Hemtjänsten suger

ID-10092938

 

Först vill jag säga till de av er i hemtjänsten som lägger manken till och försöker göra det bästa för mor och för oss, ni är guld värda, tack för att ni finns, jag saknar ER!

Varför är det så svårt att förstå att två ensamstående söner vill bo med sin mor.

Efter en sjukdomshistoria för 20 år sedan så förändrades min syn på livet helt radikalt och jag valde att leva livet på mitt sätt för att må bra, vilket jag delvis även gör idag.

Mor och far hade ett stort hus som lätt kunde förändras till flera lägenheter och när far blev sjuk valde jag att flytta hit. Även om relationsstatus skulle ändras å finns inga problem att bo här.

Hemtjänsten fungerade så fint för honom, de kom hit gjorde sitt jobb och åkte.
Far fick lämna jordelivet när vi alla var samlade, det gick fort och för honom smärtfritt medan det för oss kom som en chock. Men för mig gick fort chocken över och jag känner en stor frid.

För mor var det värre, hon hamnade i en djup depression och jag fick stödja henne mycket. Men jag kunde ge henne trygghet och vi kunde ändå leva gott, fast det fanns depression. Vissa minnesstörningar uppstod och hon frågade ibland samma fråga flera gånger.

Hela tiden fick jag vara pådrivande att få undersökningar för minnet, och två minnestester som visar någon brist, men inte mer.

Tiden gick och jag kom ihåg hur fint det hade fungerat med hemtjänsten tillsammans med far.
Jag vile bara ha lite avlastning och stöd för mor, kunna göra sådant som var något annat och ville ge mor det bästa.

Vår fina vårdcentral blev mer och mer katastrof och jag bad hemsjukvården om hjälp då jag inte orkade sitta i de förbannade telefonköerna, tänkte de har andra vägar att gå.

Helt plötslig fick mor urinvägsinfektioner och dessa kan ju på en äldre människa göra att hon blir helt förbytt. Mediciner sattes in mot detta, mediciner som jag sedan ser att hon inte tålde.

Mor började protestera mot hemvården, hemvården pratad med sköterskan, sköterskan pratade med läkaren, läkaren tolkade detta på annat sätt än vad jag gjorde, mediciner sattes in med på dessa villkor och jag fick bara info om att nu skall hon ha denna medicin.

Jag accepterade då jag trodde på läkarvetenskapen och personalens kompetens.
Risperidon sattes in då inget fungerade, detta följdes inte upp mor blev sämre och sämre, jag trodde på läkarnas uppgifter att detta var vad som måste göras. En månad innan jag och hemvården tar in mor akut för förgiftning, så slutar all dokumentation om risperidon. Har fått regionens chefsläkares skriftliga kommentar på detta.

Vården och omsorgen fungerade inte då stora och viktiga delar i mors journaler fattades.
Tre månadeer tog det att få in i mors journaler att mor hade extrapyramidala biverkningar av medciner. Visserligen gick medicnerna fort ut ur kroppen, men muskelsmörtor, muskelstelhet, parkinsonism fanns troligen kvar i flera månader. Mor var rädd för personalen, protesterade och litade bara mer och mer på mig. Ingen insåg att mor hade ont, inget smärtstillande. Hon var fortfarande omtöcknad av medcin.

I dag när vi är utan hemvård, är mor mycket lungnare. Hon berättar när hon har ont och kan jag under dagen byta stolar mellan rullstol och våra vanliga stolar, så håller vi hennes rygg fri från smärta. Hemvården och dess chef vill ha mediciner till mor för att hon skall bli hanterbar för personalen – hon måste tänka på personalen. Men mor då, skall hon behöva ta mediciner som inte behövs, bara för att hemvårdens resureser inte räcker till????
Mor är så lugn och fin och vi har det så bra.

Halvtimmens hjälp på morgonen med gap och skrik har förbytts till skratt kramar och en vacker stund. Tiden som var efter, ibland uppemot två timmar av ångest, gråt och förtvivlan har bivit ren och skär kvalitetstid för oss. Frukost i lugn och ro, promenad med valpen och sedan lite träning för att stärka musklerna.

När mor sedan skall sova middag, så kan jag lägga henne och hon somnar själv i lugn och ro, utan att jag skall behöva sitta hos henne och trösta.
Jag är heller inte lika mentalt trött och själv behöva rensa huvudet, utan nu har jag energi till att ta itu med det som ligger efter.

Idag är det roligt att gå runt och damma och städa, och göra det lilla extra pyntandet som man vill ha i ett hem. Jag orkade inte det tidigare, efter hemvårdens besök, då var jag jag så psykiskt slut att jag bara satt ner och orkade inte lyft vare sig baken eller fingret.

För familjens bästa, så kommer nog inte hemvården hit på ett tag mer, utan ev för avlastning när JAG ser behov av det, inte efter schemat.

Hemvårdens hjälp kommer att stjälpa hela familjen om det fortsätter så här.
Skall jag sköta mor träning mellan varven, aktivering som kommunen inte klarar av, så kan jag lika gärna ta omsorgen också. Jag har mer ork och mental styrka utan dem än med dem. Jag har mer frihet och lust till att göra saker och inte att förglömma….

MOR ÄR LYCKLIG ATT FÅ BO MED SINA POJKAR SOM HON ÄLSKAR

Nu får det gå ett tag så här, så får vi se vad som händer. Är det demens mor har, så lär hon bli sämre och sämre. Är det depression med minnesstörningar, så bör det rimligtvis gå åt andra hållet….

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s