Fader Tomas

20160328_150443

Ibland tycker jag det är intressant hur man lär känna nya människor och varför dessa kommer in i en liv, och berör ens inre…

En av dessa personer är Tomas Jarvid, Geocachare, präst men också en man med humor och glädje. Jag hade av någon anledning fått in P4 Skaraborg på radion och hörde ett samtal med honom att han höll på med geocaching, en sport som ligger mig varmt om hjärtat. Inte så långt efter det, så hittade jag honom på Twitter och började följa honom där och vi började prata skattletning.

Jag kom snart också på att han bloggade, en blogg som jag följer med stort intresse. Att varje inlägg han gör på något sätt har med Gud att göra som också är ett intresse för mig, och på något sätt en Alpha kurs i kristen tro. Jag läser den så gott som dagligen, även om min kunskap inte alltid räcker till för att kommentera. Men det fanns ju alltid en knappt för att klicka gilla, vilket jag gjorde som bevis på att jag besökt bloggen.

Jag gillar han osinliga möjlighet att hitta något att blogga om, och just med en allvarlig underton men på ett lätt sätt förmedlar budskapet. Detta sätt trivdes jag med.

För några år sedan var vi i närheten av där han då bodde, och vi fick möjlighet att träffas några minuter och prata IRL. Han var då i begrepp att flytta ner till Ulricehamn för att börja en ny tjänst i ett pastorat där, och jag följde honom nu via alla tillgängliga kanaler.
Förra året på vårvintern så skulle de i hans församling har besök av en överlevare från ett ryskt koncentrationsläger, som skulle berätta om sina minnen.

Detta är också ett ämne som också ligger mig varmt om hjärtat, då jag själv har släktingar som har drabbats av händelserna under kriget. Jag och bror bestämmer oss för att åka dit ner för att lyssna på detta, inte nästgårds, men vad gör man inte för ett intressant ämne.
Skriver på Facebook att i dag blir det gårdarna runt sjön, som en liten hint, och vi tar en heldag nere i Dalstorp söder om Ulricehamn.

 

En ny stjärna föds #bloggswe

wordpress1I går blev det inte mycket bloggande då min tid inte räckte till…
Nya uppslag att skriva om saknas dock inte just nu för ögonblicket i alla fall, men det håller på att födas en ny stjärna på blogghimmelen. En kär vän som kämpat länge med olika saker kommer snart att dela med sig av vad hen känner är viktigt att berätta om.

Så min blogg kommer att plussas på med lite tips till hen och till alla andra som vill veta lite mer om bloggvärlden.

Fortsättning följer…

Därför bloggar jag #bloggswe

wordpress1

För några veckor sedan blev jag inspirerad av en annan blogg om vad jag skulle skriva om. Jag följer en blogg, Olssons universum, som jag tycker är så där lagom jordnära och tar upp livets små glädjeämnen och ibland tarvligheter.

Hon tog upp ämnet ”Därför bloggar jag” som jag tyckte kunde vara ett bra ämne. Här om dagen fick jag också en lite hälsning från WordPress om att jag nu har bloggat i två år. Detta fick mig att tänka efter vilken resa jag gjort.

Jag har väl alltid varit en person som inte är så förtjust i att vara i rampljuset och därför har jag inte heller känt något behov av att blogga om mitt liv, då jag tyckte inte jag hade något att skriva om.

Men för ett par år sedan kom vändningen i samband med att jag uppdagade att det var en hel del fel som begåtts i samband med mors diagnostisering, och vård/omsorg.

Min kamp fick mos läkare att sluta och istället ta pension. Medicinsk ansvarig läkare valde att sluta sin tjänst på nämnda vårdcentral och flytta till annan ort och verksamhetschefen fick sluta med avgångsvederlag. Detta kallas i folkmun att han fick sparken.

Jag började ta upp diskussionerna i olika grupper på Facebook  men insåg snart att det var förgängligt och beslöt mig för att ta det via bloggen, där det kunde vara kvar för andra att hämta styrka men också för att jag också skulle kunna ha det som minneslappar. Det var nog det bästa jag gjort, då dessa minnesanteckningar har varit guld värda för mig/oss.

Under förra året blev många av dessa grupper väldigt ideologisk inställda och jag valde att lämna många av dessa grupper. Jag anser att vård/omsorg måste ske utifrån individens bästa och då får ideologin komma i andra hand.
Många vänner valde att följa mig vidare in i bloggen, men av känslighetens natur som mina inlägg ibland är så vill de flesta INTE kommentera öppet.
Tack vare mitt bloggande så har jag fått många otroligt fina vänner, både via nätet med också några som blivit väldigt fina vänner IRL.

I dag tar jag tillvara på bloggens möjligheter och bloggar om allt möjligt även om omsorgen är en stor del i det jag skriver.

För mig har en ny värld öppnat sig, jag har fått många nya, helt fantastikska vänner via den, och många tack för att jag delar med mig av mina tankar.

Tack bloggen, för vad du givit till mig och mina följare!