Tag Archive | Mord

En vän är död, ev mördad

9nako5pjn6hu5nswihqlg

Foto: RFSL

För ett år sedan skulle jag lära mig att vara platsansvarig på Göteborgs central för att ta emot flyktingar som kom hit. Den första person jag mötte där hade ett klarrosa skägg. Det var mitt första minne av dig Kaj Heino. Men snart fann jag något som var ännu mera utmärkande för dig, och det var ditt hjärta…

En vän skriver så här:
”För ett år sedan stod jag på centralen tillsammans med min man och andra frivilliga och tog emot de flyktingar som kom, hungriga, kalla och rädda. Vi översatte, körde till härbärgen, delade ut kläder mat tvål tandborstar mm. Vi köpte biljetter och delade ut telefonkort. Jag fick chans att under den tiden träffa en fantastisk person med ett stort hjärta. Han kämpade för alla människors lika värde oavsett kön religion hudfärg eller sexuell läggning. Hade alltid en kram att ge till den som ville. Möts idag av nyheten att han avlidit, troligen mördad. Blir så otroligt ledsen. Du hade behövts här Kaj Heino. Vila i frid”

I dag nåddes jag av beskedet att du inte vandrar längre bland oss, du har lämnat det jordiska livet och en annan person sitter anhållen misstänkt för att ha bragt dig om livet. De närmaste dagarna skall en obduktion göras för att fastställa dödsorsaken. Jag är chockad, ledsen och gråter. Du hade behövts här fortfarande mer än någonsin, just för att du är du, ditt engagemang för människors lika värde, oavsett kön, religion, hudfärg eller sexuell läggning. Jag tror vi är många som kommer arbeta vidare i dina fotspår för det du gjort och föra ditt arbete framåt med ett ljust minne.

Kaj Heino 1971-2016

Kaj Heino död

Kaj Heino är död

Mordet som skakade Sveerige

I klippet ovan läser Matilda Mattisson, Vaken med P3 & P4, ur mitt mail om minnen från dagen när vi vaknade till nyheten att Olof Palme mördats.

Hon läser så fint så jag berörs otroligt i hela kroppen

För 30 år sedan var väckarklockan inställd på 04:20, vilket den brukade vara de mornar jag skulle köra morronpasset som busschaffis. Jag skulle köra tjänst 61, vilket var en av de stadslinjer som direkt började köra 06:00. De flesta andra linjer började först 07:15 då de skulle köra ”arbetarturer” från de olika stadsdelarna till bilfabriken på Stallbacka.

Denna morgon vaknade jag extratidig och satte på radion. Det tog inte lång tid innan jag förstod att något stort hade hänt, och snart stod det klart att vår statsminister mördats. Denna natt var det Staffan Schmidt som var nattpresentatör, om nu någon annan minns honom.

På den tiden hade vi inga nattsändningar från Ekot som sände sista sändningen kl 23.
Kom extratidigt till jobbet, för att hitta stöd hos kollegorna, i den chock man befann sig.
Vi var redan många som samlats där för att försöka förstå…

Eolof-palmen kollega kommer in, som alltid klagat på värk i hela kroppen. I dag fanns inte minsta tendens till det. Han dansar över golvet, gör piruetter och var världens gladaste människa denna dag. Har de sista dagarna funderat på vad han skulle röstat på idag, om han hade levat. Jag går då direkt till min buss och tar mig ut till första avgångsplats och stannar där för att vänta in avgångstid. En av stamkunderna kommer och kliver på bussen i samma veva som de säger att Olof Palme mördats. Hon frågade med med stora ögon vad de sade och jag upprepade det. Hon vänder om och kliver av bussen utan ett ord.
Samma sak händer två hållplatser senare men hon hann lägga upp pengarna på bordet för biljetten, och de struntade hon i…

Hela denna morgon/förmiddag blev något sätt helt surrealistisk. Folk blev som zoombies, tappade fattningen, glömde vad de gjorde. Passagerare som lade biljettpengar på myntbordet, och hörde nyheten och bara vände och gick av igen. Folk som blev förstenade mitt i en rörelse som jag var tvungen att väcka, för att det skulle gå vidare in i bussen för att inte blockera ingången i bussen. Andra kom in i bussen och satte sig för att åka, och de åkte och åkte och glömde gå av.
En äldre man var så chockad av nyheten så jag fick be om telefonnumret till en anhörig, så jag kunde be trafikledningen att ringa upp den anhörige, som kom och hämtade honom.

Folk sprang ut mitt framför bussarna på torget, utan att se sig för. De glömde allt även om det fanns de som reagerade på annat sätt.

Hela den morgonen var som en enda stor mardröm…

Har så många fler minnen från denna dag, men just att folk blev helt annorlunda mot normalt, har satt sig djupt i mitt minne. I dag förstår jag att det var den dagen Sverige förlorade sin oskuld, vi var inte längre det trygga, säkra Sverige, som vi i alla fall trodde.

Att vi haft ytterligare ett politikermord, Anna Lindh, gör inte saken bättre, och idag är hat och hot vardagsmat, inta bara mot politiker utan vem som helst kan drabbas.

”John svek inte – det kostade honom livet” #bloggswe

11001969_10153786899003868_1501610568_o

John Hrons grav februari 2015

”John svek inte – det kostade honom livet” står det på John Hrons gravsten.
Jag har inte mycket till övers för nazismen eller vad den står för. Jag, mina föräldrar och andra släktingar har drabbats av både nazism och kommunism i olika grader. De senaste dagarna har jag funderat på John Hron och andra som drabbats av det som nazismen står för och sökte en del på nätet. Jag hittade denna berättelse som författaren vill skall spridas. Jag väljer att göra detta då det i år är 20 år sedan John mördades men också 70 år sedan andra världskriget tog slut.

Onsdag kväll

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.

Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.

Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet

Det är elden som lockar till sig Johns mördare.

Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde. T-shirt worn by one of John Hron’s attackers

De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.

Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och fö! ;rstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.

Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.

John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.

Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.

Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

Epilog

Det är mycket plågsamt att ens tänka på de sista timmarna i Johns liv. Han torteras och förnedras på ett upprörande sätt. Hans bödlar kan inte ens låta honom bekänna sig till det han tror på och står för. Med slag och sparkar får de honom till slut att säga det de vill höra: att han gillar nazister.

En pojke, som endast är fjorton år gammal pinas, plågas och mördas, och hans plågoandar kan efteråt inte ens förklara varför. Det finns inga gränser för den brutalitet de visar. De bara fortsätter, hejar på varandra, tävlar i en vanvettsspiral mot allt grövre brutalitet. De sparkar honom överallt, i ryggen, i sidan, på benen, på armarna, men framför allt mot halsen och huvudet.

När de själva kastat honom i sjön som en slutpunkt på en lång misshandel kan de ändå inte inse att de därmed satt punkt, de kan inte erkänna för sig själva att de frivilligt släppt honom ur sitt våld. De kräver att han simmar tillbaka för att få mer. I timmar har de gett fritt utlopp för ett besinningslöst raseri och en gränslös sadism, men det finns ännu tid för besinning. Ändå tyder inget på att de för ett ögonblick överväger att upphöra med sin tortyr. De använder kamraten som gisslan och utnyttjar Johns rättskänsla för att hindra honom från att rädda sitt liv. Inte ens de vildaste djur uppträder som Johns mördare.

Vad begär de egentligen mer av John där de står och skriker åt honom att komma upp från sjön? De begär att han ska ge dem sitt liv. Det är allt han har kvar, men han gör det ändå. Han återvänder frivilligt till sina bödlar, för att rädda sin kamrat och för att utsättas för mer tortyr.

Avväpnas de av hans mod? Skäms de?

Inte alls. De är ännu brutalare i sin misshandel, de sporrar varandra till ännu hårdare slag och sparkar.

Kan de åtminstone känna sig nöjda, när de har ett sönderplågat medvetslöst bylte vid sina fötter, en människotrasa, en livlös kropp som inte ens längre kan uttrycka smärta, utan bara mumlar när de sparkar på den?

Inte ens nu är det nog. De släpar en medvetslös fjortonårig pojke till vattnet och dränker honom.

Om de inte tidigare har förstått hur allvarlig deras misshandel har varit, finns det fortfarande en sista möjlighet för dem att besinna sig. När de ser att John inte vaknar upp av att bli kastad i vattnet, kan de hoppa i och dra honom i land. För ett kort ögonblick, innan allt är för sent, har de chansen att förstå att de har gått för långt; de kan skona pojken från drunkningsdöden.

De gör ingenting. Ängsliga och ynkliga, räddhågsna för att framstå som veka inför varandra ser de bara på. De rullar en cigarett, och går sedan sin väg, och låter en fjortonårig pojke, som inte gjort dem något ont, sjunka och dö.

Avrättningen har verkställts.

En pojke, som har hela livet framför sig åker ut till en sjö för att campa. Livet leker. Efter några timmar förbyts allt i en mardröm. Han misshandlas, torteras och mördas i ett vanvettigt utbrott av våld. Sällan har en sådan utstuderad grymhet och sadism, en sådan total brist på mänsklighet visats upp av tonåriga pojkar.

John är död, han är borta för alltid, men hans död får inte vara helt utan mening. Vi har alla ett ansvar för det samhälle vi lever i. Vi kan inte göra som Johns mördare; bara vända ryggen till en stackars pojkes ohyggliga, plågsamma död och gå vidare.

Det beror på oss alla hur det samhälle vi lever i ser ut.

Vi är många, många som vill leva i ett land där två pojkar tryggt kan ge sig ut på äventyr på sommarlovet, och tälta vid en sjö. Om vi vill ha ett sådant samhälle måste vi också ibland vara beredda att som John visa mod. Vi måste visa att vi står för varje människas rätt till sitt liv och sin frihet.

10998288_10153783600098868_320112039_o

Ingetorps sjö februari 2015

Vi måste minnas John Hron, en pojke som vägrade fly, och som därför förlorade sitt liv.

Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

Carina Bergenfeldt har skrivit och Kerstin Weigl har läst in en berättelse om mordet som du kan lyssna på här!

11002971_10153786897338868_1977058104_o
I augusti kommer det att hållas en minneskonsert till Johns minne.

  • Det är i augusti 20 år sedan John Hron mördades av nazister vid Ingetorpssjön.
  • Till minne av John arrangeras torsdagen 13 augusti en konsert i fästningsparken nedanför Bohus fästning.
    Bakom evenemanget står den antirasistiska föreningen Tillsammans för Kungälv, startad av ungdomar som vill verka för medmänsklighet, kärlek och sammanhållning. Läs mer

Dödade av nazister

Under de senaste 30 åren har 30 dödsfall skett kopplade till nazismen.
Under de senaste 10 åren har 14 människor dödats av nazister.
Bland dem finns:
20 juni 1986: En man från Fellingsbromisshandlas till döds i Nynäshamn.
11 mars 1995: En hockeyspelaren mördas i Västerås av en 19-årig man med nazistiska kopplingar. Nazisten tror att hockeyspelaren är homosexuell.
16 augusti 1995: 14-årige John Hron misshandlas och dödas i Kode av fyra tonåringar med nazistisk koppling.
28 maj 1999: Två poliser skjuts till döds i Malexander av tre nazistiska bankrånare.
12 november 1999: En Syndikalist skjuts till döds i Stockholm av två aktiva nazister.

Expressen har en list på en del av de mord som begåtts av nazister: