Denna 28-åriga dam har nästan tagit livet av mig 😀 Skämt åsido, har haft några underbara dagar.
Maj-Britt Wretling är en levnadsglad 82-årig dam som har sång och musik och att underhålla andra personer som sin livsuppgift. Maj-Britt och jag träffades i våras genom en gemensam bekant på Twitter och vi fann en livsglädje hos varandra som heter duga, trots att vi genomgått svåra perioder i våra liv, så försökte vi få glädjen i att underhålla våra medmänniskor, visst på olika sätt, men målet var det samma. Att hitta glädjen i ivet.
Maj-Britt har ju hållit på med musik sedan treårs åldern och dragspelet är hennes signatur. Då hon gärna åker ut på äldreboenden och underhåller pensionärer, så föreslog jag kyrkan här i Sjuntorp att bjuda upp henne, och de nappade.
Maj-Britt kombinerade spelningen med en lite minisemester så vi fick chansen att umgås. Hennes engagemang blev så populärt så spelningarna dubblerades både till kyrkan och till vårt äldreboende. Men vi hade mycket tid att umgås mellan varven, att besöka många unika platser här i vår omgivning, även om tiden var knapp.
Maj-Britt hade ordnat sitt boende på pensionat Stenliden, som för oss Sjuntorpare går under namnet ”Minnet”. Mötes och festlokaler som byggdes för drygt 100 år sedan för förnöjelse till fabrikens arbetare men idag omgjort till pensionat. Så varsamtrenoverat och ändrat så man verkligen känner dåtidens vingslag. Vi fick vandrat i våra vackra ogivninger runt ån som flyter genom samhället. Vandrat till drottning Kristinas sommarhus. Vet inte om det är en skröna eller om det finns någon sanning idet.
Vi hann med att besöka Knohult och ÅsaNisses verkstad. Koberg med sitt slott och familjen Silfverskiölds gravplatser. På vägen dit stannade vi vid Sveriges minsta kyrka.
Vi hann med en Sightseeing genom Trollhättan och se en skymt av slussarna. Vi hann med att passa in för bror så han också fick umgås med oss. Vi hade verkligen använt skohornet så att vi hann med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Och nu har jag massor av bilder och filmer, som jag kan blogga om framledes.
Jag hittade också en bild på Maj-Britt som årets Hjogubbe 2000. Bilden är från Hjo dragspelsklubb som varje år har dragspelsstämman och där utser året dragspelare i Norden.
En sådan härlig människa som lever för sitt bälgaspel och att sprida glädje genom musik till alla som vill lyssna på henne. En glädjespridare av stora mått, som inte lämnar någon oberörd.
Tack Maj-Britt för att du kom hit och spred din glädje, tack Marianne och Svenska kyrkan i Sjuntorp/Rommele som gjorde detta möjligt. Tack också till all personal både i kyrkan och på äldreboendet, som gjorde detta möjligt att (våld)gästa er och att få ytterligare minne att lägga sig som kärlek inom en. Tack till Minnet/Stenliden och dess ägare och personal som gav en underbar tid hos er.
Ni är fantastiska!
,
Aderton år och jag och min dåvarande tjej Laila startade egna danskurser i gammaldans. Vilka tider det var, och det bästa med danskurser var att folk vågade gå dit nyktra, vilket jag uppskattade. Hon och jag gick också kurser i att lära oss bugga. Oj, vad vi buggade bra tillsamman och vi kände verkligen varandra och var helt samspelta i dansen tempo. Vid ett tillfälle på Tysklandsfärjan när vi satt i baren, vi hade varit uppe och buggat ett flertal gånger, så ropar orkestern ut att de skulle bli dansuppvisning av bugg. Naturligtvis så vände vi oss om för att kolla in de dansande för att lära oss något nytt, innan vi förstod att det var oss som orkestern ville ha upp på dansgolvet. Det var bara att gå upp och bugga med inslag av jitterbugg medan publiken stor runt dansgolvet och klappade takten.
Tyvärr hände saker i mitt liv så den stora danslusten försvann, men jag har ändå behållit takten i blodet. Även de sista åren när mor satt i rullstol så kunde vi dansa hon och jag och hade så roligt. Danssteg kan jag liksom ta när som helst. Ibland på önskenätter i radion med Richard Herrey, så spelas så go dansmusik så jag stannar min tidningsbil och hoppar ur och börja dansa mitt på vägen klockan tre på natten. Ibland blir det en nighambo där jag lagt till ett moment att nudda mittlinjen på vägen med knät (är jag tokig?). 🙂
Även dagtid tar mina danskunskaper över. Många gånger tar jag mina danssteg när jag är ute med vovven och promenerar. Har ju ibland min spotifylista i örat som triggar i gång mig. Har hänt att bilar har fått tuta på mig för att väcka mig, så de kan komma förbi.
Att bror har sitt eget tankesätt pga sin sjukdom kan man inte göra så mycket åt, men bara för det är han inte dum…
Villa California 