Blommor och kärlek #blogg100 #bloggswe

Jag som nattarbetare en trogen radiolyssnare. Allt som oftast är det Vaken med P3 och P4 som gäller.

Tidigare var jag mycket aktiv med dm både via SMS och mail, men efterhand som mitt jobb ha förändrats så har jag inte lika mycket möjlighet till det. Men ibland när vissa ämnen tas upp, så bara måste man vara aktiv.
I dag var en sådan dag och resultatet kan ni se i klippet ovanför.

Tack du fina person som omnämndes av en viss BengtOswin, i klippet. Du är så värdefull för många av oss, så ord räcker inte till, inte ens om man tar dem via radion.
Mer hälsningar kan du höra via länken: http://t.sr.se/1dn9m4c

En berättelse från Marie! #blogg100 #bloggswe

images (4)
Marie Grengman delar en sorgsen men ändå varm berättelse om sin mamma.
Vi är mågna som gått igenom detta, en del försöker dölja den process som vi genomgår, andra liksom jag har valt att gå ut öppen mede våra upplevelser. Marie Grengman är en av de…

Min mamma en kvinna av ljus

För cirka åtta år sedan började jag se små förändring hos mamma som sakta kom krypandes, jag gjorde ingen större notis om det för mamma var den som var starkast och klarade sig i alla väder. De små förändringarna började förändra hennes personlighet, hon agerade annorlunda, långt ifrån vad hon hade gjort tidigare.

Uppgiften låg hos mig att ta det där obehagliga samtalet som gjorde att magen vändes ut och in på mig, säga till min mamma att något var fel var något av det svåraste jag har gjort i mitt liv. Jag sa till henne att jag älskar henne och vill inte förlora henne också, för jag hade förlorat min man några år tidigare i cancer. Jag glömmer aldrig ögonblicket när hon öppnade bildörren för det var just i bilen jag vågade släppa bomben utanför hennes hus. Hon var så arg på mig, slängde igen bildörren så bilen skakade. Hon vägrade prata med mig på flera veckor. Det var en tung och orolig smärta jag bar på men jag förstod att hon behövde tid att smälta, tid att fundera, tid för reflektion.

Några veckor senare ringde hon upp mig, hon hade fått tid för en undersökning och frågade om jag ville gå med, vi grät båda två länge i telefonen.
Här började en lång utredning på Minnesenheten, en fantastisk Institution med självklar förståelse för patient och anhörig. Mamma fick diagnosen Alzheimers med blandade känslor av lättnad och sorg. Hon fick den bästa hjälpen och verktygen till ett bättre liv tillsammans med världens bästa ”pappa” Kalle som nu visste hur han skulle förhålla sig till sin fru. Kalle tog hand om mamma, för så gör en man av hans generation sa han utan att förstå hur jobbigt det kunde vara. Han gick med på mammas villkor att gömma undan sjukdomen, behålla den i tystnad, ingen ska veta! Det blev svårt för andra att förhålla sig till mammas personlighetsförändringar men många förstod nog ändå.

När Kalle lämnade jordelivet i stor sorg blev mamma ensam i ensamheten, hennes alltid närvarande man fanns inte där längre, hon gömde sig inom sig själv för att klara smärtan. Ibland kommer hon ihåg att han inte finns. Vi samtalar på hennes nivå där hon befinner sig nu med all respekt. Vi färdas i tid och rum, vi är i andra dimensioner där hon beskriver människor och saker som jag aldrig har sett men får en bild av en ny värld.

Denna sjukdom som är tystnadens sjukdom även legitimt kallad ”De anhörigas sjukdom” vill jag lyfta fram i ljuset. Jag önskar uppmana dig som har en anhörig, vän eller arbetskamrat att våga ta steget att be om hjälp, för det finns professionell hjälp och kunskap att få, dölj inte!

Forskningen går sakta framåt, under tiden är den bästa medicinen kärlek och åter kärlek för det är precis det som individen behöver.

Jag älskar min mamma där hon har varit och jag kan älska henne där hon är nu.”

Marie Grengman

En blandning

Vill dela med mig av min bloggkompis Anita Bouazzas blogg.
Detta är denna lilla flicka med flätor jag hjälpte att komma igång, som jag beskrivit tidigare.

Det är så roligt att följa henne, då hon har levt ett liv långt ifrån det jag själv har levt. Så nu slår jag ett slag för hennes blogg.

anitabouazza

13 maj2015 042
 Jag läser andra som bloggat och tycker de är så duktiga på att skriva.
Tanken slår mig ska jag fortsätta eller…..
Men så fick jag inspiration från Christina Olssons  blogg nu på morgonen.
Hon skriver otroligt bra, tar upp ämnen som är aktuella på ett lättsamt sätt.
Plocka skräp, ja jag tänkte på det . Ska nog ta en påse med mig nästa gång jag går till byn.
Jag har ju inget skräp i min omgivning,tack och lov , bor mitt i en skog, och ser jag något tar jag upp det .
En annan sak som förvånar mig är att stora industrier får göra produkter med plast i (föroreningar som går ut i havet).
Kallas inte det dubbelmoral????
Vad menas med att vara normal, ja denna fråga har jag funderat på många gånger.??
Tur är väl att vi alla är olika, annars vore vi robotar.
Einstein sa: att diskutera…

Visa originalinlägg 103 fler ord

Messy church #2

wpid-dsc_1181.jpg

I dag var det åter dags för Messy church i grannförsamlingen. Denna gång visste jag vad det handlade om, och va mer förberedd än förra gången. Denna gång hade jag även bror med mig, som såg fram emot detta.

Jag hade förklarat för honom att när vi kommer dig 17,30, så får vi äta smörgås, dricka kaffe/te/mjölk/juice.
Detta missa de han inte utan åt och drack av hjärtans lust. Därefter blev det som vanligt sång/musik och pyssel. Jag och bror stannade kvar bland musiken och jag hade denna gång med mig videokameran och dokumenterade hela föreställningen. Helt plötsligt ser jag att bror har lämnat sin plats och fick spana runt och där stod han mitt i gruppen och dansade som alla andra gjorde. WoW, vilken glädje det var i mitt hjärta att han själv hade ryckts med i musiken och ville vara en del av den. Stolt stod jag och spanade på honom…

Nu skulle det strax bli byte av grupperna och musikgruppen skulle pyssla och pysselgruppen skulle ha musik.
Jag smög då iväg till bilen och hälsade på Nussä som passade den. Han mådde bra och hade funnit sig väl till ro även om det säkert hade varit roligare att vara med oss.

På väg tillbaka till församlingshemmet, så mötte jag en grupp barn och vuxna. Strålande glada skall dessa pyssla i kyrkan… När jag är åter på plats är bror ånyo borta och jag spanar. Efter en stund förstår jag att den gruppen han var med i hade delats och några barn och vuxna satt i ett annat rum och pysslade. Kikade in och där satt bror och liksom de övriga i gruppen så målade de regnbågar på papptallrikar.

Vilken glädje att bror kände sig så trygg i denna gemenskap att han själv kunde ta beslut och göra som han själv ville utan att fråga mig.

Snart var det dags för för alla att träffas i kyrkan och dagens ämne var Noak och hans ark. Barnen  hade i pysslat i kyrkan en stor ark, av papp/kartong, blå ljusslinga och blått tyg och gjort skådespelet till verklighet.
Det regnade och regnade i 40 dagar och 40 nätter. Till slut var det så mycket vatten på jorden, så polisens blåljus började blinka på arkens tak.

Tänk att den jättetråkiga kristendomsundervisningen vi hade i skolan kunde omvandlas till något så roligt som att se blåa ljusslingor och blå ”saftblandare” komma väl till pass i kyrkan.

Tänk ännu mera att bror njöt av denna tillställning så till dem milda grad att han glömde av och fråga mig, utan bara ryktes med.

I dag skall jag verkligen hurra för honom HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!

I dag är det Erikdagen och bror heter också Erik.

Syttende mai #blogg100 #bloggswe

3538481443_53a37be647_o

Ja, vi elsker detta landet, och det måste jag säga att jag gör! Jag älskar Norge och tycker det är ett fint land.
Vi bor ca en timma från riksgränsen vid Svinesund och framför allt sommartid blir det någon eller några turer dit. Nu sedan vi fick dvärgbandmask måste hunden ha avmaskats innan och veterinärintyg måste medtagas, så nu är det inte lika lätt att spontant åka dit. Men man kan ju förberada sig inför sommaren och se till att man under sommarmånaderna ha avmaskat hunden innan.

Vi har ju ofta åkt upp till Norge och då främst Halden och även där gått i paraden på 17:e mai. Vi har deltagit i firandet uppe på Fredrikstens fästning och vi har verkligen känt oss som en del av dem, även om vårt språk skiljer sig.

Ett år när vi var där på fästningen så trampade bror fel, och haltade väldigt mycket. Vi kom i närheten av en norsk ambulans som var stationerad där för att hjälpa till om något hände. Men de ropade på oss när de såg bror och trots att jag protesterade med att vi var svenska medborgare, så spelade det ingen roll. Han fick en grundlig undersökning av sjukvårdspersonal och en norsk elastisk binda. De kunde inta avgöra om det var något brutet, så vi uppmanades att uppsöka sjukhus när vi kom tillbaka till Sverige. Jag skojade med att det tar en stund att nå sjukhuset, då vi bor i Trollhättan, men det vet du väl knappast var det ligger sade jag med ett leende…
Fick minst ett dubbelt så stort leende tillbaka, jodå, det vet jag visst, svarade han. Ni bygger bra ambulanser i Trollhättan så där har jag varit många gånger och hämtat nya 🙂

Visst, jag vet att vi har ett företag i Trollhättan som bygger om bilar till ambulanser, men att de även gick på export till Norge, hade jag ingen aning om. Så den gången fick jag lära mig något nytt…

En av de första gångerna jag firade 17:e mai i Norge så lärde jag mig en sak. Blåjeans är ”förbjudet” eller en mindre accepterad klädsel, i alla fall.

Hade vi haft ett uns av den glädjen i Sverige den 6:e juni, såsom norrmännen, då hade jag också gått ut på gatorna och sjungit nationalsången till jag var hes.

Så jag elsker verkligen Norge!

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.
Og den saganatt som senker,
senker drømme på vår jord.

Lördagskväll #blogg100 #bloggswe

800px-Idyllisk_hage,_Sverige,_Karin_Beate_Nosterud

Lördagskväll och jag och bror sitter i köket. TV:n går i bakgrunden, jag sitter med datorn och bror har sin hobby framför sig på köksbordet. Det är drygt ett halvår sedan mor lämnade oss och vi är nu nästa generation som få föra arvet vidare.

Vi sitter och småpratar om ditt och datt och planerar kommande vecka. Vi pratar också om vad som hänt förra veckan, vad som funkat och vad som kan fungera bättre. Familjerådslag är något vi haft under många, många år och för oss ett bra sätt att hjälpa, stödja och komma fram till gemensamma beslut.

Vi smuttar lite på det röda som finns i våra glas framför oss.

Vi pratar lite mer om det mor och far förde med sig i sina liv och konstaterar nöjt att vi är glada att få bo i ett sådant fint land som Sverige. Visst Sverige är inte perfekt i alla avseenden men vi har mycket frihet att kunna uttrycka oss i tal och skrift. Vi har mycket orörd natur som vi alla kan njuta utav, vandra, plocka bär och svampar. Vi kan åka till en sjö och fiska, inom vissa ramar. Vi har storstäder men nattliv, vi har skogar där nattlivet är tyst.
Vi lång vår, sommar i söder och kort men mycket intensiva dito i norr, där solen aldrig går ner.

Vi har fredliga grannländer, som vi känner både gemenskap och trygghet med.

Både jag och bror har samma föräldrar som gjort allt de kan för att lära oss det vi vet idag. De har lärt oss respekt i möte med andra, de har lärt oss alla är lika mycket värda, att varje människa är unik och skall mötas med respekt.

Vi har vårt rödvin i glaset, och vi har ätit lite Kartoffelpfanne, inte av hunger utan av gemenskap.
Även om molnen är gråa utanför, och fler tonar upp sig i horisonten, så har vi solsken i vår lilla lördagsvärld.

Nu njuter vi av fred och frid och vardagens bekymmer är långt borta.

Trevlig lördagskväll tillönskas alla!

Ein bisschen frieden #blogg100 #bloggswe

I morse dök Måns Zelmerlöw upp i mitt flöde och jag började fundera på budskapet i texten till nya eurovisonlåten, som Sverige tävlar med. Numera sjunger ju de flesta länder på engelska och man har en annan möjlighet att följa med i budskapet i texten, som man inte hade tidigare när varje land sjöng på respektive språk.

Tankarna gick vidare om det tidigare i melodifestivalssammanhang har förekommit någon låt som satt sig extra mycket i mina tankar, med tanke på budskapet i texten. Tog inte många sekunder innan Nicole med låten ”Ein bisschen frieden” dök upp framför mig. Helt plötsligt stockade sig allt för mig, mina ögon rann upp och tårarna började rinna. Jösses vad den texten är aktuell i dag…

Precis som en blomma i vinterns snö,
Liksom en eld i isande vind.
Precis som en docka som ingen vill ha…
Så känner jag mig var dag.
Då ser jag på molnen som fort tonar upp,
och här även skriket från fågeln i vind
Den sjunger av rädslan för för mörkret, min vän
Och hoppas att det ej sker…

I dag ser i alla fall jag många mörka moln tona upp sig i horisonten.
Ukrainakrisen, Medelhavet, IS, Boko Haram, självmordbombare, tiggare som ber om peng i sin mugg, dödskjutningar i vår närhet, mm mm.
Jag vill ha solsken i världen utan mörka moln…

Ein bisschen frieden, A little bit of peace, lite fred, är vad jag önskar mig.

I natt jag drömde något som, jag aldrig drömt förut…
Skall vi bara låta freden vara en dröm?

Tar min hand och stäm in i sången:
En smula fred, en smula solsken, för hela jorden, den vi bor på…
En smula fred, en smula vänskap, smula värme, det önskar jag mig.
En smula fred, en smula drömmar så att människan ej skall lida,
En smula fred, en smula kärlek, så att vi aldrig skall förlora hoppet.

PS. Tårarna rinner igen

Trädgårdstorsdag #blogg100 #bloggswe

wpid-dsc_1167.jpg

En underbar dag då det mesta har skett utomhus är snart till ända.
En dag utan en massa måsten och kunnat ta dagen som den kommer är mycket värt.

Dagen började med att jag åkte halv nio till klockstapeln vid min dopkyrka för att lyssna på ”musik vid klockstapeln”.
Detta är en tradition som är viktig för mig vid kristihimmelfärdsdag, eller flygardagen, som jag säger.
Visst, det var kallt och jackan var ett måste. Men ju högre solen steg på himmelen, ju varmare blev det och man ville inte vara inne.

Stubben efter granen är nu frilagd så nu kan ”stubbegubben” komma så vi får bort resterna och kan få en hel gräsmatta igen.

På baksidan huset har jag nu fått laga staketet så att vovven inte kan smita iväg.
Är man hund så är en av livsuppgifterna att hitta nya ställen att smyga ut i den stora världen, medan husse har som uppgift att hitta dem ☺
Man är ju inte dummare än att man kollar så ingen ser var man tar sig ut…

Har också hunnit med att pegga om och pegga ut roten men också de nya landvinningarna ”grodan” har gjort. Grodan är robotgräsklipparen.
Det behövs inte så många dagars regn innan en gräsmatta omvandlas till en slåtteräng.

Även min hjärna har fått en hel del gymnastik.
Frågan jag hela dagen har ställt mig är varför köksbärsträdet far fick i 70-års present, har de flesta grenar med små vita blommor medan en gren med förgreningar har större rosa blommor.
Är köksbärsträdet ympat på något annat träd och det har tagit över delar av trädet?
Kanske det är två sorters körsbär på trädet?

Nu har jag något att söka på, när det regnar nästa gång.
Dagen i paradiset lider i alla fall mot sitt slut.

wpid-dsc_1166.jpgwpid-dsc_1162.jpg

Onormalt normal, eller… #blogg100 #bloggswe

onormal

Min bloggkompis skrev ett inlägg med titeln Jag är nog inte riktigt normal…
Hennes tes är att varje människa tillhör en minoritet, på något sätt.

Och jag håller med henne.
Jag svarade lite kryptiskt så här:
Gud ske lov att du är onormal… Annars så hade du kanske varit onormalt normal.

Visst kan vi plocka ut vissa kriterier hos olika personer och säga att det är normalt och det är inte normalt. Men när vi ställer samman alla kriterier på en person så tror jag dessa personer normalt blir onormala. Men jag tror inte på att vi normalt skall kalla dessa personer onormala utan jag föredrar ordet unik istället. Och den gången vi är unika så är vi också normalt onormala. Det är bara en död fisk som följer med strömmen,och jag tror det är så med människor också. Vågar vi inte visa vårt normala unika, då blir vi döda fiskar. Så våga vara normalt onormal, så finns du, du är unik och du visar att du lever.
Tack för att du vågar visa att du är onormal! Du är unik och behöver inte vara medelsvensson med vovve, villa, volvo. Jag gillar att du är onormal med komposten under köksbordet! Kram!

Funderingarna gick vidare och började rannsaka mig själv…
Männens antal i Sverige har väl, om jag inte miss fel, passerat kvinnorna. Är det då normalt att vara man och onormalt att vara kvinna. De flesta barn flyttar hemifrån, skaffar en partner, flyttar i hop, skaffar barn. Är jag då onormal som inte har någon partner, inga barn?

Jag flyttade ”hem” till mina föräldrar för att vara dem behjälpliga på ålderns höst. Jag är nog säkert en minoritet, men är jag onormal? Jag trivs med livet som det är nu, när mina föräldrar är borta, och jag känner mig stolt över det jag gjort, är jag onormal?

Jag har nu bara bror att sköta om, han har ett handikapp och enligt vissa, inte normal, o ja visst, han är onormal, eller?
Jag har vänner långt upp i åldrarna som älskar både Facebook och Twitter, och tror inte det är normalt… Nej, de måste ju vara onormala, eller?

Är det något motsatsförhållande mellan normalt och onormalt? Jag ser ju hellre att mina vänner är onormala och som gör dem unika i sin gärning.

Så mina vänner försök vara onormala, eller unika, som jag föredrar att kalla det…. Då sätter ni avtryck i mitt innersta.

Föga förvånande att Svenskarnas parti ger upp

Tack Anna-Lena Lodenius för detta blogginlägg!

Anna-Lena Lodenius

SONY DSC Daniel Carlsen, partiledaren Stefan Jacobsson och Anders Ärleskog vid Svenskarnas partis valmarsch i Stockholm strax innan valet 2015. Foto: Anna-Lena Lodenius

Svenskarnas parti har meddelat att partiet lägger ner verksamheten. Det är inte särskilt förvånande. Trots en ambitiös valrörelse och att partiet ställde upp på hela 35 platser blev det bara cirka 4 000 röster, minde än hälften av vad man hoppats på. Svenskarnas parti fick inte heller en enda kommunal representant, inte ens i de kommuner där partet tidigare suttit på mandat för avhoppade sverigedemokrater.

Nationalsocialistisk front, Svenskarnas partis föregångare, samling inför Folkets marsch i Vasaparken i Stockholm i början av juni 2007. Foto: Anna-Lena Lodenius Nationalsocialistisk front, Svenskarnas partis föregångare, samling inför Folkets marsch i Vasaparken i Stockholm i början av juni 2007. Foto: Anna-Lena Lodenius

För en tid sedan meddelade Svenska motståndsrörelsen att man registrerat ett politiskt parti som tänker ställa upp i nästa val. Det återstår att se om det går bättre för denna extremare och mer öppet antidemokratiska organisation. Svenskarnas parti hette ju tidigare Nationalsocialistisk front, NSF, men bytte namn för att försöka slå…

Visa originalinlägg 45 fler ord