Någons dotter berättar #metoo

201312171124134160975834_sbig
Nedanstående text har jag fått lov att publicera och all cred och allt tack till författarinnan. Väljer att publicera en utan länkningar, av skäl jag tror ni förstår.

Jag blir så sjukt förbannad, ledsen, frustrerad, irriterad och arg när jag ser hur all social media drunknar i #metoo. Jag blir inte arg för att jag tycker att det är irriterande att se dessa inlägg, jag tycker snarare att det är superviktigt att vi delar med oss av våra historier. Men jag blir arg på grund av att för varje kvinna som lägger upp en bild eller text med hashtaggen #metoo finns det en man som har förgripit sig på henne, psykiskt eller fysiskt. Det som får mig att koka över helt är när jag sedan ser på twitter och instagram hur grabbiga grabbar säger att feminism inte alls behövs och att ”inte alla män”.

Mitt hjärta brister för alla kvinnor där ute som får stå ut med det här varje dag. I ärlighetens namn känner jag inte en enda kvinna som inte blivit catcallad, fått ofrivilliga kukbilder, blivit tafsad på eller på annat sätt blivit sexuellt utnyttjad. ENDAST på grund av att vi är kvinnor. Att sådant sker varje dag år 2017 gör mig helt förbannad. Ett nej är alltid ett nej, tystnad är inte ett godkännande, vad jag har på mig eller postar för bilder på min instagram har ingen betydelse, om jag dansar med höfterna på klubben ger det dig inte rätten att ta på MIN kropp.

Jag började tänka lite vad jag själv varit med om och ju mer jag grubblade desto mer kom jag på och insåg att jag, vid 18 års ålder, varit med om en jävla massa sexuella utnyttjanden och övergrepp. Det vrider sig i magen när jag skriver det och jag kan inte annat än hoppas att vi kan ändra på det här tillsammans. Jag vill leva i en tid där min framtida dotter inte vet vad catcalling är, där tafsande endast sker om båda är okej med det, där äckel inte drogar kvinnors drinkar, där våldtäkt är ett bortglömt brott och tjejer inte behöver vara rädda. Men idag är det inte så. Jag är livrädd när jag är ensam ute på kvällen, jag brukar låtsas prata i telefon, har alltid samma dialog med mig själv.

När jag var 9 eller 10 gick killarna i klassen runt och slog på tjejernas rumpor. Lätta, fjuttiga slag som vi skrattade åt för det var ju bara på skoj.
När jag var 12 år och gick runt i stan själv med en vän för andra gången blev jag tafsad på vid ett övergångsställe. Den här gången var det inte skratt, det var en ihålig känsla i brösten, en rädsla men också en skam.
När jag var 16 år var jag på ett utekrök, för det har vi alla varit på någon gång. Jag hade nyss börjat gymnasiet och var liten och osäker. Jag tappade bort mina vänner snabbt och hamnade med en kille. Jag minns hur han verkade så snäll och gullig och jag hade druckit en drink innan han bjöd mig på en. Jag var alltså nästan helt nykter men efter den andra drickan minns jag ingenting. Vaknar upp morgonen därpå hos en killkompis och där var min tjejkompis samt tre andra killar, vänner från min förra skola. Jag hade tur, mina kompisar hade på något sätt fått hem mig till honom men jag mindes ingenting av det. Jag hade blivit drogad. I två veckors tid kände jag mig yr, borta och ledsen på grund av det.
För att inte nämna alla gånger en blivit tafsad på på fester, på klubben osv. Eller varje gång man får en dickpic och sedan arga texter för en inte svarar. Eller tjatet om en säger nej, varje kan han inte bara ta ett nej? Tvångskyssar, händer på kroppen,kukbilder. Det är vardag för oss. Men så ska det inte vara. Fyfan för alla äckel.

Det blev tyst i luren

facebook-257829_1280

Nu har jag nog återigen gjort mig ovän med några men hyllats av desto fler.

Ni har säkert alla hört talas om den livesända våldtäkten som skall ha utspelats via Facebook. Tänkte att detta blir åter en delare mellan oss människor som ett försök att splittra oss medmänniskor. Tänkte hålla mig undan, för jag kände att jag inte orkar med allt detta bråk. Het plötsligt ser jag ett inlägg ”Jag har länken till filmen, vill du njuta av våldsporr när den är som bäst… Kostnad 100:-”

Tror nästan hjärtat stannade på mig, vad gör jag…. Tog direkt en screenshot på sidan, för att säkra bevis. Därefter lyfte jag telefonen och ringde 11414 och i växeln fick för klarat mitt ärende och blev kopplad till en utredare. Jag berättade var jag läst på Facebook och det blir helt tyst i andra ändan på linjen, förutom att jag hör en tung andhämtning. Men vad säger du…. Jag läser direkt på skärmen säger jag och jag har tagit screenshot, om ni är intresserade. Ja sände in alla bilder jag kopierat från skärmen. Jag började kolla in vidarelänkningar till andra personer och hittade en grupp som verkade vara pedofilgrupp.

Jag fortsatte att ta bilder på det jag såg, jag skickade bilder till polisen, anmälde till Facebook. Har nu fått svar på tio anmälningar och åtta av dem har lett till åtgärder från Facebook. Grupper har stängts ner, personer har stängts av, inlägg har tagits bort , en person har blivit hämtat av polisen för att förklara sig vad personen menade.

Jag tänker inte spekulera i vem som våldtagit flickan, men jag hoppas innerligt att de som gjorde det, får ta sin straff för det som hände. Jag hoppas att flickan får upprättelse för det hon genomlidit. Jag hoppas också att alla som gjort sig skyldiga till följdbrott i spåren på detta får ta sina straff.

När livet vänder #4 #blogg100

när livet vänder

Än en gång har SVT och med Anja Kontor i spetsen levererat ett starkt avsnitt av ”När livet vänder”. Som vanligt hade jag förberett mig för ämnet för att orka titta på detta, och det speciellt efter att varit på föreläsning tidigare under veckan där kvinnor under WWII systematisk våldtogs för att förövaren skulle visa sin makt. Ganska snart förstod jag detta kommer ge en helt ny dimension till det jag visste om denna onda gärning. Paulina som var kvällens huvudperson, berättade hur hon utsattes för detta hemska förnedrande, i tron att detta var kärlek.

Att leva i ett destruktivt förhållande inne bär ju oftast att den ena parten, oftast mannen, tar kontroll över den andra partens handlande och tänkande. Denna nedbrytningsprocess tar oftast lång tid. I detta fall fanns även aspekten ”snabba cash”.  I brist på erfarenhet och fylld av kärlek och tillit, är det lätt att tro att detta är ”normalt”, tills man en dag förstår att något inte stämmer. Här gick ”övertagandet” så oerhört snabbt men ändå fanns tankarna hos offret att det hen som det är fel på. Detta chockade mig att de kunde gå så snabbt att få kontroll över någon annan människa.

Sex får aldrig vara en handelsvara mer än i några få undantag, och båda parter måste måste ju vara med på det. Tyvärr är det ju också så väldigt svårbedömt, då det ofta står ord mot ord. Jag såg här i samhället när teknikerna kröp på knä på platsen för att hitta bevis, till kvinnans fördel, förutom de som sjukhuset konstaterade.

Är glad att Paulina klarade av hela vägen tills gärningsmannen blev dömd. Jag hoppas att andra utsatta får stöd av detta, för sådant är inte OK i dagens samhälle.

Tack till alla inblandade för att vi fick ta del av detta.

Våldtäkt är våldtäkt #blogg100

våldtäkt

I dag kom en nyhet om att hovrätten gör en annan bedömning i ett fall där två män våldtagit en kvinna. Tingsrätten gjorde bedömningen att det var grov våldtäkt då det var två män och att det då skulle klassificeras som grov våldtäkt, med hovrätten bedömer det som våldtäkt inom normalgraden våldtäkt och därmed par automatik får en annan straffskala. Däremot är de dömda till den strängare delen inom straffskalan, då de anser att brottet är grovt.
Jag har inte gått ut med mina privata åsikter i ämnet men vissa personer tolkar det jag skriver på sitt eget sätt och och dömer mig efter det, troligen bara för att jag är man.

Jag har ingen juristutbildning men personligen ställer jag mig på Sven-Erik Alhems sida, där jag anser att det sänder ut fel signaler. Då männen enligt de jag läst har varit behjälpliga varandra i förberedelserna och att kvinnan varit påverkad av både alkohol och droger, så anser jag personligen att det är två män och att det är grovt.
Jag försöker liksom ledamöterna i nämnden se det ur bådas synvinkel och göra min bedömning utifrån det.

Jag är trött på att bli bedömd utifrån att jag är man och kräver att jag blir respekterad utifrån mina åsikter. Ingen kvinna skall behöva ängslas över att gå ut och känna sig rädda för att bli våldtagen. Ingen man skall heller behöva känna oro för att bli anklagat för att ha våldtagit någon. Där har vi alla ett ansvar, och vi män som inte våldtar, får också lida för att det finns de som gör detta.

Tydligen finns det utrymme i lagen till att göra dessa olika bedömningar och då är frågan vem skall vi påverka. Nämndemännen som arbetar inom det lagrum som finns eller politikerna. Jag anser att det är hos politikerna vi måste lobba för att täppa till denna lucka i lagen,om vi anser det vara fel. Det är trots allt politikerna som stiftar lagar.

Döm mig nu gärna efter de fakta ni vet och vad jag anser och inte pga att jag är man.

Länkar:

SVT:  Sänkt straff för dubbel våldtäkt
DN: Stefan Lisinski: Häpnadsväckande, men domen överklagas inte
SVD: Mårten Schultz: Förståelig ilska – men våldtäktsdomen är inte vansinnig

 

 

Vem har gett dig rätten att utnyttja din nästa #blogg100

rape

Vem har gett dig rätten att utnyttja din nästa, dina barn, din käresta, för din egen skull…

För några år sedan arbetade jag med i en inspelning av en svensk långfilm. Vi hade hyrt in oss i en villa i ett bostadsområde där en del interiörscener skulle tas. Bland scenerna som skulle filmas var en våldtäkt av dottern i huset.
Vi filmarbetare var stationerade i källaren för att förbereda för nästa tagning medan de som direkt var involverade i scenerna var stationerade i dess absoluta närhet. Vi var väl förberedda på att det skulle ske ett bråk och att flickan också skulle ge ett gallskrik vid ett tillfälle. Scener skulle tas från flera olika vinklar och var därför att tas om flera gånger, just för att ge en så stark och gripande berättelse som möjligt. Vi gick där och tassade för att inte störa inspelningen. Vi hörde bråken och stannade till och vi kände att vi borde avstyra det som skedde. Vi visste ju att det var inspelning och inget farligt inträffade men sceneran var så realistiska så man ville skydda den svagare i det bråk man hörde. Det var mycket svårt att intala sig att låta bli.

Helt plötsligt kommer det där fasanfulla skriket vi var beredda på, och på bråk delen av en sekund frös vi alla till is.
Vi stod likbleka och bara tittade på varandra och fick ta till all mental kraft vi kunde för att inte rusa till undsättning.

Detta var ”bara” en filminspelning, men ett försök till att spegla en verklighet.

Nedan följer två berättelser om känslor som rör den fula verkligheten av detta med våldtäkt.
Mina källor får bli anonyma, för skydd av de inblandade.

 

Två berättelser från verkligheten om att bli utnyttjad.

Finns mycket jag skulle vilja, behöva skriva, men håller tyst.

Skulle jag kunnat hade jag krupit ur mig själv för länge, längesen. Bort från allt och alla. Dit ingen kunde röra mig. >

Förbruka mig som en engångsartikel som sedan bara slängs. Trampas på som en gammal trasmatta. En smutsig gammal äcklig trasmatta. >

En sådan som är så äcklig att ingen vill ta i den. Röra vid den alls. Känner mig lika äcklig då som nu.

Du tog vad du ville ha. Du gjorde vad du ville. Du bestämde. Dina ord var min lag.

För att smärtan skulle bli mindre gjorde jag allt du ville. Krävde. Tvingade mig till. Du talade alltid om att du längtat efter mig & våra>

Jag levde i två världar. Två verkligheter. Två overkligheter. I det tysta.

Du fick min kropp att domna bort. Bedövas. Sluta finnas. Du fick mig att försvinna. Du tog vad du ville ha. Sen bara lämnade du mig.

Ibland bara ramlar det över mig och jag känner mig som ett barn som bara vill att någon trygg vuxen tog mig i sin famn. >

Sin trygga famn där inget ont fanns.

Jag önskar jag vore någon annan. Någon som inte var förstörd utav någons äckliga handlingar som jag tydligen förtjänade.

känns som väggarna emellan världarna i huvudet är så tunna att det känns som att de kommer gå sönder helt. >

Känns som jag är på flera platser samtidigt. Som flyter ihop. Gör mig förvirrad. Gör att jag inte vet var jag är. Vad som är på riktigt.

Flyr från världen som bara vill mig illa. Från att hålla på att sprängas i bitar då jag inte får plats i mig själv. >

Till att inte veta vart jag ska ta vägen. Till att känna mig helt vilse. Till att inte veta något. Till att tvivla på allt. Om jag ens finns>

Upplösas till ingenting.

Att berätta hur det verkligen varit är inte bara att bryta mot hemlighetens lag. Det är att tala om ting det inte finns ord för. >

Det är som att sätta foten i ett land där ingen människa får gå. Där vägar finns som ingen människa får veta.>

Jag försökte springa ifrån dig flera gånger. Helt meningslöst. Du hann ju ifatt mig hur fort jag än sprang. Du var så mycket större >

 

och starkare än mig. Jag var chanslös. Du kunde fånga mig under din arm och bära mig dit du ville hur lätt som helst. Jag kunde inte göra >

något. >

Jag gick. Kände mig dödad. Kunde inte tänka. Visste inte om jag levde. Om jag fanns på riktigt. Jag visste att ingen fick veta något. >

Hemligheter får man inte berätta för någon. Det talade han noga om för mig. Ingen får veta något. Det är något mellan honom och mig.>

Min kropp var din. Din och ingen annans. Den var din som du gjorde vad du ville med. Du tillfångatog mig. >

Mitt inre. Fängslade mig långt bort från alla. Du fick mig att tystna.

Jag var någon annan än den jag var. Den andra såg.>

Jag önskar jag hade varit säker.

Jag önskar jag hade varit trygg.

Jag önskar jag inte hade behövt vara rädd hela, hela tiden.

Jag önskar jag inte hade behövt vara jag.

 

 ———————————————————————————————————————————————————–

 

Vi bor på landet invid början på en grusväg där alla skolbarn passerar två gånger per dag, morgon och eftermiddag på väg till eller från skolskjuts.

När de gick förbi sade man hej och fick oftast hej tillbaka.

En av dessa flickor började söka sig hit och på eftermiddagarna kom hon gärna förbi och pratade om än det ena och än det andra.

Hon sökte sig mer och mer till oss och ville gärna komma in och vara här någon timma. Från början gick det bra men hon ville inte gå hem.

Jag skjutsade henne hem flera gånger för att föräldrarna inte skulle bli oroliga. Men det blev så vanligt och man fick inget tack för vänligeten varken från far eller mor. Vi bad flickan i stället att ringa hem så att någon kunde hämta henne.

När mamman kommer vill inte flickan gå ut utan mamman kommer in i köket och hämtar henne. Hon säger till tösen att nu måste vi åka hem utan att titta på oss som bor där eller ännu mindre säga hej.

Vi känner oss illa till mods med en så glad flicka medan modern helt ignorerar oss…

Flickans besök minskar men det händer att hon kommer in hit och vill prata.

Efter en tid upphör flickans besök helt och kort därefter flyttar familjen.

Det visar sig senare att fadern hade utnyttjat två av sina döttrar sexuellt vilket skolan hade upptäckt.

Fadern blir dömd och modern får ensam vårdnad för sina barn.

Efter ytterligare ett år får vi vetskap om att mamman vetat om detta och då bett barnen vara tysta och ha tålamod, pappar slutar snart.

Vi förstod aldrig varför flickan sökte sig till oss, vi fattade inte att flickan sökte stöd och hjälp för att komma från sin situation….

Borde vi förstått, borde vi fattat?

Vem kunde ana detta???