Robothjälp för äldre

robotforaldre5

 

Sitter och läser en artikel i gp om robothjälp för äldre.

Själv är jag mycket för teknik i omsorgen av äldre och handikappade. Men tekniken skall vara ett hjälpmedel för att kunna ge omvårdnad av människor och inte av mekaniska människoliknande produkter.

Naturligtvis skall dessa produkter finnas för de som vill ha det, men då som tillval.

Min åsikt är att vård och omsorg skall ges av människor till människor. Därtill så kan tekniken användas för att påkalla uppmärksamhet när så nöden kräver. Jag har inget emot att ha teknik som övervakar och bearbetar data men dessa data skall stanna hos den person som har övervakningen. Däremot skall tekniken larma och ge besked när något inte är som det skall vara.

Skulle personen försvinna från sin säng nattetid när den inte skall göra det, då är det ok. Skulle dörrar öppnas under fel tider så är det också ok att larma. Skulle personen ramla och kanske skada sig då är det viktigt att hjälp kommer snarast. Men så långe som allt är inom normala ramar så skall denna information inte lämna den personens hem.

 

Mycket av den bevakning som sker i den behövande bostad kan skötas med hjälp av tekniska lösningar så att man så lite som möjligt blir påmind om att bevakning sker. Utan livet skall påverkas så lite som möjligt utan nya rutiner.

Påminnelse om att ta sin medicin kan ske med hjälp av en syntetisk röst som snällt påminner personen. Skulle nu personen inte ha tagit sin medicin inom ett visst tidsintervall så kan hemvården bli upplyst om detta och då sända personal för kontroll…

 

Likaså kan ju kylskåpsdörren eller mikron övervakas att personen troligen ägnar sig åt matlagning.

Det viktiga är att den behövande känner sig trygghet i sitt boende och kan leva sitt liv på det sätt den önskar.

Med den syntetiska rösten kan man även påminna personen om vad som kommer att hända under dagen. Ex vis så kommer personalen vid 14-tiden för att åka med till vårdcentralen. Hen kan då bli påmind om detta kanske i samband med frukosten att detta skall ske och sedan i god tid innan det sker.

Skulle nu inte vårdpersonal dyka upp inom föreskriven tid så larmas det även för detta.

Tekniken skall anpassas efter människan och individens önskemål och det får aldrig bli så att vi människor skall anpassa oss efter tekniken, och speciellt inte inom äldrevård.

Det viktiga är att människan kan leva så likt sitt tidigare liv utan påverkan och att tekniken blir en trygghet när något inte är som det skall.

När politiker inte lyssnar

ID-10013140

Jag förstod redan för flera år sedan att något var fel på vår vårdcentral…

Jag fick rapporter om konflikter på arbetsplatsen, att personal hade blivit utsatt för sexuella trakasserier men också andra nedvärderande omdömen om personalen.

Personal hade i hårda ordalag blivit ifrågasatta angående kompetens en del av den underbara (mitt omdöme) personal hade slutat, medan andra försökte kämpa vidare för oss kunder/patienter.
När jag ser hela denna i historia i backspegeln, så växer denna personal i mina ögon.

Att jag kom på vad som föregick bakom dörrarna kom sig av en slump.
Vid ett tillfälle när jag själv mådde dåligt var jag där vid fel tidpunkt och var på toaletten när jag hör en person skrika, sköter ni er inte, så lägger jag ner hela vårdcentralen.

Den vårdcentralen (filial) är nu nerlagd och vi patienter är flyttade till huvudvårdcentralen.
Personal kontaktade sin företagshälsovård för att det skulle se över den psykosociala arbetsmiljön.

De hittade inget anmärkningsvärt. Personalens fackliga ombud försökte att i högre delar av organisationen få till en förändring, men även det misslyckades.

Personalen skrev anonyma tips till vår lokaltidning för att någon skulle få upp ögonen och gräva i förhållandena på arbetsplatsen/vårdcentralen. Inte ens tidningen gjorde något av det.

Arbetsmiljöverket var där och vid ett par tillfällen, men hittade inte heller det något konstigt.
Jag började kämpa för personalen men också för att rädda vårdcentralen för att få vara kvar på vår lilla ort.

Jag kontaktade våra politiker och tjänstemän i regionen, en del lyssnade och svarade, andra svarade inte. Ytterligare personal försvann.

Jag pratade med vår lokalradio och vi försökte gemensamt spräcka bubblan. Ingen vågade ge sin syn på konflikterna på grund av rädsla av ledningen. Inte ens anonymt och med förvrängd röst, vågade någon säga något.

Jag försökte ytterligare ett par gånger få någon politiker att reagera, men nej… Ingen verkade vara intresserad, då allt på ytan fungerade normalt.

Till slut skrev jag till Socialstyrelsen om förhållanden på vårdcentralen/arbetsplatsen och de beslutade att ta upp detta till granskning. Jag hade ju nämnt ett ”litet” fel i mors journal. Jag kände stor tillfredställelse att någon lyssnade. Drygt tre månader senare kom ett beslut från Socialstyrelsen att lägga ner utredningen och rekommenderade mig att byta vårdcentral då jag uppenbarligen inte hade något förtroende för dem.

Nedslagen men inte död fortsatter jag min vård av mor. Helt plötsligt blir mor sämre och hemsjukvården i blir inkopplad. Mor får medicin och efter ca 8 veckor är hon helt förgiftad och nästan helt okontaktbar.

Vi försökte få mor in på sjukhus, men SSK (vikarie) i hemsjukvården tyckte vi kunde vänta en vecka.

Till slut fick vi in mor med ambulans och hon blev inlagd för avgiftning.

Resten är nu historia och står i min blogg.

Sju tillsynsärenden mot vårdcentralen hade kanske inte blivit något om politiker, tjänstemän inte beh och socialstyrelsen hade lyssnat från första början.

Två av dessa sju fall är cancer och en är avliden. Kanske hade detta dödsfall inte behövt inträffa om någon hade vågat börja rota i detta, om någon ta ansvar.

Det jag har lärt mig är att de flesta man pratar med oftast kan svara ”DET ÄR INTE MITT ANSVAR”.
Vem som är ansvarig, vet jag inte än…

Image courtesy of renjith krishnan at FreeDigitalPhotos.net

Missvård måste synliggöras

manifestation

Vi lever i ett vackert land, med många härliga människor med öppna hjärtan. Vi lever också i ett land där oväntade saker sker, både negativt och positivt. Vi lever också i ett land där vi har tillåtelse att säga och debattera öppet om det mesta.

Vi lever också i ett land där vissa saker försöker mörkas. Vi lever i ett land där det sker misstag, inte minst inom vård och omsorg. Jag tänker då på missvård…

Vi måste ibland acceptera att sker och ting blir fel, men det viktigaste är att ta lärdom av det som skett och bygga vidare på erfarenheten att liknande fel inte upprepas.

I vissa fall går dessa fel så galet att personen avlider, i andra fall klarar sig personen utan allvarliga komplikationer och som i vårt fall invaliditet och rullstolsbunden.

Den 21 januari i år hade radio väst en intervju med primärvårdschefen om vår vårdcentral och varför den har minskat sitt kundunderlag.

Han svarar:
– I Trollhättan har vi haft problem med ganska dåliga och nerslitna lokaler i Granngården, och därför har vi jobbart hårt med att projektera en ny vårdcentral i Sylte centrum som kommer att få toppenfina lokaler, för att möta befolkningen i Granngården. Och även de som bor i Sjuntorp får det bättre. De kommer att få bra bussförbindelser med Sylte centrum.

Han visste då om att det fanns flera tillynsärenden från socialstyrelsen utan att nämna detta med ett enda ord.

Jag tog då kontakt med radio väst och reportern och frågade varför det inte gjorde någon kontroll på alla ärenden mot vårdcentralen.

Den 11 februari hade samma reporter en ny intervju med samma primärvårdschef om just alla anmälningar…
Då berättar han inte bara om dessa anmälningar utan även om de konflikter som varit på arbetsplatsen mellan ledning och personal.

Varför har inget gjorts tidigare med anledning av situationen?
Konflikterna har personal och fack påtalat i flera år, utan att något har hänt.
Inget gjordes åt mina påtalade brister under flera år, trots att jag pratade med både chefer och politiker.

Inte förrän jag direkt i journalerna kunde påvisa brister och felaktigheter och med socialstyrelsens stöd i ryggen gjordes några åtgärder och versamhetschefen omplacerades omedelbart.

En av patienterna har redan avlidit och denna person hade kanske levat idag om någon redan från början reagerat.

Som jag tidigare sagt är min uppfattning att jag räddat livet på mor men hur mycket hade vi kunnat undvika av det som drabbat oss, hela familjen. Hur många av de händelser som just nu utreds av socialstyrelsen hade vi kunnat undvika?

Just nu pågår en manifestation utanför Skånesjukhuset i Kristianstad där bland andra Torbjörn Hammar visar bilderna på sin avlidna fru och de bilder som visar den missvård hon utsattes för.

Politiker, tjänstemän och chefer, sluta att mörka den missvård som trots allt förekommer.
Dessa fall är inte bara en siffra i statistiken utan de är människor som du och jag. De är någons barn, någons mor, någons käresta och älskling.

Låt detta bli en väckarklocka för framtiden….

cancer
Tack till Torbjörn Hammar som har gett mig lov att använda hans bilder för att symbolisera missvård

Mamma, jag älskar dig!

I dag hade jag kontakt med vårt anhörigstöd, som tidigare har jobbat som sjuksköterska med demens som specialitet. Hon är också en helt underbar människa att prata med…

Vi pratade om mor och hennes positiva utveckling. Hon var mycket förvånad men också glad för vad jag berättade.

Med sin erfarenhet av demenssjukdomar så hade hon en egen teori på vad som har hänt.
Observera att detta är en teori och ingen diagnos…

Hon tror, liksom jag, att det kan finnas en demenssjukdom i bakgrunden, Men att UVI och mediciner har påverkat henne så negativt så att alla demenssymtom har förstärkts så att mor egentligen har varit sjukare än hon verkligen är av demensen. Alla negativa demenssymtom har då förstärkts och det i så stor grad att vi i höstas trodde att demensen hade gått så långt att mor var döende.

Men vad som också är viktigt att komma ihåg är att när far gick bort för nästan fyra år sedan så drabbades mor av chock, sorg och förtvivlan. Detta ledde sedan i sin tur till att mor hamnade i en djup depression. Denna depression gjorde mor till stor del handlingsförlamad och hon bara plockade saker fram och tillbaka. Redan då glömde hon tider, men också vardagliga saker hur man lagade viss mat mm.

Tittar man nu på mors positiva utveckling de senaste månaderna, så är vi ju tillbaka till tiden före jul 2011. Samtidigt märker jag ju att hennes depression blir värre och värre, men många av det ord och uttryck som hon säger i samband med gråtattacker har jag inte hört på ett par år, såsom ”jag är en känslig människa”, ”jag har alltid haft nära till tårar” och ”jag blir djupt deprimerad när jag ser/hör sådant”.
Själv reagerar jag starkt när jag hör henne säga dessa saker som jag inte hört på flera år, även om jag försöker att inte visa allt för mycket av min reaktion utåt… Jag märker ju också hur hennes minne kommer närmare och närmare i tiden. Hon kopplar ihop namn med ansikten och profession mm, vilket är mer än jag i många fall klarar av.

När jag nu börjar tänka på vad som saknas i mors journaler med alla brister och fel, hur mycket mer fel finns det som inte jag har upptäckt? Hur många kontakter har det varit mellan ex hemsjukvården och vårdcentralen som inte jag vet om och aldrig kommer att kunna påvisa. Min förhoppning är att kommunen skött sina journaler på rätt sätt så att det finns dokumenterat där.

Nästa steg är nu ett läkarbesök på vårdcentralen hos läkaren för att få remiss till hjärtultraljud och dito till minnesmottagningen.

Min största glädje och uppmuntran är när mor säger, ”Bengt, jag vill ge dig en kram”, ”Bengt, jag älskar dig” och ”Bengt, jag skulle inte klara mig utan dig”…

Mamma, jag älskar dig!

Begravning uppskjuten – mor lever

I höstas när mor var så ”förgiftad” av medicin  och vi trodde vi trodde att mors sista dagar var komna så började jag planera begravningen. Jag kände att jag ville ha solistsång liksom på fars begravning och Låten ”Guten Abend, Gute Nacht” (Brahm’s lulluby) var den låt som vi barn kände kunde symbolisera våra tankar och känslor för mor.

De sista dagarnas omtumlande händelser och besked har gjort att jag har svårt att hantera mina känslor just nu, och har därför själv sökt tröst i denna melodi, framför av Roy Black.

Jag vill dela med mig av den till er för att ni skall få njuta av den.

Mor har ingen demens, eller… Vet varken ut eller in….

Har nu pratat med mors läkare om senaste provtagningarna.

NT-proBNP-värdet ligger på 801, vilket är långt över värdet 125 som säkerställer att mor inte har någon hjärtsvikt. Värdet är ej patologiskt, och läkaren har dock gjort bedömningen att mor EJ lider av hjärtsvikt. Läkaren tror att medicinen satts in för en lugnare hjärtgång…HB ligger på 109 vilket är i underkant. Tidigare låg det på 124. Vi har beslutat att sätt in järntabletter för att motverka bristen.

Psykiska symtom på järnbrist är bl a:Trötthet
Depression
Nedsatt koncentrationsförmåga, minne och inlärningsförmåga.

B12 är skyhögt och ligger över gränsvärdet, så där är inga problem.

Vi hade diskusssion om Metoprolol och det får man ta på ont och gott….
Föreslog att vi skulle ta bort den och att jag tar blodtryck en eller flera gånger per dag.
Men jag är inte inläst på ämnet kan kan inte avgöra vad som är bäst.
Metoprolol kan ge i mycket sällsynta fall ge:
Glömskhet eller nedsatt minnes­för­måga, för­virring, hallucina­tioner, person­lig­hets-för­änd­ringar (t ex humör­-sväng­ningar)

Läkaren kan inte heller avgöra om det är demens eller depression, Troligen ej B-12 brist.
Så vi skall ta förnyad diskussion om dagverksamhet och se om vi kan lösa detta.
Tidigare i journalerna står att mor behöver nog mer stimulans…
Frågan är hur vi går vidare.
Att göra hjärnröntgen i dagsläget och bråka med mor i någon större utredning tror jag skapar mer oro än nödvändigt.
Då mor är trygg i min närvaro och känner sig otrygg i andras närvaro så måste jag vara med oftast…
Läkaren tror att järntabletter och stimulans kan göra henne mer tillfredställelse och att vi då kan ta nytt ställningstagande.Väntar mer spänning på kommentarer från farmacepten…

Livskvalitet

Nu vänner, nu händer det saker….

I går vara en reporter från vår lokalradio här hemma och hälsade på mor och mig.
Hon lade inspelningsmikrofonen mitt på bordet och spelade in ett ca 40 minuter långt samtal som vi hade. Jag framförde då min kamp som jag snart har bedrivit i snart ett år…
Jag framförde att jag från början också trodde att det som hände med mor var ett utslag av hennes sjukdom. Men efter hand som tiden gick så förstod jag ju att det fanns mer fel…

Mycket av det jag berättat har ju kommit fram vi andra trådar, så ingen ide att upprepa detta.

Däremot har reportern grävt lite djupare och sedan tidigare har Socialstyrelsen riktat mycket stark kritik mot vårcentralen i bl a bemötande mm.

Innan hon kom hit så hade hon även pratat med primärvårdchefen och intervjuat honom. Hon skall också prata med chefsläkaren som har utrett alla händelser på vårdcentralen. Chefläkaren som har bekräftat för mig i telefon att det funnits stora brister i jouralföring, epikriser, remisser mm.
Detta är den gemensamma nämnaren för alla händelser som nu Socialstyrelsen begärt in handlingar för…

Exakt vad som kommer i sändning senare vet jag inte utan reportern har mitt fulla förtroende att göra det bästa av vårt material.
Även om det är det som hänt mor och oss, så vill jag att fokus ligger på händelserna på vårdcentralen även om kommunen har fått sig en känga från oss också.

Det värsta med kommunen är väl att jag tolkat det så att kommunen inte velat tro på mig och de anklagelser som riktats mot mig både gällande misskötsel och att jag fuskat med mediciner, vilket tog mig mycket hårt…

Jag förstod i går kväll av en personal när hon sade att varför bråkar du om detta fortfarande, det hände ju nästan för ett år sedan.

Jag svarade det började för nästan för ett år sedan, men därtill har ”vanvård” på boendet tillkommit, verksamhetschefen får sparken.

Hela patientsäkerheten har satts ur spel, inte bara för oss utan troligen för alla som har valt vårdcentralen som ”sin”.

Ett samtal kom till mig sent i går eftermiddag. Det var sjukgymnastiken som tillsammans med biståndshandläggare mm beslutat att satsa på mor. Så på torsdag kommer de hit för att titta på träning för mor för att få igång henne och ge lite livskvalitet tillbaka.
Dock vet jag inte om det är ett utslag av att de tänker på mor eller om det är en rädsla för att få betala skadestånd.

Journal: Alvedon. Oxascand

SSK meddelar att mor får Alvedon regelbundet.
Situationen svår för personalen, man har dock inte provat Oxascand som finns ordinerat.

Min kommetar:
Oxascand är utprovat och står i journalerna redan i mars att de ger dålig effekt och att det behöves något regelsbundet.
Kanske därför Risperidon insattes.  Saknas journalposter för detta….

Vi har återigen provat Oxascand men med lika dåligt resultat som förra gången.
Har också frågat våra tre kontaktpersoner i hemvården och två säger att det inte ger effekt medan den tredje hänvisade till hela gruppen och flertalet tycker INTE det ger effekt men några få tycker det…

Jag har vidare undrat över varningstexter i journalerna.
Läkaren hittar inga.

Första varningstexten var 2010-11-11. Den information har funnits tidigare men är nu försvunnen, varför????
Andra varningstexten var 2012-03-15 känslig för bla Trimetoprim
I senaste epikris från vårdtillfälle noteras dock att pat troligen haft extrapyramidala biverkningar av Risperidon varför jag väljer att skriva in varningen i hennes journal.

Varför tar det tre månader att lägga in en varning i journalen????

Mail till primärvårdchefen

Hej!

Har nu haft kontakt med socialstyrelsen igen ang vådcentralen.

Deras bindande riktlinjer om journalanteckningar säger: Eftersom
riskerna kan variera hos olika vårdgivare och i olika verksamheter kan
också tidsgränserna variera, men senast 14 dagar efter införandet i
patientjournalen ska uppgiften vara signerad eller låst oavsett vilken
typ av verksamhet det gäller. Bestämmelserna om låsning gäller för de
vårdgivare som har elektroniska journaler.

I mors journaler finns uppgifter som låsts efter 97 resp 98 dagar.
Signeringar finns efter 37 dagar.

Detta skall ANMÄLAS till socialstyrelsen enl deras handläggare.

Tidigare har jag anmält att det är ofullständiga journalanteckningar
om bl a varför mors läkare har sänkte hennes dos av VAGIFEM

Uppgifter saknas om ssk i hemvården och hennes personliga besök  med
doktorn om mor misstänkta medicinförgiftning.
Inte heller anteckningar om utfärdade remisser vi väntat hela
sommaren på mm mm.
Har gjort två anmälningar till Socialstyrelsen och patientförsäkringen:
Har även andra personer igång inom regionen som skall kolla mina
uppgifter och varför det gått snett i vården med henne.

Undersöker just nu via polisen vilka möjligheter jag har att
demonstrera/protestera direkt utanför vårdcentralen.

Detta tills jag får besked på mina mail att dom i alla fall har
mottagit dom och kan ge ett svar.
Anser inte att det skall vara rimligt att behöva vänta över 8 månader
via patientnämnden på att det hittar epikris från NÄL

Närmare ett år att få besked om varför mor inte heller får besöka
kuratorn mer på vårdcentralen.

Mvh

/Bengt Larsson