Fredrick Federley – kram

Pressbild från Centerpartiets hemsida

Sitter och läser på Dalarnas tidning DT en intervju med Fredrick Federley. En starkt politiker som gjort avtryck i många frågor, men också bakom politikern finns också en människa, en människa som du och jag.

Jag sitter här och förundras och tänker tillbaka på min psykiska ohälsa, en dag till, i morgon blir det bättre, jag orkar en dag till. Ja, jag orkade en dag till, en dag till, fram tills dagen jag inte orkade en dag till.

Hur många gånger var det inte att åka akut till psykiatriska kliniken på sjukhuset, betala 400:- för att få reda på att uppsöka primärvården nästa dag.
Tre, fyra, fem gånger i veckan kunde detta hända. Tittar jag noga på mina handleder syns fortfarande ärren efter kniven, även om de efter hand har tynat bort. Ena handen är det två ärr och den andra handleden är det ett ärr.
Varför två ärr? Jo när jag förde kniven över första gången blev jag så förbannad att det blödde så lite, så det behövde mer kraft, där kom nummer två. Sedan nästa handled.

En annan gång handlade det om sömntabletter i stor mängd. In med blåljus och sirener, in på akuten och sköterskan blandade något jag skulle dricka, smakade hemsk, men jag drack, glas efter glas. Upp på avdelningen där jag sov i ett och halvt dygn. Därefter var jag glad som en lärka och kvittrade, så jag blev tvångsutskriven för att jag var för glad och de andra mådde dåligt av att jag skämtade om det. Blästrade toalettstolen hemma i fyra dygn med racerbajs och aktivt kol.

Spännbandet jag använde när jag försökte hänga mig i ett träd ligger i en låda i köket som ett minne av ett dåligt genomfört självmord. Den som räddade mig den gången var min vovven som kom springandes och viftade på svansen när han såg Bengt.

Jag har suttit på broräcket för att slänga mig i älven ovanför kraftverket för att förhoppningsvis komma ut som köttfärs på andra sidan och bli mat till alla fiskar. Då kom en förskoleklass gåendes och tyckte inte att dessa skulle behöva uppleva ett självmord. Istället ringde jag 112 så ambulansen kom och hämtade mig. Ända till ambulanspersonalen stod vid min sida så släppte inte 112 kontakten med mig.

Jag vet hur det är att behöva dubbla dosen medicin inför vissa situationer för att ha kontroll över situationen. Jag vet hur det är att ligga mitt i skogen med bröstsmärtor i nästan en timma och tro att man har hjärtinfarkt. Det enda jag kommer ihåg var att jag tog av kopplet och halsbandet på hunden. Han skulle inte fastna i något ifall han skulle behöva söka sig hem om jag låg död kvar. Efter tredje gången ringde jag vårdcentralen och fick akuttid. In där kontroll, remiss till sjukhuset där de gjorde nya kontroller. Akut upp till hjärtintensiven där jag fick ligga uppkopplad med EKG i tre dygn, innan jag fick komma hem. De hittade inget fel.

Jag har försökt kämpa mig tillbaka till ett liv, jobba mina 40 timmar i veckan, njuta av fritiden och må bra. Men efter alla fall av ”dödslängtan” så satte arbetsförmedlingen tillsammans med kommunen stopp.
De lade ett papper framför mig, ansökan om sjukersättning, skriv på, vi fixar läkartid och du skall inte leva med denna press. Jag skrev på in blanco, de fixade resten. Jag vet inte ens vad det står i ansökan som de lämnade in med min namnteckning.

Jag kan förstå vad Fredrick går igenom, jag kan förstå vad Annika Strandhäll känner. Jag kan inte bära deras smärtor, men jag kan i alla fall försöka förstå och känna empati med dem. Jag vill att båda de och alla andra som hamnat i krisreaktioner kan få hjälp och stöd att bearbeta dem, hämta ny kraft och komma tillbaka. Jag kom tillbaka på 25%. 75% procent kan jag använda för att återgälda det samhället har stöttat mig med. Jag kan ge av min tid, till det jag tror på, jag kan ge tillbaka med empati och kärlek efter min förmåga. Jag vill tro att vård och omsorg har utvecklats under de trettio år sedan jag drabbades, till att dessa individer kommer tillbaka. Det samma hade jag och försäkringskassan diskussion om, att det har förändrats till det bättre.

Jag kommer nog knappast att sitta på bordtennisborden här i Lilla Edet med Fredrick Federley och hålla hans händer hårt när ångest, panikattacker tar vid och man tror att hela världen är i gungning. Men jag har suttit med andra personer där, och gjorde det, kämpa med dem i månens sken, för att få dem att tro och hoppas på en bättre morgondag. I en del fall har jag lycktas i några har jag misslyckats.

Fredrick och alla andra, ni kommer att komma tillbaka, låt den ta den tid det tar. Jag har kommit tillbaka men på ett helt annat sätt än det jag trodde var mitt mål. Ta vara på den hjälp ni kan få från samhället, från vänner, från okända. Låt det ta sin tid, men låt såren läka i er takt.

Kraaaam

En reaktion till “Fredrick Federley – kram

Lämna ett svar till Janne Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s