Ingenting är som allting skall #blogg100

11103573_10153924745163868_251271720_o

Ingenting är som som allt skall vara, och det tycker jag faktiskt känns rätt så skönt.
Fastan går nu mot sitt slut och i morgon inleds stilla veckan.
Fastan i form av att vi skall avstå att äta under dygnets ljusa timmar försvann redan på 1500-talet men återkom i ny skepnad på 1900-talet. I dag handlar det om att vi skall avstå något till förmån för människor har har det svårt.

Senast igår var vi många som avstod vår bekvämlighet genom att släcka många lampor och istället fokusera på miljöförändringarna som kommer att drabba många, speciellt utsatta. Så att earth hour infaller under fastan är kanske inte så konstigt trots allt.

Själv har jag avstått en del av mitt liv på sociala medier, för mitt eget välbefinnandes skull. Denna helgen är jag nästan inte synlig alls på de medierna. Med tanken att, kan jag inte ta hand om mig själv, hur skall jag då kunna ta hand om andra. Men det innebär inte att jag inte gjort något aktivt för de miljontals människor som svälter eller på annat sätt lider.

Mycket har ju hänt under de dryga 2000 år sedan Jesus föddes och jag tycker nog det är viktigt att hänga med i utvecklingen även där. Jag blev så glad i kyrkan på Jungfru Maria bebådelsedag när prästen sade: i dag är dagen då Jungfru Maria blev på smällen. Det gillade jag verkligen när han stod framför församlingen och sade detta, ett språk av vår tid. Ja tänka sig att även Jungfru Maria har haft ”bulle i ugnen”. Sedan är det ju viktigt att tänka på att det var ett specialrecept, men bullen kom ut.

Förra året var jag och bror i Uddevalla och tittade på Passionsspelet. Ett spel om stilla veckan och efterföljande påsk, allt inramat med mer eller mindre popmusik. En härlig blandning av dåtid och nutid.

En av våra mest rotade traditioner är långfredagen och att den dagen inte äta köttprodukter. Då blir det fisk på längden och tvären, i parti och minut.
Det är en tradition vi bär med oss från mammas mormor i östra Tyskland, och kanske det sträcker sig tillbaka ännu längre i tiden. Påskaftonen inleds också med ett glas ägglikör med ”snuskaffe” ovanpå, även om det också sker senare på kvällen.

Så för mig är det viktigt att hålla på traditioner fastän det sker i modern tappning.

Välkommen vår! #blogg100 #bloggswe

DSC_1068
Sjung för kung och fosterland har vi gjort i kväll.
Som vår egen tradition bjuder så har i år, endast jag och bror, promenerat till vår lilla bykyrka.
Detta är något som vi fick med oss sedan barnsben att promenera till denna kyrka vi valborg för att hälsa våren välkommen.
Kyrkan ligger vackert på en kulle med Göta älv i väster. Elden tändes prick klockan 19 och därefter tar vi alla i med vackra eller skrovliga röster, men med glädje och sjunger vårens ankomst, till vår bygd igen.

Förr var vi egen kommun innan kommunen delades upp mellan Lilla Edet och Trollhättan.
Då hade jag klasskamrater som bodde på andra sidan nuvarande kommungräns. Vi brukar träffas en gång på året och det är just på Valborg. Då blir ju snacket vad som hänt sedan förra året. Även det en tradition.

Många kända vårsånger sjungs, men även kända melodier fast med annat text. I området bodde en lokalt känd textförfattare och just hans texter har värmt oss i området många gånger. Känns så underbart att få bära dessa lokala traditioner vidare.

Var gång vi börjar gå mot kyrkan, så förflyttas man 40 år tillbaka i tiden och nästan känner sig som den skolelev man en gång var. På något sätt är man de skolpojkar och flickor man en gång var, fast med de grå tinningarnas charm.

Naturligtvis blir det någon vårdikt och inte minst ett fyrfaldigt leve för vår konung och att våren är här.
Tänker ofta på att vädret ofta inbjuder till vinterkläder även om det hänt att jag gått i kortisar och T-shirt och naturligtvis har vovven varit den som visat vägen. Mina tankar under promenaden brukar bli att man än en gång har övervintrat och nu väntar ljusare tider. Samma tankar varje år…

När vårsångerna är slut och elden falnat ut, så avslutas med en liten andakt i kyrkan. Jag och vovven har då promenerat runt på kyrkogården för att se om några nya gravstenar har kommit upp eller att nya namn har tillkommit på de gamla…

På vägen hem så känner man hur verkligheten kommer i kapp en. För var kilometer man promenerar på vägen hem, blir man 10 år äldre. Snart står rullatorn på trappan och väntar på en, men att en gång på året få bli den lille skolpojken med bus i blick är underbart.

Sköna maj välkommen!