familjen kämpade för tredje bevisets överlevnad och i början på sjuttiotalet började han återhämta sig. Mor och far och vi övriga var slutkörda efter kampen för bror, för kampen mot dessa hatare som spred lögner. Nu kom nästa bevis för dem, mor var krigsskadad då hon hamnade på psyket.

De som 1958 hade haft möte i ladugården hade möte med mig och mellanbrodern. De förklarade för oss att ”nazisvinet”, vår mor, var krigsskadad och aldrig mer kommer bli bra.
Jag var 14 och mellanbrodern 11, en känslig ålder.
Fadern till de som drev kampanjen mot oss, tog avstånd från sina egna barn och ställde sig på vår sida och de försvann ut ur våra liv, men några artighetsvisiter under de sista åren. Den näst sista kontakten jag hade med den drivande bakom hatkampanjen mot oss, mot familjen, sade jag till personen, när du dör ska jag pinka på din gravsten.

Personen är borta sedan 10 år, och jag har besökt gravplatsen en gång, med en blomma med kort, ”Jag skall inte…”

Den enda skillnaden mot i dag är att dessa har varit gömda i andra partier men nu har de krupit fram och bildat eget parti, men jag har alltid sett dem.

Ovanstående text skulle kunna bli mycket, mycket längre.
Redan innan jag fyllt tonåring ställde jag mig upp och protesterade mot dessa personer som vill slänga ut folk från Sverige, för att det var för många invandrare. De som hatade tyskar, för vad de gjort under kriget. Ja de skulle bära ett kollektivt ansvar.
Jag kommer aldrig att vänja mig med nazism, kommunism, rasism och främlingsfientlighet, men jag är van med att hatet fanns och finns fortfarande.

Anna-Lena Lodenius (Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.) skriver 22 december 2013 i i sin blogg: Krigsretorik från både höger och vänster
Läser gårdagens kvällstidningar och fastnar i en betraktelse av Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur: ”Nynassarna bor mitt bland oss. Det känns som vi står vid randen av ett permanent krigstillstånd.” Det är ju precis samma retorik som nazisterna använder. De säger också att tillståndet i landet är så allvarlig att endast våldet är vägen. Även om det finns ett lamt avståndstagande från den autonoma vänstern i texten sägs det i nästa mening att vänstern var de enda som skyddade demonstranterna i Kärrtorp.

Det har inte blivit mer våld utan tvärtom mindre de senaste åren. Svenska motståndsrörelsen tappar medlemmar till Svenskarnas parti och måste profilera sig och skapa uppmärksamhet. Det har de lyckats utmärkt med, och det torde vara nöjda. Aktivitetsnivån har gått upp på senare  tid, förmodligen av samma anledning. Låt oss inte tappa huvudet. Nazism är fruktansvärt, Kärrtorp har rätt som protesterar.

Gång på gång går vi på denna beskrivning av verkligheten utan att kolla fakta.

Den 23 oktober 2015, för nästan exakt ett år sedan hände det något här i vår stad. Anna-Lena fortsätter sin berättelse i ett inlägg: Att det var hatbrott i Trollhättan betyder inte att nazismen växer
Nu kommer många att säga att polisen måste ta allvarligare på rasistiska och högerextremistiska brott. Men det skulle jag nog säga att polisen redan gör, överlag. Allt kunde förstås alltid vara bättre, men det rör sig knappast om en stor expanderande miljö. En viss reservation får väl göras för att vi ännu inte vet vilka motiv som ligger bakom den senaste tidens attacker på planerade flyktingboenden, det är inte ens säkert att det rör sig om hatbrott. Men bilden är inte att problemet med högerextremism växer, snarare är det ganska konstant, och det har det varit i decennier.

Går vi tillbaka till Anna-Lenas första inlägg: Nynassarna bor mitt bland oss. Sedan vidare till det senaste: Men bilden är inte att problemet med högerextremism växer, snarare är det ganska konstant, och det har det varit i decennier.

Jag har levt drygt fem decennier, och med en familjekonstellation som inte var så vanlig på 60-talet, så florerade det en massa fördomar om familjen, fördomar som blivit hat mot oss. Nassarna bor mitt bland oss, ja, jag har sett dem, de har funnits i släkten och bland vänner, då som nu. Vad är skillnaden. Visst har de ökat och minskat sina aktiviteter under perioder för att göra sig synliga, och säkert skrämmer de många med sina aktiviteter på de sociala medierna, men vi eggar också upp varandra med att sprida dessa fördomar att det är något nytt.

Detta är en navelskådares syn på saken.

Svikaren av Katarina Wennstam

Den Av villacaliforniai SamhälleLämna en kommentar

svikaren1
Jag vet inte vad som hänt, men för första gången på många, många år gjorde en bok mig så intresserad av att lyssna på den, så jag kunde inte låta bli. Drygt tio timmars lyssning avklarades på två dagar. Själv funderade på om det beror på Katarinas Wennstams skrivarkonst, Alexandra Rapaports uppläsning eller om det beror en gemensam vän mellan mig och författarinnan, Ola Gäverth, som gjorde det hela intressant.

Förlagets information om boken säger:
Det rör sig helt klart om hämnd. För att fotbollsspelaren Sebastian Lilja vänt sin egen klubb ryggen och skrivit på för konkurrenten. Omdömena är både hårda och hotfulla: Jävla Bajenfitta! Du ska dö! Du pissade på oss! Sebastian Lilja får sitt sista år i livet förstört av anonyma hot. Och en dag hittas han i sin egen lägenhet i en stor blodpöl.

Det ser ut att vara ett ganska enkelt fall att lösa förkriminalinspektör Charlotta Lugn. Det är naturligtvis en urspårad supporter som huggit kniven i Liljas kropp över sjuttio gånger. Och målsägarbiträdet Shirin Sundin, som kallas in för att företräda Liljas mor och far, får förklara för dem hur sport kan få människor att känna ett sådant oresonligt hat.

Det första spår som kommer in leder också mycket riktigt mot ett av de värsta rötäggen, som söker spänningen i upploppen kring matcherna och de organiserade masslagsmålen mellan olika firmor, än vad som händer på själva planen.

Men det är något som inte stämmer. Nya fakta kommer fram under utredningen som pekar i en helt annan riktning. Inte på en anonym våldsverkare utan någon som stått Sebastian Lilja nära. Väldigt nära.

Katarina Wennstams en skakande skildring av våld och intolerans i sportens värld. En sund själ i en död kropp.

Funderar vidare  varför boken fångade mitt intresse så otroligt så jag inte kunde slita mig.
Känner mig nog lika stolt och glad som Ola att han fått ett tack i boken och samtidigt haft ett avgörande del i densamma, men det är inte hela sanningen. Att Alexandra är en mycket duktig uppläsare råder inga som helst tvivel om, men…
Det avgörande för mig är nog Katarinas beskrivning av en händelse, ett skeende, där en människa, en grupp människor utsätts för förtryck, ett hat, som jag själv sett så många gånger under mitt liv. När jag själv tänker tillbaka på andra böcker, de få gånger de fångat mitt intresse på detta sätt, är när det har handlat om den lilla människan som blivit utsatt för något, utan egen förskyllan.

Boken fick fem stjärnor av fem möjliga av mig.

Tack Ola för att du svarade på mina frågor.