Julen är på G – Little Drummer Boy

20161212_112557

4:e advent och snart är det julafton. Tänk vilka glittriga ögon man hade som barn när man såg julgranen med alla ljus och glittret som fanns i den. Alla vackra kulor som speglade ljuset.

När jag sedan själv satte bo, så blev min julgran helt mitt ansvar. Jag valde själv,och allt som fanns i den inköptes i Tyskland, glaskulor, ibland motivmålade, istappar i glas och figurer i glas. När sedan åren gick och jag flyttade hem till mor och far igen, för att hjälpa och stödja dem på ålderns höst, så gick vi tillbaka till mina barndoms jular som ändå hade utvecklats med tiden.

Nu när bror och jag är ensamma, så är julen inte så viktigt på det sättet. Vi har hittat nya rutiner. Blir inte överflöd av julsaker i fönstren, däremot några få saker som betyder mer om minnet från mor och far. Vår julgran är absolut inte den finaste, men absolut den mest kära. Bror sågade ut den i träslöjden och målade den vit. Ett av de sista åren i fars liv, så satte han en ljusslinga i den, mest på skoj. Sista dagarna innan jul, så tar jag in lite grankvistar och håller över diskbänken och tänder på för att få doften av bränd gran.

Det är en tradition mor hade med sig från sin mormor och som lever kvar. Tänk, det är inte de stora sakerna som gör julen, utan de små.

En av de viktigaste låtarna är: Der kleine Trommler (Little Drummer Boy) här i en lite ovanlig version tillsammans med Riverdance. Så håll till godo.

 

Julen är slut nu #bloggswe

vitjul

I dag är det en vanlig lördag efter årets jul. Visserligen finns många lediga dagar kvar innan alla helger är över, men en av de helgerna är nu avverkad. Jag såg inte fram emot denna jul, då den inte skulle bli densamma nu när både far och mor är borta, men…, den blev otroligt fin och fröjdefull.

Sitter och tänker på mina egna barndomsjular och hur Lucia kom på julaftonen till mig med julklappar. Av någon anledingen hade jag blivit skrämd av tomten så jag drabbades av panik när denna kom. Varför vet jag inte, och minns gör jag inte heller. Så till mig kom Lucia två gånger varje år, både på Lucia och på julaftonen.

När jag sedan växte upp och fick en lillebror var jag mycket noga med att lära honom traditionerna. På kvällen innan julaftonen så skulle det hängas en strumpa på sängen. Spänningen låg hala natten i luften och man vaknade flera gånger varje natt för att kolla strumpan om någon lagt i den. Besvikelsen var stor många gånger de nätterna, då än hade inte tomten varit där och gjort sitt jobb.
Men när man hade gråtit sig till sömns och sedan vaknade, då hade tomten varit där och antingen lagt något i strumpan eller att stumpan låg på ett paket. I paketet låg alltid något som höll oss sysselsatta under hela den långa julaftonen.

Under åren fram till 1972 så var farfar inneboende hos oss. För honom var julen viktig att den firades på det gamla sättet som han alltid hade firats. Ingenting fick fattas på julbordet enligt de gamla traditionerna. Klockan tolv skulle det vara dopp i grytan, vilket jag själv aldrig klarade av.

Klocka tre var det sedan det stora julbordet med massor och åter massor av mat. Frosseri kallar jag det i dag. Senare vid klockan sex var det julklappsöppning. Då var det riva, slita, bita snören för att hinna öppna så många julklappar som möjligt på kortast möjliga tid.

När sedan juldagsmorgonen öppnade upp ögonen så var jag alltid så besviken…
Här har man länge, länge gått och väntat på julaftonen och nu var den redan över.
Jag verkligen hatade juldagen, varför var det så orättvist? 😦

Tomten

tomte2a

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Julen är här #bloggswe

hundralapp

Julen är barnens högtid men också de vuxnas. Många är de som stressar med mat, städning julklappsinköp mm mm. En del sitter ensamma framför TV:n på julaftonen, andra har barnen omkring sig andra har sin nära att krama om i juletid. Men det finns också en annan grupp och det är de ensamma. Vår jul blir ju aldrig densamma som när mor och far levde, men vi har varandra jag och min bror. Bror har inte köpt några julklappar det vet jag men jag har köpt några till honom och jag kommer att få se hans ögon tindra när han öppnar dem.

Julmat finns i kyl och frys och det behöver inte gå någon nöd på oss. Vi har tak över huvudet och värme i vår stuga.

Men det finns många andra som har det svårt. Jag tänker på de flyktingar som sitter i våra flyktingförläggningar och flytt från krig och elände. Även om det blir en spartansk jul för dem, utan julklappar så kanske detta är den bästa julen de har haft på länge, där de får vara nära varandra och utan att behöva känna oro för gevärskulor och bomber i krigens fasor.

Jag tänker på de tiggare som lämnat sitt hemland för att i ur och skur sitta utanför någon butik med sin pappersmugg och tigga pengar i. Inlindad i kläder och extra filtar gör de allt för att inte frysa.
Var bor de? Kanske de sover i en skrotbil i skogen som någon har dumpat. Kanske har de hittat en presänning och lite filtar i en skräpkontainer som de byggt en hydda av under en gran, eller kanske i skymundan under en bro, till skydd för väder och vind.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något…

Jag valde att försöka förgylla julen lite extra för vår tiggerska utanför butiken genom att mångdubbla mitt bidrag i pappersmuggen hon höll i sina frusna händer.

Även du är värd en fröjdefull jul, där du nu tillbringar den…