Som barn var ju julen den viktigaste högtiden med alla julklappar, julmat mm.
För oss kristna är ju påsken den viktigaste högtiden då Jesus dog på korset och sedan återuppstod.

Dessa högtider har ju en speciell prägel och egna ritualer och symboliska handlingar.
På skärtorsdagskvällen har mässan avklädning som tema, precis som Jesus skulle kläs av innan korsfästningen. Så alla besökarna hjälpt år att klä av altaret och allting bärs ut ut i sakristian. Vi går fram till altaret och tar en sak var och bär ut, tills altaret är naket.

Påskaftonen är ju ingen särskild dag i det kyrkliga och då passar påskkärringar och eldar bra…

Sent på kvällen är det då mässa inför Jesus återkomst. Utanför kyrkan brinner en eld som vi tänder nya årsljuset på, sedan tänder vi alla varsitt stearinljus och tågar in i en helt mörklagd kyrka, förutom våra ljus. Det är mysfaktor så det förslår.

Ju närmare midnatt så tänds mer och mer ljus upp i kyrkan, tills hela kyrkan badar i ljus.

Efter det, så samlas vi alla runt dopfunten och ”förnyar” dopet. Men i motsats till ett vanligt dop, och om man har en ”busig” präst, så kan det locka till mycket skratt. Prästen doppar en palmkvist i dopvattnet och skvätter ut det över alla som står runt funten. Så mitt i allvaret så blir man lite småsprallig och på ett härligt gott humör.

Så vem påstår att det måste vara tråkigt i kyrkan?