För en tid sedan så promenerade jag och vovven ute på byn på kvällen. Vid torget träffade jag en person och vi började småprata lite, medan vi såg folk gå lite var som helst….

Vi avslutade samtalet och jag fortsatte i utstakad riktning. Jag stannade till, vad ligger på stentrappan till begravningsbyråns entré? Gick några snabba steg fram för att kolla, en människa är det… pandemitid vad gör jag. Talade med personen, ingen reaktion, putter lätt på personen ingen reaktion mer än att kroppen återtar sitt läge. Putter en gång till, lite hårdare… Samma reaktion.

Böjer mig ner med kinden mot personen ansikte och känner att han andas. Tar tag i armen och lyfter den och den bara ramlar ner. Avsvimmad, medvetslös eller vad.

Tar upp telefon ringer 112 och berättar mitt fynd, operatören larmar ambulans och kopplar mig vidare till en sjuksköterska. Jag sätter mig på trappan bredvid personen och vi går igenom olika regler och jag kan bara svara jakande på hennes frågor.

Medan vi pratar och checkar upp, så sätter sig personen upp och är som om inget har hänt. Jag börjar fråga ut honom vad han gör där, varför han ligger där, fortfarande med sjuksköterskan i telefon. Han vet inget men är på strålande humör. Vi skämtar och skojar och jag ser att det är en  av våra innevånare som hamnat snett. Ambulansen avbeställs och jag ställer några frågor från sjuksköterskan innan vi lägger på.

Efter att vi avslutat samtalet och han kunde för egen maskin ta sig vidare. Jag funderade på om det var ödet eller om det fanns någon mening med min promenad just där och då.

Jag och vovven har ju vara rundor som vi går dagligen eller till och med två gånger. Men helt plötsligt en dag så kände jag obehag över att gå den vägen, jag kommer att se något i något träd som jag inte vill se. Så jag började studera träden, vad är det jag känner obehag för. Ser Inger, kan inte komma på något. Nästa dag likadant, samma obehag när jag skall gå rundan. Vad skrämmer mig och jag gillar inte reaktionen hos mig. Varför varför varför….

Nästa kväll var ännu mera obehag så jag kände att det funkar inte, utan halvt ihjälskrämd av obehag gick vi hem. Nästa dag orkade jag inte gå den vägen för skräcken obehaget var obeskrivligt den kvällen. Vi tog en annan runda nere vid älven. Lamporna speglade sig så vacker i vattnet denna småkyliga kväll. Jag var nöjd att slippa obehagskänslorna och vovven var glad att gå nosa på en annan stig. Då ser jag vad jag inte vill se, där hänger en person med en snara runt halsen och gungar sakta i vinden.

Än en gång ringer jag 112 och larmar medan operatören ber mig att försöka få ner personen. Inte en chans då kroppen hänger över vattnet. Räddningstjänsten är snart på plats och tar ner kroppen och påbörjar livräddande insatser. Ambulans kommer, men polisen dröjer. Tyvärr slutar denna historia inte bra. Gick inte att rädda livet.

Varför var det jag som reagerade på personen som låg där på trappan? Varför kände jag obehaget att promenera vår vanliga väg så jag väljer en annan väg och upptäcker en person hängandes i ett träd?

Var nog i yngre tonåren när jag försts gången såg en person hängandes I ett träd. Den gången kommer jag ihåg det gröna ansiktet, ett ansikte som säkert blivit mycket grönare i mina tankar under åren.

Vad har Gud med detta att göra? Jag tog upp detta med mina kyrkliga vänner, varför jag hamnar i så många olika tillfällen där jag måste larma. Vi skojade? att Gud tänker ”jag skickar ut Bengt så får han lösa problemet”.

Varför är jag första person på plats på 3 bilbränder på E45:an, varför hittar jag personer i en bil i diket där de är instängda. Varför är jag den som först reagerar när cyklisten flyger en volt genom luften efter att ha blivit påkörd av en bil, eller passageraren ramlade under en buss och jag hann få stopp på bussen och dragit undan personen.

Jag kan fortsätta med mer exempel. Jag litar på mig själv att jag reagerar på ett sunt sätt. Jag vet att jag varit inne hos folk och hjälpt till när jag får larm om hjärtstillestånd. Jag har lämnat platsen så fort jag kunnat när annan personal tagit över ansvaret. Det enda jag minns är om det var en man eller kvinna, men ingen klädsel, möjligtvis en blus eller skjorta. Men hur det såg ut i boendet har jag ingen aning om.

Så varför jag hamnar i dessa situationer vet jag inte, kanske har Gud ett finger med i spelet….