Långsinthet – mitt dilemma

Detta med långsinthet är något jag funderat på de senaste dagarna. Jag har läst flera sidor om vad det kan bero på, och kanske har hittat vetenskapliga tankar om detta. Men samtidigt vill jag inte skriva under på allt jag läst om detta, utan bygger mitt resonemang på mina egna erfarenheter. Jag föddes av min mor och avlades med hjälp av min far, två underbart kärleksfulla föräldrar. Jag var efterlängtad, kanske mer efterlängtad än många andra barn, då jag kom till av kärlek, kärlek som många redan hade dömt ut före min födelse. Jag älskade min mamma och pappa just för att de var min mamma och pappa. Tror man kan fråga vilket barn som helst om vad mamma och pappa betyder för dem.

Tog inte så många år innan jag förstod att mamma inte bara var mamma utan även ett ”nazisvin” pga av hennes brott var att födas i Tyskland. Likaså var inte pappa bara en pappa utan också en landsförrädare, då han gifte sig med ett ”nazisvin”.

Gång på gång har jag försökt vända andra kinden till när det smällt, och vad händer, jo jag fick en smäll även där.

Jag vill tro på en dialog där man gemensamt kan ventilera sina åsikter. Jag är inte perfekt, kommer aldrig att bli perfekt, men kan man inte resonera, så är uppgiften en omöjlighet.

Två av våra släktingar var fenomenala på att tolka mycket efter sina fördomar och inte på fakta. Och tidvis var det så hårda i sina åsikter så det gjorde ont i själ och hjärta. Vi har brutit kontakten.  Man skall förlåta, inte minst enligt bibeln, och Gud vet att vi försökt. Vi har grävt ner vår stridsyxa, återupptagit kontakten tills det åter var fördomar och inte fakta det konflikten byggde på.

Även den person som mobbade mig under flera år, försökte jag under flera år föra en dialog med, men det gick inte. Till slut gick jag i väggen. Även om jag idag kan förstå mobbaren beteende, så går jag omvägar om jag ser personen. Jag orkar trots att 25 år ha gått, inte försöka med en dialog igen.

Likaså med en av släktingar som många gånger trakasserat mig och min familj. Sista gången jag pratade med personen var jag verkligen inte snäll, då jag svarade hen att den dagen hen dör, så skall jag pinka på gravstenen. Natten efter fick personen en kraftig hjärtinfarkt och svävade mellan liv och död. Barnen beslutade anmäla mig för mordförsök vilket kom i brevlådan från polisen, tillsammans med ett beslut att förundersökningen är nerlagd. 20 år senare och begravningen av personen var över åkte jag dit med en blomma och ett kort med texten….

Jag skall inte …. undertecknat B

Idag är jag mycket känslig för dialoger där vi inte kan prata ur skägget och vara ärliga. Har vi synpunkter så måste det ventileras eller så får vi bryta kontakten. När jag är i kyrkan och vi pratar om att vi skall förlåta varandra kan jag det? Efter mobbingen och ett antal självmordsförsök och att jag idag är 75% sjukpensionär, kan jag förlåta, eller har jag förlåtit genom att förstå, eller handlar förlåtelsen om att ta i hand och säga förlåt? Nej, som läget är idag, så blir det aldrig något förlåt, men kan en förlåtelse handla om att jag drar mig undan, så är förlåtelsen redan given. Min erfarenhet har format mig, och det är något jag måste acceptera. Även om jag längtar efter att få jobba 100% unna mig lite mer idag livet, så måste jag acceptera att det aldrig kommer att fungera. Idag kan jag arbeta ideellt på de 75% jag har betalt från annat håll, och jag försöker göra gott för medmänniskor, så de slipper uppleva samma rågsikt som jag. Det kanske också är en förlåtelse.

Men att vara långsint, det lider jag mest själv av, förlåt mig för det….

Med kniven i högsta hugg

Knife

Ett barn sticker kniven i en vårdpersonal på ett HVB-hem, så denna avlider och lika fort fylls alla flöden med hat, hot, straff och utvisningar. Direkt försöker några hitta anledning i att de är sk ”skäggbarn”, flyktingar, muslimer och allt vad de kallas.

Jag blir rädd när jag läser detta, och den okunskap som finns bland många, båd hög och låg. Nej, jag tänker inte försvara gärningen, då de aldrig är OK att skada eller döda någon annan människa. Men vi måste också lära oss förstå vad som kan ligga bakom.

När jag blev sjuk i slutet av 80-talet, så berodde det på mobbing från en person. Hur medvetet eller omedvetet det var, låter jag vara osagt, men för mig innebar det ett trauma. Jag försökte prata med personen och få den att förstå att dennes beteende mot mig fick mig att må dåligt. Men det var som att prata för tomma öron.

Istället blev mina tankar, hur skall jag få personen att förstå att det inte är OK att behandla mig på detta sätt. Hela tiden försökte jag hålla ett positivt sken utåt, men inuti var jag trasigare än trasig.

Ibland gick jag in till denna person, i mina tankar, och i innerfickan på jackan hade jag en kniv. När personen minst anade det, så tog jag i smyg fram kniven och och stack den i bröstet på mig själv. Jag kände smärtan, men jag kände också en lättnad över att ha tagit detta stegen. Jag ser hur mitt blod strömmar ut från kroppen, träffar min mobbare, hela skrivbordet är fyllt med röda bloddroppar, och jag njuter…. Ja jag njuter…

Men en fråga jag ställer mig, skall jag trycka in kniven sakta eller smälla till hårt. Smäller jag till var ju risken att jag träffade ett revben och hela effekten försvann. Gjorde jag det sakta, så kanske smärtsam fick mig att sluta…
Visst, säkert hade jag redan varit död när andra kom ditspringandes för att se vad som hänt. Jag hade inte fått se saneringen av vad jag orsakat, men trots allt var det så underbara tankar.

Nästa steg blev en pistol, som jag hade i innerfickan. Mina tankar var att stoppa den in munnen, rikta uppåt och trycka av…
Jag ser framför mig hur jag med förstört huvud har sjunkit ihop, hur hjärnsubstansen sprutar ut, blandat med blod och detta hänger på väggar och i taket tillsammans med köttslamsor från mitt huvud. Visst, jag kom inte att få uppleva det som hände efter jag tryckt av, men vad gjorde det, tanken var underbar och jag njuter…

Kan ni förstå att jag mådde så dåligt så dessa bilder från skräckfilmer och mig själv var njutbara… Kan ni förstå detta?

En dag under denna period står jag och plockar ur diskmaskinen. Kommer till brödkniven och när jag tar den speglar sig en solstråle i den och bländar mig.
Jag tar den till mig, vänder mig om och lutar mig mot diskbänken medan jag känner på eggen. Tittar på tandningen, och tänker att denna kanske fungerar bra.
Tar två fingrar och drar försiktigt efter eggen, känns ju helt fantastiskt och jag njuter.
Jag måttar in den på min handled och lägger eggen försiktigt där, hur känns detta, är det rätt… Ja det är helt rätt… Men detta är det sista jag gör i livet, är jag medveten om det…. Ja det är jag och ett bredd leende sprider sig på mina läppar.
Helt plötsligt mår jag så in i helvete bra och jag njuter…

Jag tittar på handleden och sätter kniven där jag tror den gör mest skada.
Räknar sakta ner till noll och skär… Blundar och vrider ansiktet i smärta.
Öppnar ögonen sakta och ser där jag skurit, men bara en halv droppe blod.
Nu blir jag förbannad också och lägger kniven i det gamla snittet och skär ordentligt och denna gång gör det inte det minsta ont… Jag bara njuter….

Flyttar kniven till andra handen och skär ordentligt även där…
Känner mig nöjd när det sprutar blod som sedan rinner ner för händerna.

Det ringer på dörren och strax därefter öppnas den…
Det är grannens pojk som kommer in, men jag bryr mig inte, jag är strax död.

Han kommer in i köket och ser mig, skriker herre gud, får tag i ett par kökshanddukar och virar hårt år, får tag i bilnycklar och får in mig i bilen och sedan ilfart till sjukhuset.

Väl där blir jag fort omhändertagen såren rensade och sydda och bandage fint lindade runt båda handlederna. Syntes så tydligt vad jag hade gjort.
Ingen frågar varför jag gjorde det, ingen frågade hur jag mår,ingen brydde sig.
Det som syntes var bara en synlig del av det som var inuti mig, men det struntade de i.

Hem igen och nästa dag skall jag jobba igen. När jag bytte om till jobbkläder var jag glad att ärmarna på skjortan var tillräckligt långa.

De lagade mig på utsidan men insidan var fortfarande lika trasig. Hur hade mitt liv sett ut idag om det hade tagits på allvar?
Vad hade hänt om jag hade valt att sätta kniven mot min mobbare istället för mig?

I dag hade jag säkert blivit utvisad om det funnits någonstans att utvisa mig, eller?

Alla ni som dömer, ni vet inte ett förbannat dugg om vad som ligger bakom, men dömer det gör ni lika förbannat…