När livet vänder Nr1 #blogg100

 

när livet vänder
Skärmdump från SVT:s programsida ”När livet vänder”

Så var det åter dags SVT:s stora begivenhet, i alla fall enligt min åsikt, programserien ”När livet vänder” hade premiär igen. Detta avsnitt var av och med Johann Neumann, som nog många känner igen som Iprenmannen. Iprenmannen var en glad liten gubbe som gjorde reklam för värktabletten Ipren. Jag väljer dock att själv benämna honom som Johann, och det med tyskt uttal, för att visa respekt. Johann är så mycket mer än bara Ipren, en livshistoria som kunnat bli en storfilm, eller som nu ett samtal med Anja Kontor.

Att höra att Johann, blev gömd i en tvättkorg pga sin litenhet, när det kom gäster, att se hur tårarna gjorde ögonen fuktiga, för att sedan se tåren rinna ner för kinden, det griper tag i en. Man ser en välvald tystnad, en bild på Anja, som verkligen öppnar sina öron och lyssnar, inger förtroende. Så helt plötsligt så vänder det och Johann skiner upp och man åter vågar andas, då får man än en gång höra något, man bara trodde fanns i sagorna. Föräldrar funderar på att sälja honom, denna gång till cirkus. Än en gång vävs det in en talande tystnad,innan tårarna byts ut mot glädje. Men ändå är inte historien slut, utan det kommer mer tårar, tårar som går rakt genom TV-skärmen.

Hur kan denna lilla man som dansade i blå och vit kroppsstrumpa med en gitarr, ha så mycket annat inom sig? När är man mogen för att ta steget från att ha gömt detta inom sig, till att sätta sig framför Anja och med kameror riktade mot sig, kunna berätta detta?

Det har nu nästan gått ett dygn sedan jag tittade på programmet och nu när jag skriver och tänker tillbaka, så får jag ”tuppaskinn”, igen.

Jag ser Johann med sin lilla glesa mustasch och sitt hakskägg, från att ha gråtit, till att genomgå fasen ”när livet vänder” till att vara en av världens lyckligaste och tacksammaste män. Min önskan är att att Johann nu får leva lika lycklig i sitt framtida liv, som jag tänker mig att Iprenmannen gjorde. Tack Johann Neumann, för det du delade med dig av till mig och många fler…
Tack Anja, för att du lyckas fånga det tragiska och vända det till något fint.

Länk direkt till programsidan på SVT

Tårar är ord från hjärtat som munnen in förmår att säga #bloggswe

alone-513525_640

Min Facebookvän Mary Andren-Pada skrev så fint på sin Facebookvägg, nedanstående text. Jag reagerade mycket starkt på den, då det är över 25 år sedan jag fick min panikångest, depression och stora sorg. Jag har fått lov av Mary att använda den och delar den här nedanför…

Jag möter många människor som är nedbrutna av sorg. Gång på gång hör jag samma sak: vänner som sviker och inte håller kontakt, bekanta som undviker den sörjande och inte låtsas se, eller professionella som rekommenderar depressionsmedicin och samtidigt säger: sorg är ingen sjukdom, du ska i arbete. Om och om igen samma sak! Varje gång blir jag lika ledsen, besviken och upprörd.
Hur kan man tänka på arbete när minnet sviker och koncentrationen är lika med noll?
Hur kan man tänka på arbete när man upplever sej kämpa för sitt liv ute på ett stormigt hav?
Hur kan man tänka på arbete när man kämpar för att förstå det ofattbara: mitt barn dog, min kära tog sitt liv, min livskamrat förolyckades?
Hur kan man tänka på arbete när väggar och tak ramlat över en och man står där naken i spillrorna?
Nej, sorg är ingen sjukdom, sorg är sorg!
Men förlusten av någon man älskar är psykiskt traumatisk i lika hög grad som en allvarlig kroppsskada. Akut sorg är en avvikelse från ett friskt tillstånd, och på samma sätt som läkande behövs inom det fysiologiska området behöver också den sörjande en tidsperiod för att återfå psykisk balans, säger psykiater George Engels.
Exakt!
Och du som inte tar kontakt, undviker eller inte låtsas se: låt modet segra över rädslan, låt kärleken segra över osäkerhet och likgiltighet.
Orden som skulle ge tröst finns inte, men att du har modet att se, möta, lyssna, gråta med, visa din medkänsla och kanske ge en kram utgör för den sörjande skillnaden mellan livslång tacksamhet och livslång besvikelse. Det ger stöd och kraft på den tunga sorgevandringen och bygger hoppets bro ut till livet igen.
Jag har aldrig förr skrivit, dela gärna om du känner för det, men nu gör jag det. Okunskapen om sorg skapar nämligen så mycket onödigt lidande och lägger sten på börda för den sörjande.

Forskningen på mediciner har under dessa 25 år gjort stora framsteg när det gäller depressioner, men även sorgbearbetning.
Men var finns den andra biten, som kan vara så mycket viktigare.
Jag har vänner som vårdat sin när anhörig under lång tid, med minimalt stöd från samhället. Det är så lätt att ordinera en toastol åt någon svårt sjuk, för att den anhörige skall slippa att kämpa med den sjuke att få komma på toaletten. Men när det kommer till den psykiska belastningen som detta innebär, då finns inget att ordinera, eller viljan till det. Man lägger all kraft på den sjukes välbefinnande och när de behoven är uppfyllda, så hoppas man att det finns lite tid för en själv att få må bra. Vänner slutar höra av sig, telefonen blir tystare och tystare. Mailkorgen fylls med reklam och diverse spam, men var är hälsningen från vännen, som man alltid litat på, som man trodde ställde upp i vått och torrt?

För mig är det tredje gången nu, jag genomgår denna process. Första då när jag fick min egen panikångest, sedan i samband med fars bortgång, och nu sist när mor lämnade oss.
Men jag är långt ifrån ensam i detta. Du som har en vän som befinner sig i en svacka, mildare eller djupare, vad har du gjort för din vän, vännen som litar på dig?

Man känner en djup frustration över känslan att samhället svikit en, att vänner har flytt åt alla håll, och där sitter man ensam kvar som ett fån…
Du behöver ingen psykologutbildning eller annan verifierad erfarenhet, utan naturen har försett dig med vad du behöver. Två öron att lyssna med, en mun att prata med, en hand, att hålla någons annan hand och två armar att kramas med. Hur många använder dem till det?

I dag är det lättare än någonsin att hålla kontakten med varandra iom den tekniska utvecklingen som skett, samtidigt har fått svårare att hålla den kontakten… Varför?

Det kan ju knappast vara att vi inte vet något, eller?

Varför inte ringa en vän du inte hört av dig till på länge, en som har det svårt, just nu, eller haft…
Säg att du tar med dig lite kaffebröd, och så tar vi en fika… Svårare behöver det inte vara…

Kom ihåg, tårar är ord från hjärtat som munnen inte förmår att säga…