För tre år sedan….

DSC_0048 (10)

I förmiddags blev jag påmind av Sveriges Radios VD Cilla Benkö om att det idag är tre år sedan deras utrikeskorre Nils Horner mördades i Kabul.

Radio har alltid varit en viktig nyhetskälla för mig och jag som har så nära kopplingar till krigens helvete blev det en stor chock, när jag förstod att en korre hade blivit dödad.

Jag kommer ihåg de första rapporterna om att korrespondent var försvunnen i Kabul. Efter hand knöts rapporterna närmare och närmare Sverige tills det stod klart att det var Nils Horner. Det tog mig så hårt att jag tog med mor, köpte blommor och åkte till Uddevalla och lade blommorna utanför P4 Västs lokaler.

DSC_0053 (23)
När jag sedan kom i bilen så mailade jag min kompis på radion om blommorna, och de fick göra som de ville, blommorna fick ligga kvar eller de fick ta upp dem på redaktionen. Men jag ville vara anonym. Detta var vad jag kund göra i min ensamhet och förtvivlan. Jag vet inte hur många radiolyssnare som kände samma som jag, eller om jag var helt ensam i min gärning. Men vad spelar det för roll, jag gjorde vad som kändes rätt för mig, och det var det viktigaste.

Jag har aldrig träffat Nils Horner och inte pratat med honom, men jag har besökt hans grav i Borås när jag ändå varit på kyrkogården. Härom dagen blev en annan av radions korrar beskjutna av krypskyttar och jag var oerhört glad att det gick bra, denna gång.

För mig är det fria ordet det viktigaste i en demokrati, att tysta det får inte ske och därför ser jag idag upp till journalister som förmedlar det. Men jag ser också med vanmakt på de som med hot och hat försöker tysta det. Jag ser också med förfäran hur många försöker förändra och förvränga orden, och ser till min fasa att det finns de som går på det.

Tack Nils Horner och tack till er andra som oförtrutet sprider vad som sker i Sverige och vår omvärld, ni behövs mer än någonsin.

Vill inte skriva detta #blogg100

wp-1464287687753.jpg

Även om jag inte vill skriva detta, så känner jag det som om jag måste, och gör det. Finns dock inget som hindrar att jag väljer att visa en blomma, en blomma med hjärtan till det.

Jag har lagt in bevakning på ”Stampen” på twitter, för att se hur tankegångarna går där om rekonstruktionen som genomförs. Jag tänker inte ägan min tid åt att analysera varför företaget i dag befinner sig i denna situation, för de finns de som ser det med halt andra ögon än vad jag gör. Jag har fått ut min lön för jobbet jag har gjort och jag känner mig just nu någorlunda trygg för mitt nattarbete, just nu i alla fall.

Ibland när jag kanske har sagt något dumt, så händer det att jag klappar mig på knät och säger ”tur att jag har en njure att tänka med”.  Men en del kommentarer är så dumma så jag undrar var en del andra skulle klappa sig själva…
Några har gjort sig lustiga i sina bloggar över det hela och när jag sedan har kommenterat det hela, så har det bemötts med att mina kommentarer har raderats. Vad tänker du med, som gör det?

Jag ser många journalister som också tänker på sina kollegor i branschen och gärna kommenterar utifrån den synvinkeln, vilket jag också till viss del förstår. Men, jag värnar också det fria ordet genom att distribuera det du skriver, till delar av prenumeranterna. Jag behövs också i kedjan. I morse skrev jag på Facebook följande inlägg:

Vi är ca 2200 tidningsbud av stampens ca 3000 anställda, dvs en klar majoritet även om få av oss har möjlighet att jobba heltid.

Men när man läser media så är det oro bland journalister, chockade journalister, får journalister någon lön, Chefsredaktören går runt och tröstar och informerar journalisterna på kontoret mm mm
Men vi som var natt tar vår kärra, vår cykel, vår bil i ur och skur, sommar som vinter. Kryper på isgatorna på vintern för att prenumeranter skall få sin tidning i lådan till morgonkaffet. Vi som på småvägar gör allt för att ta oss fram på oplogade vägar. Vi som samtidigt med tidningen levererar post och paket. Vi som varje dag har vår deadline 06:00.

Var finns vi???

Hur många av er journalister tänker på mig när ni sitter och skriver era krönikor inomhus i värmen när snön faller ner utanför fönster, jag som snart skall ut i samma snöfall, i mörkret och leverera det ni skriver?

I går skrev Victoria da Silva, ordförande Frilans Riks följande debattinlägg på Journalisten debatt. Ersätt alla Stampens medarbetare  Just ett inlägg för väcka debatt om frilansjournalistens vardag. Jag förstår deras situation då de oftast är egna företagare som inte är anställda och inte omfattas av den statliga lönegarantin. Rent juridisk är dessa en fodringsägare, som säljer sin produkt till Stampen, precis som den som säljer papper och trycksvärta. I sitsen som leverantör i denna situation när alla gamla skulder nu är frysta och inte får betalas enligt lag, varför skall då denna grupp undantas. Var skall vi dra gränsen, vilka skall få betalt och vilka skall inte få betalt?

Bra att det debatteras sådan sak, men kräv inte att Stampen skall göra undantag från lagar och regler, det skapar bara osämja. Detta är frågor som skall drivas fackligt och politiskt så att lagar ändras och inte tvingar enskilda företag till lagbrott. Du skriver att många av dina kollegor ligger sömnlösa på nätterna just för att klara situationen. Jag får inte sova på nätterna för att jag måste leverera dina ord. Jag måste försöka ta igen det på andra tider vilket inte alltid är så lätt. Om du nu ligger sömnlös på nätterna, så följ gärna med mig på en tur och dela ut tidningarna. Jag behöver säkert en som skottar loss bilen i snödrivan på vintern. En som kryper på alla fyra på glashala vägar för att stoppa ner dina ord i någons låda. Nu på sommaren så kanske du och jag kan sätta oss på en brygga och dela på lite kaffe, se hur fisken slår i sjön och hur rådjuren diar sina småttingar. Min deadline går klocka sex på morgonen. Fungerar allt i distributionen så finns möjlighet till detta, som jag naturligtvis INTE debiterar någon mertid för. Är du ändå vaken, så är du mer än välkommen att följa med…