Jag lyssnade på David Lagercrantz bok, det som inte dödar oss. Huvudpersonen i boken är August, en 8-åring med autism men samtidigt är han en savant. Ordet hade jag inte hört tidigare, så det var helt nytt för mig. Jag blev helt uppslukad av boken och pojkens öden, inte minst hans extraordinära kunskaper.

Wikipedia beskriver det så här:

Savantsyndrom är ett neuropsykiatriskt syndrom som innebär en kombination av speciella färdigheter och kognitiva brister. Det är ett samlingsnamn på en grupp symptom, där den diagnostiserade – som inte alltför sällan även har en utvecklingsstörning – utvecklar färdigheter som är minst sagt extraordinära. Dessa extraordinära talanger är nästan alltid kombinerade med en otrolig minneskapacitet där det anmärkningsvärda är förmågan att minnas detaljer.

Ett särdrag är att savanten fokuserar på detaljer istället för på sammanhanget, vilket kallas för svag central koherens. Ordinära hjärnor ser världen genom filtret av våra tidigare erfarenheter. Det filtret gör att våra hjärnor sammanfattar och sållar bort miljontals detaljer och gör det lättare för oss att koncentrera på endast det väsentliga. När vi är ute och kör bil till exempel behöver vi inte tänka på och spara varenda detalj som ögat kan se, utan vi fokuserar på det viktigaste och raderar snabbt bort det vi inte behöver. Hos savanten sparas all information som kommer in, och det är detta som gör dem så förlamade i vardagslivet.

Jag behöver ju inte gå längre än till min lillebror för att se detta, hans utvecklingsstörning och hans extraordinära kunskaper. Man hann inte ens titta efter papper och penna eller miniräknare innan han var klar med talen i huvudet. Hans handhavande med papper och penna och sitt tecknande i perspektiv. En begåvning som får andras färdigheter att blekna. Ändå fanns de de som ropade ”CP-unge” efter honom på staden, hur folk knuffade undan honom i kassakön, drog honom i håret för att han skulle flytta på sig. Hur kyrkans folk ansåg att han skulle gömmas för allmänheten. Ja han var udda i vissa fall, men mycket klipskare i andra fall, ändå stämplades han som idiot. Sommar och han är lättklädd, en vuxen anser att han inte beter sig normalt och drar honom hängandes i armen genom ett brännässlesnår.

Tänker på kyrkogården på vårt mentalsjukhus där det står järnkors i rad med en bokstav och ett nummer för den som är begraven där. Här begravdes de gömda och glömda, de som ingen ville veta av. Här gömdes de som vissa inom kyrkan ansåg inte skulle vistas bland folk. Här gömdes de som det pekades finger åt och skrek idiot eller CP-unge. Jag kommer ihåg, allt för väl…
Bror hade vissa brister men han hade också andra gåvor, gåvor vi kanske inte alltid ser.

Tyvärr ser jag samma tendenser i samhället idag, vi pekar ut grupper och skriker idiot, rasist, PK eller något annat mot varandra och de gör mig rädd.

August i boken har en avgörande roll i handlingen, i livet, precis som bror, precis som du och jag. Jag hoppas fler läser boken och tänker efter, tänker efter att de finns plats för alla. Det är så lätt att stämpla varandra och det utan orsak.