I går var det Uddevalla Pride, och naturligtvis var jag där för att visa solidaritet. Ni som känner mig, vet att jag har svårt för att bara se på när hat och hot förekommer. Därför är det viktigt för mig att ta ställning för alla människors lika värde, oavsett.

Därför hade jag bestämt mig att jag skall gå med i tåget i Uddevalla Pride. Klev på bussen här för att sedan fortsätta med tåget dit. I Öxnered letade jag upp vagnen där jag fick ha Nussä med mig och satte mig ner i fåtöljen för att vaggas till centralen. Framför mig i kupen hörde jag damen prata  telefon och berättade att hon var på väg till Uddevalla Pride. Utanför stationen stöter återigen på damen, som tittar på kartan hur hon skall ta sig till Museieparken, och jag erbjuder att hon inte behöver kartan utan vi kan gå gemensamt. Sakta vandrar vi vägen fram till målet medan hon berättar att hon och några väninnor skall representera Transföreningen FPES.

Nej jag har ingen erfarenhet av detta att leva som transperson, så här är ju ett ypperligt tillfälle att lära sig mer. Säkert har även jag en massa fördomar, som kommer på skam, men av erfarenhet blir man vis.

Väl på plats i Museiparken tog vi var sin parkbänk där vi kunde göra oss förberedda inför paraden. Jag piffade upp min ryggsäck med hon gjorde i ordning banderollen och svarade i telefon. Hon berättar glädjestrålande efter en stund att de blir minst fyra som kommer att vandra under parollen, men tycker samtidigt att det är tråkigt att inte de unga vågar gå ut med sin läggning i dagens samhälle. Det är tydligt att vi är fler som behöver visa dem vårt stöd. Ingen skall tvingas leva ett liv, styrt av andra, är min uppfattning, och därför känner jag att det är viktigare än någonsin, inte minst för min skull att visa dem mitt stöd.

Vi ställde upp i tåget och vandrade genom centrala Uddevalla ut rop, ramsor och allmän glädje, samtidigt som vi vinkade till alla glada människor som samlats för att titta på och visa sitt stöd. Sådant värmer! Hörde att förra året så var det ca 700 som gick paraden och att i år kändes det som betydligt fler. Underbart!

Efter paraden fick jag återigen träffa damerna och ta kort på dem,  Angelica, Hannah, Vendela, Helena och vi fick även ytterligare en pratstund, innan jag gick ett varv i parken och var social och pratade. Valde sedan att promenera ner till Kungstorget för att få lite i magen. Vem kommer inte där om min kompis från tåget, tillsammans med sin väninna. Vi förföljer dig, seden de med ett skratt.  stället för att leka följa John, så valde vi att gemensamt sätta oss vd ett bord och gemensamt äta vår mat.

Tacksam för att jag fick lära känna dessa fina damer, och min lycka känner inga gränser.