En fråga jag har ställt mig den senaste tiden är, hur krismedvetna är vi?

I morse visade min termometer i bilen att det var fyra plusgrader och ingen varning för halka, trots det blänkte isen i asfalten och det gick knappast att gå på vissa ställen pga av halka. I går blåste det förfärligt här, även om just vi inte hade någon vädervarning här, medan det i närområdet var både klass ett och klass två-varningar.

Direkt när jag kom hem från jobbet klockan 05 i går morse fyllde jag upp en hink med vatten och ställde undan plus en dunk som hamnade i kylskåpet.

När jag vaknade klockan 10 igen, lagade jag middag, så jag hade mat färdig tills det var dags att äta sju timmar senare. Maten hade kunna ätas kall, och det hade fungerat med vatten att dricka till. Så har det sett ut de senaste månaderna under de vädervarningar vi haft, senaste tiden. a, jag bor på landet, jag vet att vi kan bli utan el, ett träd kan lägga sig över vägen och vi kan inte komma fram med bilen. För några år sedan gick vår telefonstation sönder och placerade en brandbil vid stationen dit vi fick bege oss om vi behövde akut hjälp.

Västtrafik har till och från behövt ställa in kollektivtrafiken vid dessa väderlägen som ingen kan rå över och direkt fylls olika kanaler med okvädesord och hat.

Vilket ansvar tar du själv för dig och dina närmaste, dina grannar och vänner.

Om något händer, går du runt i trappuppgången och frågar dina grannar om de behöver hjälp med något, om de har filtar om det börjar bli kallt, eller om de har stearinljus och batterier för lampor och radio. Lyssnar du på radions P4 ifall din kommun behöver ha hjälp av personer för att iordningställa gymnastiksalar där folk kan sova i värme om den försvinner. Har du pengar hemma ifall bankomaterna fallererar.

Även om civilförsvaret lades ner 1995 och ansvaret övertogs av kommunerna och vi inte längre har någon allmän civilförsvarsplikt, så har vi trots det ett ansvar för varandra.

Så är du beredd, nu kör vi…