Mobbaren hemsökte mig i drömmen

2419545
I natt var min mobbare på besök i mina drömmar. Det var många år sedan jag träffade honom på detta sätt, och är mycket glad över att ha sluppit detta.

Finns det något inom mig som gjorde att det var dags igen? Jag vet inte, än i alla fall.
Jag har inte träffat honom IRL sedan början av 90-talet, sedan dess har jag alltid flytt från honom, vilket jag hitintills har gjort. Det har varit enda möjligheten att hålla mig därifrån, och med bultande hjärta, kallsvetten drypande från huvudet, har jag gett mig ifrån de platser jag har mött honom på.

Det var denne man min ”psykdoktor” ville påstå att jag var kär i, jag ville ha honom, jag ville ligga med honom, och att jag skulle acceptera min homosexualitet med en gång, det var bäst för mig. Ja, det var de första orden ”psykdoktorn” sade ti mig när han träffade mig första gången, ja innan vi ens hade hälsat och presenterat oss för varandra. Visst hade vi kramat varandra vid något tillfälle som man gör med kompisar, men inget mer. Men att jag var kär i denne man, att vilja ha sex med honom var inget jag ens hade tänkt, och den tanken äcklade mig. Hur jag än försökte inse vad läkaren sagt, så kunde jag inte förlika mig med tanken att jag var kär i honom utan satte bara en kil oss emellan och mitt förtroende för läkaren var lika med noll.

I natt var han på ett bra humör och kontaktsökande och där vi träffades hade jag ingen möjlighet att fly ifrån, utan det viktigaste var att behålla lugnet och ta mig några meter i från honom för att slippa prata med honom. Men jag visste att hans humör kunde vända på en femöring och att jag kunde bli utskälld och anklagad för något jag både var ovetande om och ännu mera skyldig till. Ja ha visste det själv att han inte alltid kunde styra sitt humör, och led av det, men det gjorde inte saken mer rätt för det. Såkert fick jag ta emot mer av ilskan för att vi var goda vänner, men jag var ingen soptunna för någons vrede. Jag drog mig undan honom mer och mer, gjorde mig osynlig men min psykiska ohälsa gjorde livet svårt för mig. Jag kunde må bra tills jag var duschad och färdigklädd för att ta mig till jobbet, där jag riskerade att träffa honom igen. Kom till ytterdörren, då slog ångesten till som en blixt, och jag ramar ihop i en hög, hade inga krafter att stå upp. Försökte släpa mig över golvet för att ringa någon som kunde sjukskriva mig. Sedan blev jag liggandes i timtals innan krafterna återkom och jag kunde komma till sängen för att åter samla krafter. I dag finns det säkert någon bokstavskombination som kan förklara hans utbrott av ilska, men då var det aldrig tal om det. Jag försökte förklara för mina sjukvårdskontakter att jag är inte kär i honom, men jag vill ha hjälp att sippa må så dåligt. Jag gick på mina psyktabletter populärt kallat ”lyckopiller”. PÅ några månader hade min vikt ökat från 80-110 och jag misskötte min kropp. Jag skulle gå på kurs för att lära mig äta rätt, jag skulle gå på sjukgymnastik för att ta hand om min kropp, därtill skulle jag jobba, för det var inte bra att gå hemma. Jag skulle utsättas för min mobbare, och jag fick inte vara ledig för att gå på kurserna och sjukgymnastiken. De ringde mig för att jag var tvungen att komma, men hur skulle jag det, jobbet måste ju gå i första hand. Nu var jag pressad från både sjukvården som inte kunde samordna sig, jobbet och min mobbare. Jag försökte ta mitt liv, åkte ed ambulans till sjukhus, där de gav livsuppehållande åtgärder och när jag var utom fara, skulle jag hem, med 14 dagars sjukskrivning och sedan jobba igen, tillbaka till samma helvete. Efter drygt fem år slutade jag på jobbet, jag hade inget val, därefter fick jag också en ny diagnos, panikångest.

I natt var han åter här, mannen som gjorde att jag en gång blev sjuk, mannen som min ”psykdoktor” påstod att jag var kär i och att jag skulle acceptera min homosexualitet.
Jag vaknade med bultande hjärta strax efter fem i morse. Sängen är genomblöd och jag äcklades av tanken att hoppa i säng med honom, och när jag väl lugnat ner mig är jag glad att det bara var en dröm, en dröm som jag hoppas var mycket tillfällig. För jag vill inte tillbaka till det helvete som började för drygt 25 år sedan.

Sjukregler för psyksjuka ses över

ID-10076353

Regeringen gett Inspektionen för socialförsäkring i uppdrag att undersöka hur reglerna i sjukförsäkringen fungerar för de med psykiska diagnoser.

Detta låter ju bra, men  kommer man att titta på hela människan och dennes liv och leverne, arbetssituation mm mm?

När jag själv blev psykiskt sjuk i börja på 90-talet så tittade man bara på symtomen och försökte “bota” dessa, inte tittade man på hela mig…

Själv skulle jag gå i samtalsterapi hos en kurator som försökte leka psykolog. Fick efter ett tag en läkare som trodde att alla män med psykiska sjukdomar var homosexuella och skulle botas.

Jag fick medicin som visserligen höll mig över ytan, oftast, men jag fick också varenda biverkan som kunde tänkas. Jag gick upp 30 kilo från knappt 80 till strax över 110 på några månader. Helt plötsligt var det inte homosexualitet som var problemet utan nu berodde det i stället på att jag var överviktigt.

Visserligen var jag knubbig som barn men efter det blev jag oftast kallad “tandpetare”, en tanig en…

Nu skulle jag i stället botas mot min tjocklek och fick remisser till en “bantningskurs” och sjukgymnastik.

 

Jag försökte hela tiden protestera mot att min psykiska ohälsa berodde på homosexualitet eller min fetma utan det fanns annat. Nej, läkaren och min psykologlekande kurator hade rätt.
Måndag,onsdag och fredag var det sjukgymnastiken som skulle utföras i grannkommunen och torsdag eftermiddag skulle jag gå på bantningskurs. Därtill skulle jag jobba heltid, skiftarbete som krockade med både kurs och gymnasik.
Men sjukskrivning då, nej jag skulle ju jobba, det var det bästa. Jag protesterade att det fungerar inte, jag kan inte vara på två ställen samtidigt.
De brydde sig inte… Jag försökte på alla sätt kombinera jobb, kurs och gymnastik och fick ännu mera press på mig. Jag trillade ihop i en hög när jag skulle till jobbet och fick akuttid på psyket. blev sjukskriven 14 dagar för krisreaktion. Sedan började samma karusell igen…
Denna snurr fortsatte under fem år, krisreaktioner, utmattning, psykisk ohälsa, psykiskt instabil mm mm kunde jag läsa på mina sjukintyg.

Först efter fem år fick jag dignosen panikångest och den dagen var jag lycklig, en diagnos som jag kunde lära mig mer om, lära mig hur man arbetar med och hur jag fungerar. Nu kändes det som jag kunde leva igen…

Min läkare på psyket skulle sluta men ingen ny läkare hade börjat så när den nya läkaren var på plats så skulle jag bli kallad. Detta var i slutet på 90-talet och jag har inte blivit kallad än…

När min medicin var slut ringde jag min vårdcentral och beställde tid hos min husläkare. Fick tid och sedan dess har jag haft min husläkare som min läkare.

I mitt fall har sjukvården gjort mig sjukare än jag behövde vara och jag har inte så mycket krafter för att kunna leva ett normalt liv.
Jag är idag oerhört bitter på sjukvården, läkare, psykologer, försäkringskassan mm som vägrade ta tag i mina problem på de grunder som gällde mig.
Jag hade hela tiden och även fortfarande ett mål att komma tillbaka till ett arbetsliv på100% men inser mer och mer att det är en omöjlighet.

Till slut insåg arbetsförmedlingen och kommunen att det inte lär fungera och övertalade mig att ta sjukersättning. En sjukersättning till 75% och jag försöker så gott det går jobba mina 25% efter egen önskan.

Till er som håller våra öden i era händer, glöm inte titta på hela mig, se hela människan bakom och sätt inte mer press på oss än vi klarar av. Se till att vi får en diagnos som håller och att vi arbetar efter den gemensamt. Lita på oss,vi är experter på sjukdomen och dess symptom och med hjälp av dem får sedan läkare sätta en diganos. Naturligtvis skall ingen bli isolerade av sin sjukdom utan målet är att komma tillbaka till ett liv med livskvalitet men om det är jobb eller annan rehabilitering som är bästa medicinen måste ses ur den enskildes ögon och inte politiker i riksdagen.

 

Länk till sr.se

Länk till aftonbladet

Länk till aftonbladet debatt

 Bild Copyright: Image courtesy of Ambro
FreeDigitalPhotos.net