Vi har en pandemi som pågått i över ett år. En ny variant som kallas den brittiska tar över mer och mer, då den är mer smittsam.

Jag har en bror som är i riskgrupp. Han får inte gå i affärer om jag inte kan vara med och påminna.

Vi skall undvika onödiga resor, hålla avstånd, använda munskydd inte handla mer än en och en.

Jag håller alla regler som går att hålla men är tvungen att resa. Jag vet idag när jag kan åka kollektivt utan risk

Förutom jobb och trygghetsvandring i grannkommunen har jag inte varit utanför kommungränsen. Förutom till vårdcentralen och optikern.

Ibland rinner tårarna på mig och man känner sig som i fängelse för man är så begränsad.

Sedan ser man andra som åker fram och tillbaka till olika ställen, även utomlands för att göra ditt och datt. Jag saknar mina släktingar i Tyskland, det gör ont i hjärtroten att inte kunna lägga blommor på gravarna. Det gör ont, så förbannat ont.

Sedan har man vänner som lägger upp bilder att man varit där eller där, och man gjort det eller det. Jag tycker att man bör vara lite mer försiktig med det, i dagens läge, och visa lite empati för de som MÅSTE hålla sig till reglerna. Min bror är av säkerhetsskäl ledig från jobbet med fullt betalt för att minimera smittspridningen.

För mig har det blivit att jag pausat flertalet vänner just för att jag skall må bra och orka hålla i hålla ut.