Så njutbart, eller?????

wp-image-1783393486
Jag fick äntligen ladda ner Katarina Wennstams senaste bok, ”gänget” på Storytel. Välskriven, spännande och otroligt bra känsla i boken. Ja så bra så jag lyssnade på den på två dagar, innan jag förstod  i min besvikelse att den var slut….

Men jag kommer i detta inlägg att koncentrera mig på ”öppningsscenen”i boken, då den fick mina känslor att svalla igång. Man glömmer gärna de tråkiga sakerna i livet, försöker gömma dem långt bak i huvudet och hoppas att de skall stanna där för evigt, men tyvärr, så händer saker som gör att de börjar komma fram igen.

En man sitter med pistolen i munnen och funderar på om han skall avlossa skottet eller inte. Där tror jag att vi slutar med alla jämförelser, och vad som hände i boken, får du själv ta reda på. Men mina tankar återvände till den tid jag blev mobbad på en arbetsplats. Då var pistolen en dröm för mig, en dröm som gjorde att jag höll mig vid liv men också försökte få mig att dö…

Jag var så besviken på vården, på min mobbare, ja på hela livet att jag mådde so jag mådde. Även om det var min mobbare jag var förbannad på, så ville jag inte göra personen illa, inte fysiskt i alla fall. Men en av mina absoluta ”favoritdrömmar” var att stoppa pistolen i innerfickan, gå in till min mobbare på sitt kontor. Ville be honom titta mig i ögonen, plocka upp pistolen och stoppa den i min mun och trycka av.

Tror ni Shirin Nouri skulle kunna förstå detta, eller kan du förstå detta, eller någon annan? För mig var detta en ljuvlig dröm under flera år. Problemet var att jag inte hade någon pistol, och visste inte heller hur jag skulle få ta i en. Istället blev det andra sätt jag försökte med. Men tanken ploppade upp när jag hörde var som skrevs i boken, och på något sätt så blev tanken lika njutbar idag som för 25 år sedan. Jag inser idag i tanken att mobbarens mobbing inte var någon mobbing, utan kom av andra orsaker, men vad spelar det för roll, jag mådde ju dåligt av det som hände, jag ville dö, försökte dö, men misslyckades….

Men även om tiden har gått, så fanns tankarna kvar inom mig, precis som för 25 år sedan, och fortfarande lika njutbara som då, när jag tänkte på varför…

Mobbaren hemsökte mig i drömmen

2419545
I natt var min mobbare på besök i mina drömmar. Det var många år sedan jag träffade honom på detta sätt, och är mycket glad över att ha sluppit detta.

Finns det något inom mig som gjorde att det var dags igen? Jag vet inte, än i alla fall.
Jag har inte träffat honom IRL sedan början av 90-talet, sedan dess har jag alltid flytt från honom, vilket jag hitintills har gjort. Det har varit enda möjligheten att hålla mig därifrån, och med bultande hjärta, kallsvetten drypande från huvudet, har jag gett mig ifrån de platser jag har mött honom på.

Det var denne man min ”psykdoktor” ville påstå att jag var kär i, jag ville ha honom, jag ville ligga med honom, och att jag skulle acceptera min homosexualitet med en gång, det var bäst för mig. Ja, det var de första orden ”psykdoktorn” sade ti mig när han träffade mig första gången, ja innan vi ens hade hälsat och presenterat oss för varandra. Visst hade vi kramat varandra vid något tillfälle som man gör med kompisar, men inget mer. Men att jag var kär i denne man, att vilja ha sex med honom var inget jag ens hade tänkt, och den tanken äcklade mig. Hur jag än försökte inse vad läkaren sagt, så kunde jag inte förlika mig med tanken att jag var kär i honom utan satte bara en kil oss emellan och mitt förtroende för läkaren var lika med noll.

I natt var han på ett bra humör och kontaktsökande och där vi träffades hade jag ingen möjlighet att fly ifrån, utan det viktigaste var att behålla lugnet och ta mig några meter i från honom för att slippa prata med honom. Men jag visste att hans humör kunde vända på en femöring och att jag kunde bli utskälld och anklagad för något jag både var ovetande om och ännu mera skyldig till. Ja ha visste det själv att han inte alltid kunde styra sitt humör, och led av det, men det gjorde inte saken mer rätt för det. Såkert fick jag ta emot mer av ilskan för att vi var goda vänner, men jag var ingen soptunna för någons vrede. Jag drog mig undan honom mer och mer, gjorde mig osynlig men min psykiska ohälsa gjorde livet svårt för mig. Jag kunde må bra tills jag var duschad och färdigklädd för att ta mig till jobbet, där jag riskerade att träffa honom igen. Kom till ytterdörren, då slog ångesten till som en blixt, och jag ramar ihop i en hög, hade inga krafter att stå upp. Försökte släpa mig över golvet för att ringa någon som kunde sjukskriva mig. Sedan blev jag liggandes i timtals innan krafterna återkom och jag kunde komma till sängen för att åter samla krafter. I dag finns det säkert någon bokstavskombination som kan förklara hans utbrott av ilska, men då var det aldrig tal om det. Jag försökte förklara för mina sjukvårdskontakter att jag är inte kär i honom, men jag vill ha hjälp att sippa må så dåligt. Jag gick på mina psyktabletter populärt kallat ”lyckopiller”. PÅ några månader hade min vikt ökat från 80-110 och jag misskötte min kropp. Jag skulle gå på kurs för att lära mig äta rätt, jag skulle gå på sjukgymnastik för att ta hand om min kropp, därtill skulle jag jobba, för det var inte bra att gå hemma. Jag skulle utsättas för min mobbare, och jag fick inte vara ledig för att gå på kurserna och sjukgymnastiken. De ringde mig för att jag var tvungen att komma, men hur skulle jag det, jobbet måste ju gå i första hand. Nu var jag pressad från både sjukvården som inte kunde samordna sig, jobbet och min mobbare. Jag försökte ta mitt liv, åkte ed ambulans till sjukhus, där de gav livsuppehållande åtgärder och när jag var utom fara, skulle jag hem, med 14 dagars sjukskrivning och sedan jobba igen, tillbaka till samma helvete. Efter drygt fem år slutade jag på jobbet, jag hade inget val, därefter fick jag också en ny diagnos, panikångest.

I natt var han åter här, mannen som gjorde att jag en gång blev sjuk, mannen som min ”psykdoktor” påstod att jag var kär i och att jag skulle acceptera min homosexualitet.
Jag vaknade med bultande hjärta strax efter fem i morse. Sängen är genomblöd och jag äcklades av tanken att hoppa i säng med honom, och när jag väl lugnat ner mig är jag glad att det bara var en dröm, en dröm som jag hoppas var mycket tillfällig. För jag vill inte tillbaka till det helvete som började för drygt 25 år sedan.