Etikett: Vård & Omsorg

Omsorgens haveri

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10050297

Vart är den svenska sjukvården på väg???

Finns någon som kan/vill/vågar ta sitt ansvar?

En vårdcentral, sju tillsynsärenden på 6 månader. En sparkad verksamhetschef på den samma. Konflikter mellan ledning och personal. Bristande journalföring, brister i epikriser och remisser. Ingen användning av regionens gemensamma avvikeksehanteringssystem. Två medicinförgiftningar hos mor, där läkaren inte vill se sitt ansvar utan anser att det räcker med remiss till geriatrisk medicin med väntetid upp till 3 månader en sjuksköterska i hemvården som anser att vi kan vänta tills mors ordinarie läkare är på plats. Fick själv ordna in mor på akuten där hon blev inlagd för akut medicinförgiftning.

Mors SSK pratade med läkaren och han lovade att ordna remiss till geriatrisk medicin för överflyttning dit för medcininställning. I vänta på remissen så erbjuds vi kortidsboende för återhämtning av biståndshandläggaren. Ingen vårdplanering behövs då hon vet om ärendet.

Efter utskrivning till korttidsboende där ingen brydde sig undersöka vad som hänt, hon var dement. Vem har diagnistiserat mor som dement och vilka grunder. Varför informeras inte mor och vi närmaste anhöriga. Inget stöd i besked eller ev samtalsterapi.

Hon får inte vara med de andra, då hon blir orolig att vara med dem, eller hon får inte vara med de andra för andra blir oroliga av mor. Instängd i sin rullstol på rummet inkörd under bordet med en uppslagen tidning och en halv kopp kaffe framför sig. En social människa som hamnar i en isoleringscell. Ingen träning för att kunna gå igen som hon kunde innan förgiftningen. Ingen smärtlindring för extrapyramidala biverkningar såsom parkinsonism, muskelstelhet och muskelsmärtor. Toalettbesök och mor fick panik, jag bad om smärtlindring, fick av vårdpersonal reda på att hon får vänta till i morgon då SSK är sjuk. Ingen brydde sig, hon var dement. SSK avvisade mina påståenden med att det vi behöver veta finns i journalerna, journaler som är felaktiga. Ingen kontroll av journaler och medicinlistor. Tänk då kunde detta ha upptäckts mycket tidigare. Mor hade kanske fått en kärleksfull omsorg och vård på boendet.
Ingen frågar oss i denna situation hur vi mår och speciellt min utvecklingsstörde bror hade säkert behövt ha hjälp med specialist och krissamtal. I stället tillsammans med förändringar på sin arbetsplats fick honom att gå i väggen. I tre månader låg han på magen i sängen med kudden över huvudet och så fort jag frågade någon fick jag till svar “jag är så rädd”. Han har mycket svårt att berätta om hur han mår och speciellt om känslor.

Vi skulle få prova två avdelningar för att se var mor trivdes bäst men stoppades av enhetschefen och vi fick gå på magkänsla. Jag kunde inte se den missvård mor utsattes för, min bror utsattes för. Inget stöd ingen hjälp och till slut tog jag tillsammans med övriga syskon och några utomstående beslutet att ta hem mor.

Vi satte igång med träning och mor kunde gå och vi levde ett underbart liv. Hemvården kopplades in för att jag skulle få stöd och hjälp i vården av mor. Mor fick livsgnistan tillbaka men ibland kom ångesten över henne, vad har hänt och varför bryr sig ingen. Fick hålla mor i handen och försöka förklara…

Mor fick åter ont i ryggen och ny medicin sattes in. Hjärtflimmer och hjärtsvikt och nytt akutbesök och inläggning. Samma som två år tidigare där jag fått kopia på från vårdcentralen på epikris men en saknad vårdinfo, som patientnämnden fick hjälpa mig att vårdcentralen hittade. NÄL skyllde på vårdcentralen, vårdcentralen skyllde på NÄL. Helt plötsligt saknas det som jag tidigare själv har sett. varför????…

Ny medicin ett morfinpreparat i plåsterform, lägsta styrka och bara ett halv sådant. Åter medicinförgiftad. Nu var hon så borta att vi räknade hennes liv i dagar. Började planera begravning, mors SSK ringde och förberedde mig att det snart troligen är slut, vilket jag redan förstod. Fick en ingivelse att ta bort plåstret och fick läkarens tillåtelse att göra. Mor började än en gång till piggna till och SSK föreslog att mor skulle komma till dagverksamhet. Detta trodde jag inte på då mor är rädd för andra personer och numera bara har förtroende för mig. Däremot har vi sjukgymnastik för att försöka återhämta något av den förlorade gångförmågan.

En enhetschef som ringer och anklagar mig för att missköta mediciner, mediciner som inte funkar. Mor måste ha lugnande för personalens skull, så de kan arbeta med mor. Enhetschefen anmäler oss och biståndshandläggaren kommer hit. Biståndshandläggaren ser en en dement person som behöver in på boende, vilket jag vägrar. Min åsikt är att mor åter en gång är förgiftad.

Varje dag är en kamp mellan mor och personal. Tre grupperingar som inte kan samarbeta inom gruppen som vill arbets på olika sätt. En läkare som vägrar skriva ut mediciner och istället hänvisar till enhetschefen att hon får arbeta med personalen istället. Det är hennes ansvar…

Här om dagen fick jag nog när en personal säger ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund”.

Varför ha 30 minuters omsorg när jag behöver sitta med mor i 2 timmar och trösta och lyssna på hennes frågor varför de inte bryr sig om henne.

Nu sköter jag mor och avstår den havererade omsorgen. Den omsorg jag idag ger mor sker med glädje och viskningar i mitt öra, jag älskar dig, tack för att du tar hand om mig.

Dusch sker med glädje i blicken och mor njuter av den.

Varför skall jag behöva lyssna på kampen mellan mor och personal när det kan ske på ett lugnt och njutbart sätt för oss alla?

Varför skall mor bli så psykiskt misshandlad när det finns alternativ?

Varför skall skall det behövas mediciner när ett lugnt och tryggt förhållningssätt hjälper så mycket mer?

Var är den personcentrerade omsorgen där individen är i centrum?

I dag är det minuter som räknas och det finns ingen tid till något kärleksfullt…

När ångesten sätter in som värst kommer hennes ord, jag är så djup deprimerad…
Varför bryr de sig inte vad jag tänker och tycker, varför behandlar de mig som skit, är hennes frågor….

Varför skall en 80-årig dam utsättas för detta?

Varför skall mediciner sättas in på mor för personalens skull?

Mor måste väl vara den som skall ges omsorg med kärlek!

Varför ges inte personalen rätt verktyg att ge mor omsorg på hennes villkor?

Mor kan fortfarande klä sig själv, men hemvården är så stressad så bara för att hinna så har de inte tid att vänta.

Varför inte ta vara på de funktioner som trots allt finns hos mor.

Idag vet jag inte längre om jag vill se hemvården här igen…
Jag vill inte se mor bli misshandlade av det som kallas omsorg.

Jag vill se mor få dö med ett leende på läpparna den dag det är dags.
Den dag jag tar farväl av mor, vill jag i mitt hjärta känna, jag har gjort allt för dig, kära mor!

I dag kan inte ens de olika läkare som behandlar/har behandlat mor enas om mor lider av demens eller kanske djup depression med minnesstörningar…

Hur kan man sätta en sådan diagnos utan att informera mor eller oss närmaste anhöriga?
På vilka grunder har en sådan diagnos satts?

Har utredningar gjorts utan att informera oss?

Hur länge skall mor behöva lida av havererad sjukvård och omsorg. Jag tänker inte längre titta på och se denna missvård som mor och och andra människor utsätts för…

Måttet är rågat!

 

Image courtesy of arztsamui at FreeDigitalPhotos.net

Mor och bror, jag älskar er så mycket…

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

Fattar inte varför det skall ifrågasättas varför jag vill bo med mor och bror.
Att jag ev är unik som vill det, men acceptera att vi vill ha det så.
På samma sätt kände jag det när far levde, men då fungerade vård och omsorg.
Mor, och bror, jag älskar er så oerhört mycket, låt mig få krama er, medans ni lever.
Mor när jag var liten, så höll du mig i handen när jag var orolig och behöver tröst.
Just nu sitter jag och håller mor i handen på altanen.
Mors hand är varm och håller hårt i min, hon är så lugn och trygg så hon nästan somnar…

Mor jag tittar nu på dig och mina tårar rinner ner för kinden….
Mamma, du är så fin, så vacker, trots allt du råkat ut för det senaste åren av ”missvård”…

Mor såg mina tårar och började själv gråta, sträckte fram sina armar och ville kramas…
Vi kramades, du säger ”lille älskade vännen, gråt inte”… Vi är lyckliga tillsammans…

Ursäkta mitt känslomässiga sammanbrott med detta händer just nu….

I kläm mellan vårdgivare

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-100120726Jag svarade på ett tidigare inlägg i min blogg och känner att jag vill delge er hela mitt svar…

Jag förstår att något är otroligt fel inom vår omsorg. Chefen för personalen är ny, ung och grön. De i omsorgen jag litar på tror att hon kan bli en bra chef när hon blir varm i kläderna och då vill jag ge henne chansen. Men samtalet hon ringde om att någon hade sagt att jag fuskar med mediciner fick mig att må mycket dåligt. Jag fick mig en knäck och jag tappade mycket förtroende både för henne och jag gick under flera månader och tittade snett på personalen.

Jag anser att hon kan kolla upp fakta istället för att lyssna på skvaller. Det hade räckt om hon fråga mors SSK i hemsjukvården som satt en trappa ner.

I stället ringde hon biståndshandläggaren och anmälde missförhållanden så denna kom på besök och sedan blev jag kallad till möte. Hon kunde inte se några brister och hon stödde mig. Hon förstod också att det är och har varit jobbigt med avslöjandet med vårdskandalen på vårdcentralen.

Mor drabbades sedan även av en ny förgiftning och jag kunde rehabilitera mor med hjälp av mors SSK med extra näringsdrycker tillstånd av läkare att avsluta behandling med morfinplåstret.
Då när så skedde var jag övertygad att mor bara hade dagar kvar att leva, då hon var så svag och ”borta”.
Jag ringde även hennes bror och förberedde honom på att hans syster snart är borta…

Min dundermedicin fick mor att hämta sig igen och när SSK fick se henne ville hon dra igång dagverksamhet. Sjukgymnasten började med att sätta in sjukgymnastik för att ge mor rörligheten tillbaka.

Men trots att jag bevisat två medicinförgiftningar så motarbetar delar av personalen oss.
Deras chef har jag inte längre något förtroende för.

Image courtesy of Keerati at FreeDigitalPhotos.net

Hemtjänsten suger

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10092938

 

Först vill jag säga till de av er i hemtjänsten som lägger manken till och försöker göra det bästa för mor och för oss, ni är guld värda, tack för att ni finns, jag saknar ER!

Varför är det så svårt att förstå att två ensamstående söner vill bo med sin mor.

Efter en sjukdomshistoria för 20 år sedan så förändrades min syn på livet helt radikalt och jag valde att leva livet på mitt sätt för att må bra, vilket jag delvis även gör idag.

Mor och far hade ett stort hus som lätt kunde förändras till flera lägenheter och när far blev sjuk valde jag att flytta hit. Även om relationsstatus skulle ändras å finns inga problem att bo här.

Hemtjänsten fungerade så fint för honom, de kom hit gjorde sitt jobb och åkte.
Far fick lämna jordelivet när vi alla var samlade, det gick fort och för honom smärtfritt medan det för oss kom som en chock. Men för mig gick fort chocken över och jag känner en stor frid.

För mor var det värre, hon hamnade i en djup depression och jag fick stödja henne mycket. Men jag kunde ge henne trygghet och vi kunde ändå leva gott, fast det fanns depression. Vissa minnesstörningar uppstod och hon frågade ibland samma fråga flera gånger.

Hela tiden fick jag vara pådrivande att få undersökningar för minnet, och två minnestester som visar någon brist, men inte mer.

Tiden gick och jag kom ihåg hur fint det hade fungerat med hemtjänsten tillsammans med far.
Jag vile bara ha lite avlastning och stöd för mor, kunna göra sådant som var något annat och ville ge mor det bästa.

Vår fina vårdcentral blev mer och mer katastrof och jag bad hemsjukvården om hjälp då jag inte orkade sitta i de förbannade telefonköerna, tänkte de har andra vägar att gå.

Helt plötslig fick mor urinvägsinfektioner och dessa kan ju på en äldre människa göra att hon blir helt förbytt. Mediciner sattes in mot detta, mediciner som jag sedan ser att hon inte tålde.

Mor började protestera mot hemvården, hemvården pratad med sköterskan, sköterskan pratade med läkaren, läkaren tolkade detta på annat sätt än vad jag gjorde, mediciner sattes in med på dessa villkor och jag fick bara info om att nu skall hon ha denna medicin.

Jag accepterade då jag trodde på läkarvetenskapen och personalens kompetens.
Risperidon sattes in då inget fungerade, detta följdes inte upp mor blev sämre och sämre, jag trodde på läkarnas uppgifter att detta var vad som måste göras. En månad innan jag och hemvården tar in mor akut för förgiftning, så slutar all dokumentation om risperidon. Har fått regionens chefsläkares skriftliga kommentar på detta.

Vården och omsorgen fungerade inte då stora och viktiga delar i mors journaler fattades.
Tre månadeer tog det att få in i mors journaler att mor hade extrapyramidala biverkningar av medciner. Visserligen gick medicnerna fort ut ur kroppen, men muskelsmörtor, muskelstelhet, parkinsonism fanns troligen kvar i flera månader. Mor var rädd för personalen, protesterade och litade bara mer och mer på mig. Ingen insåg att mor hade ont, inget smärtstillande. Hon var fortfarande omtöcknad av medcin.

I dag när vi är utan hemvård, är mor mycket lungnare. Hon berättar när hon har ont och kan jag under dagen byta stolar mellan rullstol och våra vanliga stolar, så håller vi hennes rygg fri från smärta. Hemvården och dess chef vill ha mediciner till mor för att hon skall bli hanterbar för personalen – hon måste tänka på personalen. Men mor då, skall hon behöva ta mediciner som inte behövs, bara för att hemvårdens resureser inte räcker till????
Mor är så lugn och fin och vi har det så bra.

Halvtimmens hjälp på morgonen med gap och skrik har förbytts till skratt kramar och en vacker stund. Tiden som var efter, ibland uppemot två timmar av ångest, gråt och förtvivlan har bivit ren och skär kvalitetstid för oss. Frukost i lugn och ro, promenad med valpen och sedan lite träning för att stärka musklerna.

När mor sedan skall sova middag, så kan jag lägga henne och hon somnar själv i lugn och ro, utan att jag skall behöva sitta hos henne och trösta.
Jag är heller inte lika mentalt trött och själv behöva rensa huvudet, utan nu har jag energi till att ta itu med det som ligger efter.

Idag är det roligt att gå runt och damma och städa, och göra det lilla extra pyntandet som man vill ha i ett hem. Jag orkade inte det tidigare, efter hemvårdens besök, då var jag jag så psykiskt slut att jag bara satt ner och orkade inte lyft vare sig baken eller fingret.

För familjens bästa, så kommer nog inte hemvården hit på ett tag mer, utan ev för avlastning när JAG ser behov av det, inte efter schemat.

Hemvårdens hjälp kommer att stjälpa hela familjen om det fortsätter så här.
Skall jag sköta mor träning mellan varven, aktivering som kommunen inte klarar av, så kan jag lika gärna ta omsorgen också. Jag har mer ork och mental styrka utan dem än med dem. Jag har mer frihet och lust till att göra saker och inte att förglömma….

MOR ÄR LYCKLIG ATT FÅ BO MED SINA POJKAR SOM HON ÄLSKAR

Nu får det gå ett tag så här, så får vi se vad som händer. Är det demens mor har, så lär hon bli sämre och sämre. Är det depression med minnesstörningar, så bör det rimligtvis gå åt andra hållet….

 

 

Hemtjänstens schema – en omöjlig ekvation

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10020844

Jag har nu studerat hemtjänstens arbete från insidan under många år och sett många fina personer jobba där men också rena rama motsatsen.

Att det skall tjänstgöras hos oss förstår jag nog att det inte är så populärt då vi är flera vuxna plus den som måste ha omsorgen i ett och samma hus.

Det innebär som jag se det att vi är många som kan hålla ögonen på vad som sker,

Far gick bort i april för fyra år sedan och redan då vet jag att personalen skrev upp tider på egna lappar för att visa att de inte kan ta bort delar/hela tiden av förflyttningen mellan de behövande. Detta är för mer är fyra år sedan.

Vi bor på landet och vår grupp som tidigare var två grupper har slagits ihop till en grupp som skall serva två små tätorter plus större delen av landsbygden runt om kring.

Det blir mycket bilåkning runt omkring, bilåkning som tar tid.

Far var multihandikappad efter två större stroke ett antal mindre tia-attacker. Han blev lårbensamputerad efter en blodpropp i foten. Diabetiker så att den första operationen nedanför knät läkte inte, utan han blev omopererad ovanför knät. Under sista operationen fick han också en hjärtinfarkt på operationsbodet.

Men far var mycket glad i livet och återhämtade sig trots alla bekymmer, mycket bra.

Vi kunde leva vårt liv och jag skötte far mycket och vi kunde till och från avstå från hjälp speciellt när vi var ute och åkte och praktiserade min sport geocaching.

Nu är det mors tur att få hjälp pga av hennes sjukdom.
Finns ingen anledning till att i detta inlägg gå in på varför.
Mor har rätt till en del insatser vilket jag ibland sköter själv. Vi har ett underbart liv tillsammans och det är så här vi vill leva.

När jag för drygt ett år sedan fick hjälp med och avlastning för mor, så jag kunde få lite egen tid så blev jag beviljad två gånger tre timmars avlastning i veckan. WoW tre timmars ledigt för att gra vad jag ville… Naturligtvis utnyttjade jag mina tre timmar. Kommer hem efter 2 timmar och 59 minuter och personalen är stressad och skall till nästa ställe. Efter några gånger så blir jag utskälld av en personal så det visslar om det… Det borde jag begripa att de behöver femton minuter på sig för att ta sig till nästa ställe. Va, skall jag betala femton minuter för att de skall kunna åka till nästa ställe????

Detta kan inte vara sant….

Vid ett tillfälle skulle mor till vårdcentralen ev. skulle det vara lite intimare undersökningar. För respekt av mor så valde jag en medföljare, en kvinnlig sådan och helst en som mor och jag hade och att personen där skulle hämta mor och åka till till vårdcentralen med henne.
Frid och fröjd…. Trodde jag.
Ingen kom och hämtade mor, jag ringde och kollade och de skulle undersöka vad som hänt.
Jag hjälpte mor med det som då behövdes åkte ner till vårdcentralen och personalen kom och mötte upp.

Då visade sig att någon plockat bort dagverksamheten planerat in vårdcentralsbesöket lagt in tidsåtgång 90 minuter och att dessa 90 minuter skulle skötas på 45 minuter. (Har många gånger funderat på vilket skohorn de använde för det.)
Inte nog med det, EFTER vårdcentralsbesöket skulle mor få hjälp med morgontoalett, och påklädning. Jag ser en bild framför mig där mor sitter i väntrummet iklädd nattlinne, otvättad och okammad.

Mor har idag två pojkar som kan hjälpa henne med olika saker och vi är inte helt beroende av omsorgen och jag har sagt till personalen att de får ringa om det är akuta bekymmer på andra ställen och vi löser det.  Vi försöker också vara flexibla att vi kan ändra oss även med kort varsel. Men jag har ibland bokat in läkarbesök för egen del på min ”garanterade” tid och då finns inte mycket att göra. Personalen har också blivit inbokade på min ”garanterade” tid för att sköta matdistrubution eller liknande. Numera ringer jag alltid dagen innan och kollar så de inte bokat in det när jag bokat något på min tid.

Skall det behöva vara så?

Under en längre tid har jag inte känt något behov av avlastningen då jag mycket skött mors sysslor förutom vid vissa speciella måsten. Jag trivs med viss personal men inte arbetssättet som används.
Vi känner oss lugnare och tryggare utan dess hjälp, tyvärr…

I höstas när mor åter var förgiftad av läkemedel så bad vi att får ett middagsbesök. Det lades in kl 14 (cirka). Det fungerade när mor var dålig men när mor åter blev bättre efter att vi förstått att mor återigen var förgiftad så pratade vi om att förlytta tiden ca en, en och en halv timma senare.  Detta skulle bli ett av de sista uppdragen innan dagpersonalen gick hem.

Blev lovad att så skulle ske och det skulle börja på lördag. Visst det fungerade… en hel helg…
På måndag var åter som vanligt, ingen visste något och ingen hade hört talas om detta. Men det fungerade i helgen sade jag. Det var nog någon som gjort fel….

Ibland är vi färdiga med morgon eller kvällsrutinerna, personalen kommer och jag berättar om att allt är färdigt och det kommer till oss på altan eller köket. De hälsar på mor frågar hur hon mår ibalnd väntar de på svar och sedan drar iväg till nästa ställe.

Är vi inte färdiga så kommer personalen, försöker vara avslappande och hjälpa mor så gott det går, men jag märker att mor inte mår bra. Har försökt att vi skall förlänga tiden de har på sig här för att det skall gå lugnt tillväga, men det är som att köra huvudet i en vägg…

Det slutar nästan alltid med att mor tar fram sitt allra fulaste vokabulär, lägger in högsta volym och protesterar. Men vad hjälper det?
Mor mår dåligt, jag mår dåligt, min utvecklingsstörde bror springer och gömmar sig, personalen mår dåligt.
Chefen ringer mig och påstår att jag fuskar med hennes behovsmedicin, medicn som SSK i hemvården ett halvår tidigare hade pratat med mors läkare om att medicinen inte funkar. Satte in resperidon, som sedan försvann i journalerna.

Hur kan en chef ringa och anklaga anhöriga för att missköta mediciner när det FINNS dokumenterat. Hur an en chef ringa och anklaga anhöriga utan att kontollera fakta???

Jag skrev i en grupp på Facebook om att det inte fungerar längre med omsorgen.
Min tanke är att ta bort all omsorg tills vidare och att bara behålla avlastningen ett tag.

Gun Aremyr var vänlig att kommentera inlägget:
Din mor är säkert känslig för den stress som personal i hemtjänst ibland upplever och utstrålar. Det låter som en bra plan att behålla avlösning om du tror att det blir bäst för dig och din mamma. Kan ni välja bolag som utför hemtjänsten så är det ju värt att prova en av dessa. Har man tur så finns det någon anställd som kan utstråla att de har hela veckan på sig även när verkligheten är att de ska befinna sig hos nästa vårdtagare så fort som möjligt. Så roligt att ni har en valp att njuta av!

Som läget är nu, så avstår vi omsorgen och jag ber om avlastning på de tider som är uppgjort och när JAG anser att jag behöver den.
Men då skall också personalen ägna sig socialt åt mor, utan att göra någon omsorg mer än vara ”sällskapsdam” åt mor. De tillåts inte ha med larmtelefon för att ta emot larm från andra personer som behöver hjälp och sedan ringar runt till kollegor för att någon skall kunna åka och kolla larm.
Jag vill inte ha någon personal som sitter 90 minuter med sin mobiltelefon vid köksbordet och knappar, surfar eller SMS:ar, utan att titta upp på mig.
Personalen för göra det när mor sover, för att få tiden att gå, men kan i alla fall säga någon, eller fråga något när jag är i närheten. Jag kan vara intresserad av att se hur personen ser ut som är här….

Tack till all personal som verkligen försöker göra vår tillvaro till ett ljust minne för framtiden, den dagen mor inte längre finns i vår närhet. Men ni i personalen som går in med tanken ”lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig efter en stund ändå”, ni är inte välkomna hit längre.
Ni är en liten minoritet det vet jag men det skadar mor, det skadar mig och min bror och om ni inte tänker på er själva så skadar det i alla fall era kollegor, som vill göra ett bra jobb.

Ni i hemvården som jag älskar och gör det bästa ni kan, jag saknar er otroligt mycket…
Det är inte ert fel att det har fallererat, utan det krävs ansvar från personer högre upp…

Tack till all personal i hela Sverige, för att ni orkar arbeta under dessa villkor. Ni är beundrasnvärda!

Lite länkar:
Kommunal: Ny rapport: Vårdens kvalitet äventyras av för lite tid och resurser

Hemtjänstens schema – en omöjlig ekvation

”Jag blir chockad och illa berörd”

Hemtjänstpersonal ska vara på två ställen samtidigt

Bemötande och delaktighet som anhörig

Stressad personal säkerhetsrisk för äldre med hemtjänst

Anvarig politiker: Vård ska ges efter individuella behov och det ska vara värdigt

Äldreborgarråd och PRO debatterar stressen inom hemtjänsten

Aftonbladet ledare:  Ebba Busch borde prata med sig själv

Lite kommentarer från Facebookgrupper om just reportaget om hemtjänsten i Uppsala:

”Så sjukt!”

”saknar ord!!”

”fruktansvärt är vad det är!!!!!”

”Då borde kommunerna värna mer om omsorgen,så att de som är funktionsnedsatta och äldre,samt barn får en bra omsorg,och då måste även kommunerna inse att man kan inte spara bort omsorgen,för det finns många äldre och funktionsnedsatta som inte kan klara sitt dagliga liv utan assistans,och barnens omsorg i form av dagis och förskola är viktigt så att barnen lättare blir inskolad i första klass i grundskolan.”

”Låter fruktansvärt, vem lägger sådana scheman???
Man jobbar ju med människor! Vad som helst kan hända, vad gör man i Uppsala om någon behöver xtra tid?? Vi ska ju ta hand om våra äldre med respekt och värdighet!”

”Fruktansvärt! Delar vidare!”

”Precis så här är det…ÄNTLIGEN någon mer som säger ifrån! Kan vi utnyttja detta på nåt sätt?”

”Jag sa upp mig delvis pga. det här!”

”Ja du, det där är inget nytt dess värre. Räkna sedan med transportsträckorna mellan ”kunderna””

”Såhär skrev jag i ett par kommentarer på annat håll häromdagen:

”Nuförtiden går ju all samhällsstyrning i svart eller vitt tydligen – sinne för nyanser verkar saknas helt. Men förutom svart eller vitt är alla politiker tydligen helt färgblinda, för varken de eller någon annan ser någon skillnad på dem, eller politiska mål, oavsett parti. Samma jämna smet av brunsås rätt igenom.”

”Själv har jag nog röstat på svenska riksdagspartier för sista gången. Aktiv blankröstning är det som gäller tills vidare.”

Jag ser vad du inte ser

Den Av villacaliforniai Anhörig, Äldreomsorg2 kommentarer

ID-100154535

I dag ser jag en lugn, harmonisk människa i mor. Hon strålar upp med ett stort leende på läpparna på morgonen och frågar vad vi skall hitta på idag.

Hon verkar mycket trygg i tillvaron och har en livsglädje trots denna lömska sjukdom hon har.

Hemvården har nu inte varit här på 10 dagar och jag saknar vissa personer som spred en sådan glädje och trygghet för mig. Hur mycket denna person spred glädje och trygghet för mor vet jag inte och speciellt inte efter det uttalande en annan person gjorde innan jag stoppade allt.

Man pratar mycket om att demensär de anhörigas sjukdom och i många fall kan jag förstå det. Det är jobbigt att veta att personen och personligheten äts upp inifrån som en form av en ”Alien”. Ibland förstår man inte vad som är bäst själv i denna sjukdom men då får vi ta till andra medel för att ge trygghet och att utföra det som skall göras.

Vi har pga den ”missvård” som skedde förlorat ca ett år av en tid då man verkligen vill ge mor det bästa i slutet av livet.

Nu har ju jag möjligheten att vara hemma med mor en del och vi bor i samma hus.
Annorlunda hade det varit med heltidsarbete på annan ort och man inte hade haft denna möjligheten som vi har, men vi måsste ändå försöka skapa ett bra liv för alla i alla fall.

Det jag ser idag är fjärran ifrån det jag såg på korttidsboendet och sedan demensboendet som vi trodde och var förberedda på att hon skulle vistas sina sista år.

Där ser jag en person som hamnar i en isoleringscell fastkilad under bordet i sin rullstol med en uppslagen tidning framför sig och en halv kopp akllt kaffe framför mig.

Så fort jag klivade ur bilen så hörde jag mor skrika mitt namn från rummet.
På boendet föröker de intala mig att mor har blivit lugnare medan jag sedan läser i journalerna att mor är totalt omvänd mot vad jag ser.

När mor får vara lugn och trygg så fungerar hon så bra och är mån om att vi skall ta våra promenader med vovven så han får springa en stund.

Då älskar mor livet och ibland när vi är på promenaden så vill hon ge en kram och säga ”jag älskar dig”. Hon är många gånger ledsen varför de andra inte bryr sig och lyssnar på henne.

Jag försöker många gånger använda Gun Aremyrs böcker som uppslagsböcker för att förstå varför mor reagerar som hon gör. Varför ville inte mor duscha, varför är det så stora protester och nedvärderande ord mot peronalen? Jag försökte leta igenom böckerna för att se om något svar fanns, och jag hittade teorier men var inte säker.

NU har jag själv skött duschning av mor och det har gått så lungt tillväga utan protester.
Är det mig hon känner sig trygg med, är det hur JAG hanterar situationen.
Jag kanske inte behöver leta problem i omgivningen som mor är rädd för utan det räcker med att jag är jag?

Dessa protester som var med hemvården var också standrad på boendet. Dessa protester var också ett skäl till att mor fick komma hem i förtid från sjukhuset efter sista vistelsen där. Hon blev trygg när jag fanns där.

Hur mycket kan denna ”missvård” mor utasttes för har satt prägel på hennes reaktioner idag och vad kan den ha gjort i mors rädsla för dagens arbete?
”Missvården” tillsammans med sjukdomen kan ju har förvärrat hennes rädsla för andra.

Mor känner sig trygg tillsamman med ”sina pojkar” och vill vara nära oss, vad finns det då för skäl att hon skall tvingas till ett boende? Får jag lite hjälp att sköta tillvaron så skulle dut kunna fungera hur bra som helst, men då måste vi alla lägga manken till.
Vården måste ju vara personcentrerad och sättas in på individnivå. Hemvården måste ju ha de resurser att kunna ge det och se mor som en person och inte ett antal åtgärder som skall utföras på en viss tid. Varför skall mor tvingas till ett boende bara för att hemvårdens resurser inte räcker till?

Jag ser en levnadsglad lugn människa, som ibland blir lite ledsen när något inte fungerar som det skall. Jag ser en människa som gillar att vara aktiv och vill hänga med på upptåg. Jag ser en människa som vill träna med Marin (sjukgymnasten) för att bli starkare. Jag ser en människa som vill träffa sina vänner och må gott i deras sällskap. Jag ser en människa som njuter av livet trots sina handikapp.

Nu när hemvården inte varit här på en tid ser jag också en människa som inte grips av panik när jag inte är i närheten. Jag ser också en människa som inte grips av panik när jag inte svara första gången hon ropar. Jag ser också en människa som inte grips av panik om jag lämnar henne en stund…

Vad ser ni?????

Mor är lugn och trygg, bror lika så och jag mår bra.
Hur skall vi nu fasa in vård och omsorg igen utan att vi råkar ut för samma sak.

Just ni vill vi bara leva och må gott och inte ha svängdörren öppen men vi måste förbereda oss för att kunna öppna den men under andra förhållanden.

När jag precis lagt ut detta inlägg kommer på twitter en intressant nyhet:
Mer än halva hemtjänsttiden försvann för 76-åring i Järfälla

Image courtesy of artur84 at FreeDigitalPhotos.net

Jag mår så gott!

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

ID-10094834

 

Detta jag nu beskriver tror jag inte bara gäller oss utan många andra som har behov av vård och omsorg även om jag använder oss som exempel.

Nu har vi haft det bara så underbart i en vecka när vi varit ensamma.

Mor mår bra, bror mår bra och jag ser livet komma tillbaka till oss..
Livet leker och ljuset finns där borta i horisonten.

Här om dagen skrev jag på twitter att jag mår så bra så det nästan borde vara förbjudet.

Men varför har vi det så bra just nu?
Vi avstår för tillfället hemvården av mor och mor är så mycket lugnare.
Himmelen är grå ute men ändå skiner solen på oss och det bara är så vackert.

Man vad jag inte förstår är varför det är sådant väsen som fort hemvårdpersonalen är här.

Mor blir orolig, hon gråter får panik och ibland ångest och jag behöver sitta med henne en bra stund för att lunga henne.

Men varför skall det behöva vara så och varför skall det enda alternativ som de vetande ser vara att mor skall till ett hem?

Mor vill bo med sina pojkar vilket hon säger både till mig och andra.
Hon säger också varför lyssnar de inte på mig och mina åsikter och vad JAG (mor) vill.

Jag har vuxit upp med handikapp i familjen och ser inte något konstigt att någon inte är ”som alla andra”, och måste alla vara det?
Det viktiga är väl att vi är oss själva under de förutsättningar som ges.

Varför inte ge oss de verktyg som behövs för att kunna leva så som vi vill istället för att stjälpa oss.

Vi tillhör de få procenten i ”vår” omsorg som har aktuell genomförandeplan mycket beroende på mig och att jag har kämpat för detta. Det finns också en ”nödutgång” i den som säger att de alltid har möjlighet att jag hjlper till eller helt tar över om någon känner att det inte fungerar riktigt som det skall, varför inte utnyttja det?
Drabbas mor av panik, så kan man bara inte fortsätta utan då måste hon lugnas.

Jag vet jag har sett mor med ångest och panik tidigare i livet och har då kunnat trösta.

Mor är lika mycket en individ som du och jag och skall då behandlas utifrån det. Mors omsorg skall också utgå från en personcentrerad insats där hon behandlas som en person och inte en diagnos. Man skall inte få henne överstökad och att hon sedan lugnar sig.

Där ser jag att det måste till en attitydförändring hos vissa.

Säkert finns det de som försöker snåla in lite på tiden hos de behövande för att få lite längre rast men samtidigt så är mor inte en person i beslutet utan ett antal åtgärder, åtgärder som beräknas ta si och så lång tid innan de måste till nästa person.

En vän skrev så här på Facebook:
”Fy så hemskt!När det kunde vara en mysig förtroendegivande stund för din mor inför natten.Men jag känner igen problemet.Jag själv kör varje kväll 1,5 mil för att natta min mamma.Hemtjänsten skall ju göra det men mamma blir ju bara orolig hela natten när hon känt sig dåligt bemött.Då ringer hon mig i förtvivlan och försöker berätta vad som hänt.Det slutar alltid med att jag får åka till henne för att trösta henne mitt i natten.De flesta av personalen är underbara men så finns dessa som inte begriper bättre och raserar allt förtroende.Ett kärleksfullt bemötande betyder allt men att det är så svårt för vissa.Övergrepp och kränkning kallar jag det här.”

Personen fortsatte i ett senare inlägg:
”Jag förstår att du blev ledsen.Särskilt som sjukgymnasten ordnat så att alla skall arbeta samstämmigt och så kommer en sådan här hurtig besservisser och raserar allt ihop.Det hjälper inte hur mycket utbildning vissa får de förstår inte i alla fall.Ett kärleksfullt bemötande är A och O.Sedan gäller det att vara absolut närvarande i nuet och kunna läsa av din mors reaktioner och spinna vidare på det som hon mår bra av. Det är ett varsamt arbete att få din mor att känna tillit igen.För något måste ju ha hänt eftersom hon lätt blir upprörd i dessa situationer.Denna händelse du skriver om här är ju en bekräftelse på att sådant kan förekomma.Sådana här personer sätter ofta prägel på gruppen om de är informella ledare och deras jargong smittar av sig och blir till en norm. Här behövs krafttag av chefen och en tillrättavisning så att allt personal förstår att så här förhåller man sig inte till människor.”

En annan person säger så här:
” Jag blir så ledsen och besviken på personal som inte kan ta till sig det som en gång är bestämt….men tyvärr känner jag igen det… och det hjälper inte att annan personal säger till på P-möt…det har jag provat…måtte chefen ta tag i denna personal…ingen löneförhöjning där inte. Jag blev inkallade till chefen en gång och hon sa att personal tyckte jag var jobbig….jag frågade är det någon boende eller anhörig som klagat på mig…nej det var det inte…då svarade jag då bryr jag mig inte om vad personal säger om mig…bakgrunden var att jag var lite för populär bland de boende…;))”

Som följd av diskussionen kom en fråga:
”Det är intressant detta med varför det tydligen så lättvindigt sattes diagnosen, stämpeln, demens på,din mor. Har du aldrig fått någon, om ens urskuldande, förklaring till detta?”

Jag gav ett långt svar på det:
” När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.

När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.

Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.

Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.

De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….

Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.

När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.

Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.

Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.

Men jag vet inte vem som satt demensdiagnosen och på vilka grunder.”

Nu skall jag njuta livet med mor och bror, hemvården får titta på, på avstånd.
Vi kan njuta och gruppen kan försöka hitta möjligheter till att smarbeta och att inte vissa raserar för mor, oss och sina kollegor.

Vi tänker må gott en tid och sedan får vi se hur vi fasar in hjälpen igen men då kommer jag att leka vår herre och personligen placera personalen på höger respektive vänster sida.

Image courtesy of stockimages at FreeDigitalPhotos.net

Få det överstökat – hon lugnar sig

Den Av villacaliforniai Anhörig, ÄldreomsorgLämna en kommentar

Detta är är en händelse som jag beskrev på Facebook och fick många att reagera.

Bengt Larsson
”Det är lika bra att få det överstökat, hon lugnar sig ändå efter en stund.”
Är det så man arbetar med en demenssjuk person?

 

Person 1

Om du menar dusch har jag en viss förståelse ….påminner mig om när mina barn var små och inte ville det jag ville … som tur va var det glömt efter en stund. Men för barnen blev det en lärdom för den demente ÄR det glömt .;//

 

Bengt Larsson

Det handlade om byte till nattkläder och arbeta med mor så hon inte blir upprörd utan får förtroende för personalen. Det motverkar det som jag och sjukgymnasten arbetar för att ge mor livskvalitet tillbaka. Varför skall vi gemensamt kämpa för att ge mor dubbel tid för omsorg när enskilda motarbetar detta?

 

Person 1

Helt annan sak … Men nog så svårt men borde gå med mycket tålamod rätt inställning och känsla för sitt jobb 😇

 

Bengt Larsson

Jag och sjukgymnasten arbetar för att mor skall få förtroende fler ALLA men då förstör någon något. Vad hon tycker och känner och tänker ger jag blanka fasiken i men personen skall arbeta professionellt i sin yrkesroll…

 

Bengt Larsson

Person 2 Hur hade du själv valt att göra i denna situation? Fel kommer att göras och vi kommer inte ner i en nollnivå men med denna inställning så anser jag att detta som ett sätt att rasera det de flesta arbetar för…

 

Person 2

Om jag var i din sits…är det vad du menar? Ja jag hade nog gjort precis som du.

 

Bengt Larsson

Jag har inte gjort någon formell anmälan men jag har pratat med anhörigstödet och hon kommer att ta det med chefen…

 

Person 2

Ja det kan nog räcka. Man får ju välja sina strider.

 

Bengt Larsson

Jag kan ju alltid stoppa personen…
Men jag tycker det är viktigare att chefen får chans att belysa problematiken men också att det MÅSTE arbeta efter genomförandeplanen som finns. I den står också att jag är behjälplig och även tar över om personalen känner att det är jobbigt för dem eller mor…

 

Person 3

Fy så hemskt!När det kunde vara en mysig förtroendegivande stund för din mor inför natten.Men jag känner igen problemet.Jag själv kör varje kväll 1,5 mil för att natta min mamma.Hemtjänsten skall ju göra det men mamma blir ju bara orolig hela natten när hon känt sig dåligt bemött.Då ringer hon mig i förtvivlan och försöker berätta vad som hänt.Det slutar alltid med att jag får åka till henne för att trösta henne mitt i natten.De flesta av personalen är underbara men så finns dessa som inte begriper bättre och raserar allt förtroende.Ett kärleksfullt bemötande betyder allt men att det är så svårt för vissa.Övergrepp och kränkning kallar jag det här.

 

Bengt Larsson

Jag var så ledsen i går kväll efter händelsen och onödigt och tråkigt.
DEttsa speciellt när sjukgymnasten drog igång mötet för att alla skall jobba på samma sätt.
Mor funkar så fint så länge det är lungt men hamnar hon i paniktillstånd så blir det tilt helt och hållet. I kväll och i morgon förmiddag har vi avbokat hemvården och troligen blir det hela helgen. Men jag skall orka också…
Men brorsan (utvecklingsstörd) mår heller inte bra av mors skrikande när hemvården är här.
Och varför somnar hon i stolen när frisören var här, varför njöt hon i fulla drag när forvården var här….
Varför gillar hon när sjukgymnasten är här och vill träna för att komma tillbaka lite grann till livet.

Jag känner själv att det skall bli underbart med en ”ledig” helg utan vårdpersonal….

 

Person 3

Jag förstår att du blev ledsen.Särskilt som sjukgymnasten ordnat så att alla skall arbeta samstämmigt och så kommer en sådan här hurtig besservisser och raserar allt ihop.Det hjälper inte hur mycket utbildning vissa får de förstår inte i alla fall.Ett kärleksfullt bemötande är A och O.Sedan gäller det att vara absolut närvarande i nuet och kunna läsa av din mors reaktioner och spinna vidare på det som hon mår bra av. Det är ett varsamt arbete att få din mor att känna tillit igen.För något måste ju ha hänt eftersom hon lätt blir upprörd i dessa situationer.Denna händelse du skriver om här är ju en bekräftelse på att sådant kan förekomma.Sådana här personer sätter ofta prägel på gruppen om de är informella ledare och deras jargong smittar av sig och blir till en norm. Här behövs krafttag av chefen och en tillrättavisning så att allt personal förstår att så här förhåller man sig inte till människor.

 

Bengt Larsson

Ja du Person 3… Enl sjukgymnasten är det tre grupperingar bland personalen och de verkar omöjligt att ena dessa. Tanken är ju att personalen skall sköta träningen så småningom, men det verkar döfött Tills vidare är det jag och gymnasten som sköter detta.
Förra veckan frågade gymnasten mor vad som är jobbigt när jag inte är närvarande och då berättade hon att dom (hemvården) inte lyssnar på henne.

Det är detta som föranledde mötet.
Min kontaktperson frågade mig dagen efter mötet om jag känner mig bekväm i situatonen, vilket jag inte gör. Det gör inte hon heller…
Vi har varit tvungna att backa från vissa ståndpunkter bara för att personalen skall kunna försöka arbeta på samma sätt allihopa!

Jag vill säga att den kontaktpersonen hade jag som kontaktperson även för far under tre år och jag litar så kollosalt på henne och jag tror det är ömsesidigt.

Kommer att prata vidare med sjukgymnasten på måndag och överväger att stoppa henne från vidare besök.

 

Person 1

Jag blir så ledsen och besviken på personal som inte kan ta till sig det som en gång är bestämt….men tyvärr känner jag igen det… och det hjälper inte att annan personal säger till på P-möt…det har jag provat…måtte chefen ta tag i denna personal…ingen löneförhöjning där inte. Jag blev inkallade till chefen en gång och hon sa att personal tyckte jag var jobbig….jag frågade är det någon boende eller anhörig som klagat på mig…nej det var det inte…då svarade jag då bryr jag mig inte om vad personal säger om mig…bakgrunden var att jag var lite för populär bland de boende…;))

 

Bengt Larsson

Förstod av en granne tillika vikarierande här att ingen våga säga något om någon annnan då det ”bara” blir tjafs och att de inte skall lägga sig i…

 

Person 1

Höj taket…

 

Person 4

En fråga/tanke : varför skall träningen delegeras till personalen ? Alla medborgare skall ha rätt till träning på samma villkor som alla andra ! De som behöver skall även erhålla träning i sin ordinarie bostad av sjukgymnast (om behovet är det) ,givetvis skall man då betala som ett besök. De senaste åren får ytterst få äldre den träning/rehab som de har rätt till ! En förändring behövs.

 

Person 1

Person 4 ..det var bra så är det till 99% alltid att träning blir delegerad till personal … Och därmed släpps allt vind för våg….varför läggs ansvaret ut på oss personal …?

 

Bengt Larsson

Träningen skall ske som en daglig rutin i arbetet med mor. Mor skall kunna förflytta sig själv alternativt att ”turner” används mellan säng och rullstol. I dag använder hemvårdspersonal lift medan jag håller i mors händer så hon ställer sig upp tar några steg för att sätta sig i stolen. Träningen är 8 månader försenad pga brister i journalföring på vårdcentralen. Mor har troligen en demenssjukdom, ej utredd. När mor kom till korttidsboendet för återhämtning efter medicinförgiftning behandlade henne som dement och ej förgiftad av medicin, vilket hon var akut intagen för på sjukhus.

 

Bengt Larsson

Jag har tagit tillbaka det mesta av ansvaret av mor pga den vanvård hon utsattes för. Kommer en person till korttidsboende för återhämtning efter medicinförgiftning, så skall hon där inte behandlas som dement. Hur och vem som satt demensstämpeln på henne utan utredning, vet jag inte…. Det som gjorts är två minnestester för nägra år sedan, på min begäran. Mer vet jag inte….

 

Person 2

Det är intressant detta med varför det tydligen så lättvindigt sattes diagnosen, stämpeln, demens på,din mor. Har du aldrig fått någon, om ens urskuldande, förklaring till detta?

 

Bengt Larsson

När jag följer journalerna kom demens in i samband med sjukhusvistelsen vid förgiftningen av risperidon. Men allt elände började när jag bad om hjälp och önskade hemsjukvård. Och att jag ville ha hemsjukvård var beroende av att det var så in i helvete svårt att komma i kontakt med vårdcentralen.

När mor var på korttidsboende så var hon först på ”vanlig” avdelning. Vi blev lovade att under den månaden skulle hon få prova både det och demensavdelning. Av någon anledning stoppade enhetschefen detta utan att vi fick någon förklaring.

Det var ju först när jag tog hem mor på helgpermission som jag började förstå att något var fel. Mor fick sin smärtlindring och hon kunde gå. Vi gick hand i hand från bilen in på boendet in i hissen upp till våningen och in på avdelningen och hälsade på personalen. Ingen reagerade på det de såg eller vad jag sade. Nästa fredag var hon bunden i stolen när vi hämtade henne. Under veckan sätt hon oftast i sin stol inkörd till bordet och stolen låst. Hon fick vara där dels som personalen säger det att hennes rop och skrik störde andra patienter enl andra för att andra patienter blev störda av hennes rop och skrik. På helgen fick hon samma medicinering som jag blivit tillsagd och mor gick igen.

Inte ens den gången reagerade någon att mor KUNDE gå….
Ingen brydde sig.
Vi skrev kontrakt på en lägenhet på demensavdelningen och mor fick flytta hem medan jag fortsatte och undersöka allt. Vid vårdplaneringen sades det från kontaktpersonen att mor har blivit så mycket lugnare och tryggare. När jag läser mors journaler som jag till slut fick hem hade sköterskan 3 dagar tidigare varit i kontakt med läkaren på vårdcentralen hur de skall göra med mor då hennes oro och rop och skrik blivit svårhanterlig.

De säger en sak till mig och i journalen står en annan sak….

Vi var hos mor i stort sett var dag och när mor sätt i fastlåst under bordet med en uppslagen tidning framför mig. Hon såg ut mot parkeringen och så fort hon såg mig hörde jag hennes skrika mitt namn. Pratade med sköterskan om mediciner och övrigt och hennes svar behöver vi veta något så kontaktar vi dig. Det var de orden som fick mig att gå i taket.

När jag sedan fick tag i MAS så uppdagades det alla journalister då hade jag redan gjort en anmälan till socialstyrelsen om medicinering och sedan kompletterat den med ett tillägg mot sköterskorna på boendet att mor inte fick smärtlindring. Sedan har jag så fort jag fått nya uppgifter lämnat de till socialstyrelsen.

Ingen har gett mig stöd men när jag till slut kunde ge uppgifter om att journalposter inte signerats/låsts inom 14 dagar då blev det fart på regionens tjänstemän. VGR-IT blev inkopplad verksamhetschefen blev omplacerad.

Men fortfarande har jag fler frågor än svar och nya frågor dyker upp hela tiden.

Men jag vet inte vem som satt demensdiagnosen och på vilka grunder.

 

Person 2

Tack för ditt svar Bengt. Har blivit intresserad av hur lättvindigt det verkar vara att skriva ”Demens” och fel det kan bli pga av en felaktig demensdiagnos.

 

Person 2

Person 4 o Person 1, ja om träningen läggs på personalen måste det vara med signeringslistor, med uppföljningar och genomgångar med sjukgymnast regelbundet för att det skall fungera och inte bli något som efterhand rinner ut i sanden. Ngt man inte hinner med och börjar strunta i att göra för att man inte hinner eller för att det helt enkelt är tråkigt eller tröttsamt att göra det.

 

Person 1

Jag som varit rehab ombud har varit irriterad många gånger på slappheten som infinner sig när sjukgymnasten släpper ansvaret ..

 

Bengt Larsson

Tills vidare är det jag och sjukgymnasten gymnastiken.
Ingen ide att blanda in hemvården så länge de inte arbetar efter den gemensamma genomförandeplanen. Efter torsdagens händelser så är ännu mera negativ.

Funderar starkt på att spärra de två som var här i torsdags just för att protestera….

Vart är vården på väg?

Den Av villacaliforniai Äldreomsorg, Vård & OmsorgLämna en kommentar

Lite rubriker från media

Operationer ställs in på Akademiska

Regeringen ser över sjukregler

Väntetid för vård ökade kraftigt

”Strokepatienter får fel vård”

Sämre vård för personer med ätstörningar

Tvingades söka vård för sonen utomlands

Sökte vård – fick sexleksak

”Sveriges mest kostnadseffektiva vård”

Bra vård men långa väntetider

Kräver bättre madrasser för att undvika trycksår

Södermalmshemmet har vidtagit åtgärder efter kritik

Var femte vill bort från äldreomsorgen

Sjukregler för psyksjuka ses över

Den Av villacaliforniai Vård & OmsorgLämna en kommentar

ID-10076353

Regeringen gett Inspektionen för socialförsäkring i uppdrag att undersöka hur reglerna i sjukförsäkringen fungerar för de med psykiska diagnoser.

Detta låter ju bra, men  kommer man att titta på hela människan och dennes liv och leverne, arbetssituation mm mm?

När jag själv blev psykiskt sjuk i börja på 90-talet så tittade man bara på symtomen och försökte “bota” dessa, inte tittade man på hela mig…

Själv skulle jag gå i samtalsterapi hos en kurator som försökte leka psykolog. Fick efter ett tag en läkare som trodde att alla män med psykiska sjukdomar var homosexuella och skulle botas.

Jag fick medicin som visserligen höll mig över ytan, oftast, men jag fick också varenda biverkan som kunde tänkas. Jag gick upp 30 kilo från knappt 80 till strax över 110 på några månader. Helt plötsligt var det inte homosexualitet som var problemet utan nu berodde det i stället på att jag var överviktigt.

Visserligen var jag knubbig som barn men efter det blev jag oftast kallad “tandpetare”, en tanig en…

Nu skulle jag i stället botas mot min tjocklek och fick remisser till en “bantningskurs” och sjukgymnastik.

 

Jag försökte hela tiden protestera mot att min psykiska ohälsa berodde på homosexualitet eller min fetma utan det fanns annat. Nej, läkaren och min psykologlekande kurator hade rätt.
Måndag,onsdag och fredag var det sjukgymnastiken som skulle utföras i grannkommunen och torsdag eftermiddag skulle jag gå på bantningskurs. Därtill skulle jag jobba heltid, skiftarbete som krockade med både kurs och gymnasik.
Men sjukskrivning då, nej jag skulle ju jobba, det var det bästa. Jag protesterade att det fungerar inte, jag kan inte vara på två ställen samtidigt.
De brydde sig inte… Jag försökte på alla sätt kombinera jobb, kurs och gymnastik och fick ännu mera press på mig. Jag trillade ihop i en hög när jag skulle till jobbet och fick akuttid på psyket. blev sjukskriven 14 dagar för krisreaktion. Sedan började samma karusell igen…
Denna snurr fortsatte under fem år, krisreaktioner, utmattning, psykisk ohälsa, psykiskt instabil mm mm kunde jag läsa på mina sjukintyg.

Först efter fem år fick jag dignosen panikångest och den dagen var jag lycklig, en diagnos som jag kunde lära mig mer om, lära mig hur man arbetar med och hur jag fungerar. Nu kändes det som jag kunde leva igen…

Min läkare på psyket skulle sluta men ingen ny läkare hade börjat så när den nya läkaren var på plats så skulle jag bli kallad. Detta var i slutet på 90-talet och jag har inte blivit kallad än…

När min medicin var slut ringde jag min vårdcentral och beställde tid hos min husläkare. Fick tid och sedan dess har jag haft min husläkare som min läkare.

I mitt fall har sjukvården gjort mig sjukare än jag behövde vara och jag har inte så mycket krafter för att kunna leva ett normalt liv.
Jag är idag oerhört bitter på sjukvården, läkare, psykologer, försäkringskassan mm som vägrade ta tag i mina problem på de grunder som gällde mig.
Jag hade hela tiden och även fortfarande ett mål att komma tillbaka till ett arbetsliv på100% men inser mer och mer att det är en omöjlighet.

Till slut insåg arbetsförmedlingen och kommunen att det inte lär fungera och övertalade mig att ta sjukersättning. En sjukersättning till 75% och jag försöker så gott det går jobba mina 25% efter egen önskan.

Till er som håller våra öden i era händer, glöm inte titta på hela mig, se hela människan bakom och sätt inte mer press på oss än vi klarar av. Se till att vi får en diagnos som håller och att vi arbetar efter den gemensamt. Lita på oss,vi är experter på sjukdomen och dess symptom och med hjälp av dem får sedan läkare sätta en diganos. Naturligtvis skall ingen bli isolerade av sin sjukdom utan målet är att komma tillbaka till ett liv med livskvalitet men om det är jobb eller annan rehabilitering som är bästa medicinen måste ses ur den enskildes ögon och inte politiker i riksdagen.

 

Länk till sr.se

Länk till aftonbladet

Länk till aftonbladet debatt

 Bild Copyright: Image courtesy of Ambro
FreeDigitalPhotos.net