Så länge jag kan minnas har vi i familjen alltid samlats på kvällen för en stunds samvaro. Tiderna har justerats efter hand som det skedde förändringar inom familjen. Detta skedde runt åtta-tiden på kvällen de senaste åren. Ämnen som diskuterades har ju förändrats över tid och beroende på vad som kändes aktuellt att prata om. Naturligtvis försökte ju anpassa oss efter varandra om vi hade saker som skulle göras på andra ställen en just dessa möte att prata var oerhört viktiga för oss.

När vi gick i skolan så var det ofta diskussioner o hur det gick i skolan, o det var problem som måste lösas. Här kunde vi då diskutera om vi kände oss orättvist behandlade, mobbing, eller orättvisor eller om det var något som var positivt. Vi ventilerade och försökte hitta bästa lösningar. Ibland var det saker som vi barn kunde lösa själva ibland var det saker som mor eller far skulle prata med läraren om. Detta gjorde ju att även vi barn växte och blev lyssnade på och accepterade.

När vi blev lite större och farfar levde och bodde med oss, var han ju också med i samtalen. Vi diskuterade hur jordbruket skulle skötas, vad som skulle göras den närmaste tiden mm.
Mor och far började jobba en del på andra platser och var hemifrån en del och jag blev pappa för mina småsyskon och då var det ännu viktigare att diskutera igenom hur vi skulle agera framledes. Hela familjen blev på sådant sätt tajtare och kom närmare varandra och vi ställde upp för varandra. I o m att vi barn hela tiden var involverade, så var det sällan problem att ta över andras uppgifter när när något hände, det kändes bara naturligt

När vi blev äldre och far blev sjuk, så kändes det bara helt naturligt. Far blev ordinerad vin, med extra näring, och vi gjorde sällskap på kvällarna med ett glas vin också, bara ett glas, men det gjorde stämningen lite festligare och mysigare.

Nu är ju både mor och far borta men jag och bror har kvar våra samkväm. Ett mindre glas vin, vi pratar om vad som hänt på jobbet, vilka problem vi har upplevt under dagen ed olika saker, om vi skall göra något speciellt under kommande tid. För bror är detta mer viktigt än någonsin, då han har en del problem att uttrycka sig, och berätta känslor. Det märktes speciellt när en kompis avled under konstiga skeenden.

Tänk vad det betyder att man kan mötas med respekt över generationsgränser, att min röst som barn är lika viktig som föräldrarna och även farfar. När vår familj utsattes för hot och hat, pga av fördomar, så stod vi varandra väldigt nära. Det hände att vi hade olika åsikter sinsemellan men utåt stod vi enade och blev starka tillsammans. Jag tror att vi som växt upp på detta sätt också har lättare att acceptera andra, att möte andra med respekt, att möta andra på deras förutsättningar utan att gruppera och bygga saker på fördomar, som gärna spirar i dagen samhälle. Vi är alla unika och förtjänar alla att tas på allvar.