Även om jag inte vill skriva detta, så känner jag det som om jag måste, och gör det. Finns dock inget som hindrar att jag väljer att visa en blomma, en blomma med hjärtan till det.

Jag har lagt in bevakning på ”Stampen” på twitter, för att se hur tankegångarna går där om rekonstruktionen som genomförs. Jag tänker inte ägan min tid åt att analysera varför företaget i dag befinner sig i denna situation, för de finns de som ser det med halt andra ögon än vad jag gör. Jag har fått ut min lön för jobbet jag har gjort och jag känner mig just nu någorlunda trygg för mitt nattarbete, just nu i alla fall.

Ibland när jag kanske har sagt något dumt, så händer det att jag klappar mig på knät och säger ”tur att jag har en njure att tänka med”.  Men en del kommentarer är så dumma så jag undrar var en del andra skulle klappa sig själva…
Några har gjort sig lustiga i sina bloggar över det hela och när jag sedan har kommenterat det hela, så har det bemötts med att mina kommentarer har raderats. Vad tänker du med, som gör det?

Jag ser många journalister som också tänker på sina kollegor i branschen och gärna kommenterar utifrån den synvinkeln, vilket jag också till viss del förstår. Men, jag värnar också det fria ordet genom att distribuera det du skriver, till delar av prenumeranterna. Jag behövs också i kedjan. I morse skrev jag på Facebook följande inlägg:

Vi är ca 2200 tidningsbud av stampens ca 3000 anställda, dvs en klar majoritet även om få av oss har möjlighet att jobba heltid.

Men när man läser media så är det oro bland journalister, chockade journalister, får journalister någon lön, Chefsredaktören går runt och tröstar och informerar journalisterna på kontoret mm mm
Men vi som var natt tar vår kärra, vår cykel, vår bil i ur och skur, sommar som vinter. Kryper på isgatorna på vintern för att prenumeranter skall få sin tidning i lådan till morgonkaffet. Vi som på småvägar gör allt för att ta oss fram på oplogade vägar. Vi som samtidigt med tidningen levererar post och paket. Vi som varje dag har vår deadline 06:00.